Hej små tisdagsbarn,
Hur mår alla?
Jag känner väl kanske inte riktigt att jag är på topp, haha. Ingenting allvarligt men har bara inget flow idag. Skulle ta Dante till läkaren vid lunch och regnet bara forsade precis när vi gick. Jag hade köpt med mig lunch on the go men att äta en macka från Joe & The Juice när det haglar på en och man kör vagn är… inte en jättebra idé. Kom sent till läkaren och mina nya, vita sneakers som jag hade på mig är numera fläckiga av regnvatten och trottoarsmuts. Hos läkaren träffade jag D som hade gått på sitt håll i regnet bara för att få höra att båda föräldrarna inte får komma in i dessa tider vid läkarbesök, haha, sån fail. Vi går alltid tillsammans på Dantes grejer så det var inte kul men såklart förståeligt.
Bestämde mig för att gå till Sturebadet för att träna, något jag inte har gjort på två månader, men när jag kom hit såg jag att salen där jag brukar köra egen yoga var upptagen med en klass. Eftersom jag inte är sådär jättesugen på att ta tag i träningen igen slutade det med att jag bara satte mig i loungen och tog upp datorn och började skriva med er. De sa för övrigt att jag hade 35,5 i temp när jag kom hit (de tar tempen på alla som går in)… är inte det sjukt lågt???
Och hur bygger man upp en kropp som är helt förfallen?
Jag är så trött i varje centimeter av min kropp och innan Corona höll jag verkligen på att bygga upp den igen, men nu har den raserats totalt och jag orkar liksom inte ”göra om allt”. Mitt medlemsskap på Sturebadet tar snart slut och istället för att förlänga det har jag bestämt mig för att gå tillbaka till mina tidigare ställen då den träningen passar mig bättre (yoga på Altromondo och megaformer på The Place). Jag hoppas att jag får igång suget till att bli stark igen för att vara såhär svag är fan inte hållbart.
Jaja. Besöket hos läkaren gick toppen och Dante charmade alla som vanligt. Han må vara förjävlig på nätterna men fy fan vad ljuvlig han är på dagarna. Trots att det är riktigt tufft att ta hand om en person så är det helt underbart också. Har verkligen roligt med honom och märker att jag uppskattar vår tid lite extra nu när jag inte är hemma med honom varje dag.
Nåväl. Nu ska jag försöka peppa mig själv in i träningskläder… eller så går jag ner till spat… den som lever får se.
En dag på Sturebadet när jag höll på att kriga mig tillbaka till en stark kropp och hoppet fortfarande fanns där. HUR hittar man motivationen efter bebis? Jag vill verkligen bygga styrka och orka, jag vet hur viktigt det är för både kropp och själ att röra på sig, men efter graviditet och corona känns det så svårt bara…
Hur vacker och snygg! Skickar massa pepp!
Vad märkligt att de inte släpper in båda föräldrarna om de ändå tar tempen och båda är friska? Ibland förstår jag mig inte på våra myndigheters tvetydiga corona-bestämmelser.
Jag känner igen mig så mycket gällande brist på motivation när det kommer till träning, eller egentligen allt just nu, haha! Då har jag inte ens barn att ta hand om. Men om du nu har en partner, eller möjlighet att lämna bort ditt barn till familjemedlemmar i några timmar, så kan jag tipsa om att hitta en accountability-partner som du tränar med eller berättar för att du ska träna. Det ska vara någon som du kan lita på inte ställer in vid minsta motgång och som vågar pusha dig. Sen boka in klasser och gå även om inte din kompis kan. Det fungerade superbra för mig när jag flyttade hem från Paris mitt i hösten och både pendlade till Köpenhamn och tampades med ”jaha ska jag bo i kalla, asociala och mörka Sverige nuuuu?!”-känslor 😉 Så fort jag tvekade så ringde jag min kompis som övertalade mig att träna och sedan kunde jag berätta stolt för henne att jag faktiskt hade gått till gymmet. Det motiverade i alla fall mig! Plus unna dig någonting när du tränat som en lyxlunch, läsa i solen på kafé (eftersom att det också ingår i egen-tiden) eller något du önskar dig. Jag har även börjat en tradition med en tjejkompis att gå en rask promenad varje måndagskväll i 1-2 timmar, så att vi kombinerar umgänge med nytta 🙂
Lycka till! <3
PS. Man FÅR vara lite deppig, lat och omotiverad dessa tider!
