Wow, det är häftigt hur kroppen fungerar. Det där med att bli utbränd är en märklig sak. Min hjärna kommer nog aldrig bli densamma igen, samma som den var innan. Den är verkligen sönderbränd, det är svårt att förklara eller hitta ord på det, men den orkar inte på samma sätt som förr om åren. Min kapacitet är annorlunda.
För ett par månader sedan höll jag på med ett projekt och sa till D att det var första gången sen jag gick in i väggen för drygt två år sen, som jag kände mig som mig själv i jobbet. Den där energin som har varit bortblåst, jag hittade den i mig själv igen. Glädjen. Så sjukt kul att jobba.
Men jag antar att det är dessa känslor som även är livsfarliga för mig, eftersom det är just glädjen som gör att jag börjar ta i lite för mycket igen. Lite för många projekt, lite för mycket bollar i luften, tackar ja till lite för mycket saker (det är ju så roligt!).
Mitt jobb skiljer sig ju väldigt mycket idag från när jag var anställd (och blev utbränd) eftersom det då kom yttre påtryckningar som jag hade svårt att hantera eller säga nej till – men jag inser nu i efterhand att det handlade inte bara om dem. Jag är den som pressar mig själv hårdast. Jag är den som lägger mest ansvar på mina axlar.
Jag valde ju att säga upp mig och köra eget för att få mer tid till vila, men det är också en jäkla massa mer jobb. I mitt lilla företag är jag alla roller – VD, kreatör, projektledare, säljare, chef, redaktör, modell, make up-artist, redigerare, stylist and the list goes on. Det är så JÄVLA roligt men det är också det som är det farliga – glädjen i jobbet gör att jag inte vet när jag ska säga nej. Och nu befinner jag mig åter igen på den magiska gränsen där jag undrar om jag inte håller på att ta på mig alldeles för mycket uppdrag.
Det är ju så roligt att jobba.
Tacksam i alla fall för att jag kan delegera jobb vidare till min assistent och så småningom fördela lite mer jobb på en till person som jag hoppas ska komma in i vårt lilla team.
Jag tycker att jag är väldigt selektiv med de uppdrag jag tar på mig men jag måste nog skärpa till mig ytterligare lite till. Tur att jag lärt mig varningssignalerna som min kropp sänder ut så att jag kan behandla det snabbt och därmed inte riskerar att falla dit igen. Idag hade jag nästan ett sammanbrott på kontoret och då insåg jag att nej, nu blir det till att vara snäll mot sig själv igen. En sak i taget. Det är bara jobb. Jag får inte korsa den där gränsen och ramla dit igen, det är inte värt det, vägen tillbaka är för lång.
Hur mår ni?
På tal om något helt annat… har ni sett senaste avsnittet av Girls som släpptes igår? Jag såg det precis när jag behövde en paus. H e r r e g u d. Jag har aldrig sett något så bra på tv i hela mitt liv som Girls säsong sex tror jag? Det är magiskt, varenda minut är total tv-njutning. Vill aldrig att det ska ta slut.
Åh ta hand om dig fina Michaela! Den där gränsen är så himla hårfin, men jag tycker att det låter som att du börjar få rätt bra koll på dina egna gränser. Stor kram!
Förstår precis vad du menar, man fungerar aldrig riktigt likadant igen.
Men ja åh vilken igenkänning i din text. Så fint skrivet, och sorgligt. Två år sedan jag ramlade dit också, och herregud vad det är svårt att se var som är rätt och vad som är helt fel för att hjärnan kanske just då lurar en. Kämpa på! Jag tror vi kommer komma igenom det och ut på andr sidan med bättre och visare hjärnor! Kram
Jag är inne i en fruktansvärd period på jobbet. Har en chef/projektledare som är inkompetent och kan rent utav vara öppet elak mot personer i gruppen. Detta beror med stor sannolikhet på att hon känner att hon tappat respekten och förtroendet från oss, och har därför panik över att ha förlorat ”makten” över oss. Det är dålig stämning på jobbet varenda dag pga. henne och jag känner hur det påverkar mig negativt även utanför jobbet. Har tagit vidare problemen till HR men det händer inget, det har snarare blivit värre. Någon som varit i samma situation och kan ge mig något råd? Ska jag säga upp mig med risk att behöva gå arbetslös ett tag eller ska jag stanna och hoppas på att det blir bättre?
Om ditt arbete fortfarande är roligt och givande så kanske det går att hålla ut. HR-avdelningen borde verkligen ta till sig om det inte fungerar med chefen/projektledaren. Men alltid svårt när man inte är riktigt insatt hur strukturen ser ut i arbetet.
Kontakta facket!!!
Hög igenkänningsfaktor!
