Påskbesvikelsen

Det här får nog ändå gå till historien som min sämsta påsk ever. Jag har varit sjuk sen i onsdags och min kropp har spelat mig spratt hela helgen. Så fort jag tror att det är bättre har jag hittat på något och så har det blivit sämre igen. Igår nådde jag rock bottom och blev så jääävla sur över det eftersom jag ändå tagit det så extremt lugnt onsdag till söndag. Har på fullaste allvar inte lämnat hemmet i mer än max tio timmar på fem dygn men blev ändå inte bättre. Så nu får jag låsa in mig i några dygn till.

Ibland brukar människor säga till mig att jag verkar vilja leva mitt liv som om det vore en film och de har rätt i det. Förut blev jag arg när någon sa så men det är bara för att de hade rätt. Jag målar ofta upp någon sorts bild över hur dagar ska bli i mitt liv och så blir jag besviken när något sätter stopp för det. Typ som varje gång jag blir sjuk, då bestämmer jag exakt hur många dagar jag ska vara sjuk i, bokar om min kalender utefter de dagarna och om jag inte är frisk när jag har bestämt att jag ska vara frisk så blir jag arg, irriterad och besviken.

Man kan inte regissera ett liv.

Så var det ju även denna helg, jag var ju tvungen att ställa in och boka om grejer i kalendern pga sjukdom onsdag-fredag men sen hade jag ju bestämt att jag skulle vara frisk, så då känner jag inte ens efter utan vaknar upp med idén om att jag är frisk, eftersom det är det enda möjliga i mitt huvud. Istället för att känna in min kropp och låta den leda mig.

Jag vet inte men jag tror att det här kan vara en gren i mitt träd av kontrollbehov. Jag tycker väldigt mycket om att planera och strukturera, det är det som gör att jag pallar med alla de här bollarna jag hela tiden har i rullning. Utan strukturen faller allt och när något rör om i mitt schema har jag rätt svårt att byta riktning. Jag är stolt över min strukturerade sida, det gör att jag kan maximera min tid och därmed få mycket fritid trots att jag har så mycket jobb, men till och med min fritid är ju planerad sen på något sätt… och frågan är hur jävla bra det är i längden? Hur hittar man balansen mellan struktur och relaxed?

Jag vet inte, men jag kan inte fortsätta få ångest varje gång som filmen om mitt liv inte blir som jag har tänkt. Saker blir som saker blir. Man kan strukturera och planera för mycket, men inte för allt. Den här helgen borde jag bara lyssnat in istället för att regissera och sedan bli arg på mitt liv för att det inte gör som jag vill. Så nu ligger jag här, sjuk jävlig och besviken.

–

Ibland ifrågasätter människor hur ”härligt” mitt liv egentligen är eftersom det alltid ser ”så jävla mysigt ut” på mina sociala medier. Och jag vet inte vad jag ska svara på det, för det är så jag tycker om att leva mitt liv. Jag stagear inte mitt liv för sociala mediers skull, jag har alltid gillat att ha det fint runt omkring mig. Mitt hem är nästan alltid städat, jag har aldrig på mig min killes gamla mjukisbyxor, jag tänder doftljus hemma varje dag. Det är väl ännu en gren i kontrollträdet I guess. Och jag vet inte om jag vill förändra den sidan, eller om jag ens kan – jag vill inte ha på mig chokladfläckiga pojkvänsbyxor bara för att visualisera min ångest. Jag tycker att det vore fejkat om jag gjorde det, som att sätta sig själv i ångest-normen bara för att visa människor att jag mår dåligt. I ett välstädat hem kan det också leva en ångestfylld person. Jag behöver inte vara Hannah i Girls för att ge en ärlig bild av min ångest.

Speciellt inte när jag har mina ord. Jag kommer nog aldrig kunna eller vilja visualisera ångest i bild, DET om något skulle bli fejkat. Men jag kan skriva om min ångest och om mitt liv och på så sätt ge er en ärlig bild av mitt liv och det faktum att jag också brottas med mina grejer. Ibland tänker jag att människor som säger att jag bara är ännu en ytlig influencer aldrig har läst det jag har skrivit. Jag tycker att jag ger så mycket i ord. Kanske har människor svårt att ta dem till sig om det inte är en bild på mig i flottigt hår med kinamat rinnandes nerför händerna och osminkade, söndergråtna ögon under texten?

Okej, nu har jag skrivit bort en halv film och vet inte ens vad summan av kardemumman blev av det här inlägget? Kanske såhär: jag har mått dåligt i helgen, både psykiskt och fysiskt. Jag har varit arg, ledsen och besviken på mig själv. Jag skriver om dessa känslor här, både i självhjälp men också för att ni ska veta om att allt inte alltid är perfekt, vilket ni som läser det jag skriver förhoppningsvis redan har förstått. Ord är mitt redskap för att prata om ångest, mitt utseende eller bilder kommer aldrig att vara det. Jag hoppas att ni kommer ihåg att ytan säger ingenting om vad som finns där inne. Man ska inte döma någon, någonsin. Vad är det för motto Noora lever efter?

Precis så.