Själv har jag fortfarande inte hittat motivationen. Dottern är 3 år och vår son ska komma i juli ??
Tyckte det var roligt men mest jobbigt när min dotter var i Dantes ålder. Faktiskt nästan ända upp till 2 år ? alltid älskat henne mest av allt men bebistiden har inte direkt varit för mig. Ju äldre hon blivit desto enklare och roligare har det blivit. Trots-åldern tycker jag är en barnlek jämfört med bebistiden ?
Käraste du.
Mitt enda hopp och ventil när mina barn var i den åldern träningen.
Jag anlitade en pt. Körde fem pass i veckan. Och vilken räddning det blev. Varvade styrketräning med löpning och yoga.
Jag var nog inte särskilt social under den perioden, pallade inte alla gulliga mammagrupper och vänner vars barn sov som änglar och äääääälskade mat.
Idag är mina barn 4 och 2, jag ser träningen som en del av min dagliga rutin. Kroppen är stark, jag trivs i mig själv, sover bra, humöret är stabilt.
Kanske behöver du ta bort något ur ditt liv för att få plats för träningen?
Men jag förstår att du inte orkar. Oj vad jag förstår dig.
All kärlek
Styrkekramar Michaela, du är grym! <3
Ett litet tips <3 https://offline-thepodcast.com/chelsea-pottenger-episode-58/
Ah fy hur hittar man motivationen?! Har covid nu tror jag och hade typ kommit igång lite innan… men alltså inte på riktigt. Och så bara grejen att man ska hålla på med bäckenbotten och all skit. Blä. Och då har jag ändå inte behövt återuppbygga mig efter några förlossningsskador eller så, de som pallar det är ju fantastiska? Och jag får ändå sova helt ok på nätterna. Men det blir liksom ändå inte.
Tycker det är svårt att hitta tillbaka till känslan att träning är återhämtning, även yogan, det är som att omställningen att inte ha NÅGON egentid är för stor. Jag kanske har två timmar per dag efter min dotter lagt sig då jag kan göra vad jag vill, men alltså då är jag dödstrött och vill typ bara, tänka några tankar och kanske utbyta några ord med min man? Titta på tv. Jag vill fan inte träna den lilla tid jag har. Men jag ska jag lovar haha, det behövs ju efter en sån här grej. Samtidigt ska man inte underskatta hur mycket fysisk aktivitet man faktiskt får av att ta hand om en bebis, även om man kanske inte blir stark på rätt sätt direkt
Känner så igen mig ang träningsmotivation och ork. Väntar nu barn nr två och överväger att skaffa PT efter kroppen är redo efter förlossningen.
Har inget mer att säga än KRAM KRAM KRAM <3
http://johannagrahn.se
Jag hade ingen direkt motivation när min dotter var i samma ålder som Dante är. Men sen var det någon som sa att man fysiskt inte är helt tillbaka förens barnet är 1 år. När hon sen fyllde 1 år kändes det magiskt nog lite enklare att ta sig ut på en runda eller göra lite träning hemma. Har ingen aning om det var så eller bara psykiskt. Men summan – glöm inte att Dante fortfarande är liten och kroppen tar tid att läka/komma tillbaka. Gör det du mår bra av och resten kommer komma sen. Du har hela livet att träna!
Hej fina Michaela!