Jag pluggar 200% på universitet, jobbar 45% och ska samtidigt vara den perfekta ensamstående mamman. För ett par helger sedan svimmade jag på jobbet vilket jag tar som en varningssignal. Mitt nyårslöfte som inte gått helt enligt plan har iaf. lett till att jag sagt nej till 3 arbetsplatser, kommit iväg på en veckas solsemester och planerar att iaf. ha några veckor semester i sommar också.
Heja dig som också kämpar på.
Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Trots att det är 6 år sedan jag nyss fyllda 20 år blev utbränd så är det fortfarande svårare än innan. En annan grej med att känna igen varningssignalerna är ju att jag får ångest av att känna dem för jag vet ju att det är jag själv som inte säger nej nog. Dock måste alla bli bättre på att peppa sina vänner att vila mer. Jag tror att vi unga kvinnor har lätt att ”åka med” när det är kul och mycket som händer utan att vi verkligen tar den där supersömnen en vardag eller en hel kväll hemma i lugnet. Fomo och allt detdär. Samtidigt som vi försöker få till ett ”insta-hem” och ett socialt liv som man knappt hinner med.
Det är viktigt att våga säga nej för att hinna återhämta sig och då ska ingen hetsa en att hänga på ändå. Säg nej mer än du vill och tycker är rimligt för som tidigare utbränd har man redan en orimlig arbetsbörda på sig själv, och då genom att säga nej mer än du tror att du behöver så kan du träffa precis rätt på balansvågen.
Idag mår jag helt ärligt sådär. Fick igår reda på att jag inte klarade en tenta och samtidigt som jag blir besviken och tänker att jag fixar den nästa gång så nedvärderar jag mig själv så hårt att jag till slut tror på det. Så idag känner jag med lite svag samtidigt som jag har en dunderförkylning och andra saker att fixa i skolan. Ofta vid sådana här situationer så tas allt annat i livet upp till ytan vilket visserligen är skönt då jag gråter ut den del då och frigör en massa känslor. Så denna vår blir intensiv och jag försöker hitta någon slags motivation att klara det.
Älskar din blogg för din ärlighet och det du delar med dig av. Känner att jag får läsa om din bok igen, dock är den utlånad till en kompis men snart så 🙂
Kram och ha en fin dag <3
Jag kan tänka mig att det är svårt att säga nej när man är sin egen chef också pga att man är beroende av samarbeten och säger man nej kanske man är rädd att det inte ska komma nya? Plus att man tjänar mer ju mer man säger ja till? Svår balans det där, men det känns som att du kommer att hitta den! Bra att lära sig att känna igen signalerna tidigt och då sätta stopp och fundera.
Vart kan jag se serien någonstans ?:)
Kram
HBO tittar jag via 🙂
Bästa Michaela, sååå mycket jag känner igen mig i dina kloka ord.
Kraschade i november 2015 var helt sjukskriven i tre månader sen började jag så sakta gå upp och började jobba heltid i juni. Mitt liv kommer aldrig bli som det var innan med oförmåga att säga nej och alltid vara tillgänglig. Men jag måste inse att det var min oförmåga att säga nej och vara med på allt som gjorde att jag blev sjuk.
Jag kan få stresspåslag väldigt lätt nu och det är så fruktansvärt irriterande. Ibland känns det som om hjärnan är full med sirap och bara spinner loss.
Tack för att du delar med dig av dina tankar. Det får iallafall mig att känna mig mindre ensam.
Jag har precis läst ut din bok (några timmar senare) och det är det bästa som hänt mig på länge. Du är en förebild, wow säger jag bara! Idag var första gången på väldigt, väldigt länge som jag kände hopp om att detta mörker kommer att ljusna o bli ljust igen. Du har precis inspirerat mig och gett mig motivation till att ta saken i egna händer och vilja bli bättre, du har fått mig att förstå att jag kan det. Tack!!
Åh, känner absolut igen mig! Har precis startat eget nu och det är så svårt att inte jobba för mycket. Eftersom jag är i slutfasen av rehabiliteringen av min utbrändhet är det extra viktigt att våga använda bromsen. Längtar innerligt efter att kunna ta in hjälp i företaget så en kan få avlastning och möjlighet att utveckla både Bossbloggen och företaget än mer! 😀
Hej Fina du,
Dm:ade dig i Fredags på instagram men vet inte ens om su läser eller ser dom. Det står som oläst hur som, lite pepp till dig så hoppas du ser set så småningom <3 känner så väl igen orden du skriver i det här inlägget med att jag sitter nästan med hakan vid knäna. Du beskriver min exakta känsla exakt just nu. Du är så fin o sån inspiration. Tack för att du skriver som just du gör.
Kramar