Jag har ingen bebis men jag kan verkligen relatera till ett träningssug som kommer och går! Just nu är jag i en bra period, då jag hittat en rolig spring-app som heter ”Get running”. Har du provat den? Hade mycket fördomar kring löpning, att det inte var min grej men appen gör det roligt! Man springer i intervaller, och börjar väldigt försiktigt de första veckorna till rösten av en trevlig, peppande kvinna! Nu är jag på vecka 4 och tror att jag börjat närma mig det kända löpnings-lunket som jag hört folk prata om, där benen går snabbt, andningen långsamt och hjärnan bara är.
Jag känner mig stolt och glad efteråt, och stark! Springer utomhus i lätt intervall, och känner mig som någon form av superhjälte när jag skuttar över en rot eller sten hehe! För att inte tappa drivet har jag och en kompis startat en informell springklubb där vi kan kolla läget hur det går och så, och peppa varandra när det känns motigt (för för mig så gör träning det rätt ofta). Hoppas och tror att du snart ska känna dig starkare, det är märkliga tider nu så inte alltid så lätt. Kram
tack att du delar med dig!
Gissar att dom kanske mätte temperaturen med en sån där scanner som läser av i pannan eller bakom örat? Dom visar ungefär en grad mindre än man egentligen har. Så 35,5 är egentligen 36,5. Vi har sådana på jobbet och alla ligger alltid ”lågt” i och med att dom visar lite tokigt.
Förstår känslan att inte riktigt orka ta tag i kroppen efter graviditet. Jag kämpar fortfarande, över ett år sedan jag födde. Gymmade och hade hittat rutin men så kom coronan. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Har ett pass jag kan köra hemma men kommer mig aldrig för.
Hoppas motivationen kommer när vädret blir bättre ?
Oavsett vad så är du en kämpe som tar dig igenom alla tuffa nätter! ?❤️
Tror det är viktigt att hitta sin motivation, alltså det man själv genuint motiveras av. Jag fick barn för snart 4 månader sen och min motivation är helt simpelt att jag vill kunna ha mina kläder igen samt slippa problem med stel rygg/axlar (vilket jag lätt får när jag inte tränar), samt att jag vill slippa få ont av att lyfta / bära henne. I ditt inlägg låter det som att du vill känna sig stark igen men att du ändå inte riktigt kickar igång på det som motivering fullt ut så här kommer lite förslag:
1) Gör en rutin av det utan att tänk så mycket. Typ bara bestäm att tisdag + torsdag lunch tränar du 1 timme. Försök inte fundera på om det är kul eller ej utan gör det på samma sätt som man äter / borstar tänderna på rutin.
2) Gör en lyxig grej kring det, typ träning + lunch med en kompis 1 gång i veckan.
3) Sätt upp något mål med ett göttigt treat, typ att om du håller X pass per vecka i X veckor ska du sedan få köpa något. Jag hade ett sådant mål för att gå ner mina gravid-kilon och var roligt att ha små treat längs vägen typ ”vid X kilo får jag boka ansiktsbehandling”
Jag kan även rekommendera att träna med PT om du har möjlighet. Jag har gjort det i några veckor nu och är väldigt skönt att ha en inbokad tid per vecka och att min pt håller ihop allt. Såg att Camilla Åstrand börjat träna med en PT som verkar jättebra, som är specialiserad på kvinnor efter graviditet.
Kramar
Jag tror inte man ska stressa in sig i motivationensvärld. Jag tror det räcker med promenader, simma lite och bara ta hand om sig själv. Ju mer du tar hand om dig, vilar och ser till att må bra, njuta av din bebis så kommer resten av sig naturligt. För ju mer vila, desto mer energi att ta tag i kroppen sen.
Tips: Melissa Wood health. Hemmaträning där det är pass som är både typ 10min och hela timmar. Mix mellan pilates och yoga, stärkande och sjukt effektivt!!
Sorry för inte så peppigt svar, men tycker det låter helt omänskligt att orka träna när ni sover så dåligt. Förstår att det är viktigt för att må bra men tror verkligen det är att kräva för mycket av sig själv och stackars kroppen. Kanske mår ni båda bättre av att accept att det är mer givande att sitta och stirra och äta choklad och det är helt ok! Tiden går fort och det kommer finnas tid för att bygga upp kroppen sen. Kramar till dig!
<3
Känner igen mig såååå mycket i din text. Innan jag blev gravid, sommaren 2017, var jag en aktiv person som cyklade till och från jobbet varje dag, red tre dagar i veckan och promenerade nästan varje kväll. Då var det liksom inte ett dugg jobbigt om någon bad mig rida en extra kväll eller ta en långpromenad trots att kl var 21.00. Jag var pigg, frisk och stark. Tyckte att det var kul att röra mig och var nöjd med min kropp. Sedan kom en graviditet som var så otroligt efterlängtad men också otroligt slitig. Grov järnbrist, gravidmigrän, illamående, en trötthet som jag inte kan jämföra med något annat och så nedstämdhet och utmattning. Alla tankar på att fortsätta hålla igång träning och att äta bra försvann. Gick upp 25 kg eftersom jag bodde i soffan och åt choklad och chips.
Sedan kom bebis. Min underbara, älskade, mysiga bebis. Som inte sov mer än max tre timmar i sträck och bara om han fick sova på mig. Som tog all min energi och fokus den första tiden. Efter ett halvår bestämde jag mig för att ta tag i mig själv och efter det har jag med jämna mellanrum bestämt mig, tagit tag, försökt, kämpat. Med både mat och motion. Det funkar en vecka, kanske två. Sedan faller jag tillbaka i bekvämligheten och tänker att jag tar den där promenaden imorgon, unnar mig en bulle till eftermiddagskaffet, lite choklad i soffan på kvällen. Morgonen efter ångrar jag mig eftersom alla snygga kläder fortfarande sitter för tight och magen ser fortfarande ut att vara i vecka 16 fast min son är två år. Tänker att jag måste, måste, måste ta tag i mig själv igen. Sätter upp mål. Som jag inte uppnår. Har fortfarande 10 kg kvar till min normalvikt och konditionen är ett skämt. Allt känns tungt och jobbigt och träning har bara blivit ett ångestladdat måste. Tack för att du lyfter detta och gör att det känns lite mer ok att inte orka ibland. Livet med småbarn är underbart och härligt men så jävla slitigt i perioder. All styrka och kärlek till oss mamas. Vi är bäst även när vi inte orkar <3
Tips: Sthlm pilates center! De har streamade klasser online men det som verkligen hjälpte mig tillbaka efter graviditeter var en PT hos dem specialiserade på post natal. Sååå bra! Dyrt men värt det.
Åh, ska kolla upp. Puss!
Snygg baddräkt!!
Tack fina!
Hej! Det är kämpigt med bebis och säkert ännu mer kämpigt att jobba samtidigt. Jag är ledsen för ett oombett råd, men jag tycker att du borde unna dig en riktig semester i år och ”stänga” din blogg och insta för att kunna fokusera mer på återhämtning. Jag lovar dig att vi som läser kommer att finnas kvar!!! Kram ?
Sömnbristen äter upp en och gör en till en annan person. Jag tycker min gamla person med energi dyker fram då och då. Rätt vad de är så kommer man ha orken igen <3
Åh känner igen mig i det där men ändå inte, har inte barn men stor prestationsångest när det kommer till skolan och sitter dygnet runt för att få ihop saker. Har inte sovit en hel natt utan någon gång börjat fundera på skolan på hur länge som helst…
Träningen har blivit bortprioriterad och när jag väl ville börja gå så kom Corona och jag vill inte befinna mig på ett gym. Men har istället promenerat jättemycket, snart uppe i 50 km den här månaden vilket var mitt mål men utan att sätta press på mig själv. Höger eller vänster bestämmer vart jag ska gå när jag kommer till en korsning.