Vad tyckte jag om Skam?

Hej! Kan du inte skriva lite om hur du upplever skam, var du tycker är bra/mindre bra, om de olika karaktären etc. Älskade serien och vore kul att höra dina tankar! Kram!

Spoiler varning! Läs INTE vidare om du inte har sett säsong 1 och 2 av Skam <3

Var ska jag börja?

Musiken är 10 av 10. Det finns ingenting som fulländar en upplevelse av en serie eller en film så mycket som ett bra soundtrack. Låtvalen i serien framkallar gåshud. Jävligt bra gjort.

Jag förstod först inte riktigt vad det är som gör att en serie som Skam blir älskad av alla, oavsett om det är min kusin Alexander som är 18 år eller Hannah Widell som är över 40 år. Varför pratar Alex & Sigge i 20 minuter om serien i deras podd samtidigt som jag överhör två 14-åringar på tunnelbanan prata om vem som är snyggast i Skam? Älskad av alla åldrar.

Jag tror att det handlar om önskan om att få uppleva det, eller nostalgin i att ha upplevt det. Beroende på vem du är.

Den som inte har varit tonåring och kär drömmer om det, den som har varit tonåring och kär minns det. Serien tar fram stunder i mitt huvud som jag hade glömt bort. Tonårsförälskelse, så otroligt häftigt. Det absolut bästa och absolut värsta en människa kan råka ut för. En berg och dalbana utan dess like. Att följa den här serien och se hur livets första kärleksrelationer utspelar sig med lögner, otrohet, krossade hjärtan, missförstånd, tvivel, hångel, smskonversationer, blickar i korridorerna, oskulder, sänghäng – det är fruktansvärt roligt.

Genom båda säsongerna parerar jag tårar med varma leenden. Ibland gömmer jag mig bakom kudden. Jag minns liksom allt, även om det är minnen som börjar svalna för mig nu. Det var ändå mer än tio år sen som jag själv befann mig där. Och kanske är det det som är charmen med serien – jag får lite hjälp på traven med att minnas känslor som är så långt borta. Att bli av med oskulden, att bli kär för första gången, den första kyssen, alla hemmafester, tjejkompisarna, bråken i skolan, snus, cigaretter, folköl, slagsmål, dela smink, sova skavfötters, halsa vin direkt ur flaskan, skriksjunga med till The Sounds och åma mig till Bonnie & Clyde.

Men det är inte bara minnena från förr som serien tar fram, det är även känslor som lever i mig idag. Kanske är det av den anledningen vi vuxna gillar att följa Noora och William så mycket.

För kärlekens skull!

3768413ad25b48c2d7c523b781344fe9

Deras närhet får mig att tänka på min närhet till D. Känslan av att stryka min kind mot hans. Att somna i hans famn. Våra första kyssar. Känslan av att det är vi mot världen. Att känna sig riktigt jävla nära någon och att ingen kan ta det ifrån oss. Fint att bli påmind om kärlekens styrka och jag tror att även de med barn eller de som varit tillsammans i många år kan bli inspirerade av Noora och Williams kärlek. Aha! Den har vi också haft. Den kan vi fortfarande ta fram inom oss.

Vad tror ni?

Det är så roligt för genom hela serien så tänker jag på ett youtube-klipp med Beyoncé & Jay Z som jag brukar titta på ibland. Och i slutscenen av säsong 2 är det just Jays “Young forever” som spelas. EXAKT den känslan ger mig Skam. Känslan av ungdom. Att vilja vara ung för alltid, men att landa i vetskapen om att man inte längre är där. En sån bitterljuv känsla, för jag fattar ju att ungdomens dagar är mig förbi. Att jag blir äldre. Att även om jag är ung i vissas ögon, så känner jag att den tiden i mitt liv verkligen är över. Tiden av att spåra ut, fatta dumma beslut, känna sig extremt levande och extremt sårbar på exakt samma gång. Samtidigt så är jag glad över att jag har haft de åren i mitt liv och känner av hela mitt hjärta att jag ÄR klar. Jag vill inte tillbaka till den platsen. Jag saknar den inte. Jag är redo att gå in i nya perioder i livet och tanken på att aldrig få bli kär för första gången igen skrämmer mig inte. Jag har fått vara nykär och nyförälskad i massa killar och det är jag så glad över. Men jag känner av hela mitt hjärta att tanken på att leva med D för resten av mitt liv, det är den enda tanke jag kan tänka. Han är det viktigaste i mitt liv. Han är det jag satsar mina kort på och jag lägger gladeligen bakom mig det liv jag hade innan för det liv jag har med honom. För några år sedan var det så jäkla läskigt att tänka på att det skulle vara “slut” med första kärlekar. Men nu känns det som det enda självklara. Han är mitt livs kärlek. Och även om det kan förändras genom åren, så är det skönt att känna så just nu, idag.

Av karaktärerna så är det svårt att säga vem jag tycker om mest, för jag har bara sett de första två säsongerna där vi får följa Eva och Noora. Så naturligt kan jag känna igen mig i dem, både deras bra och dåliga sidor. Jag har minst relation till Vilde. Hennes personlighet, av det jag har sett hittills, jag känner inte igen mig själv i den. Jag irriterar mig ofta på henne även om jag också tycker synd om henne. Jag kan känna igen mig i Evas tonårsfylla där man gör bort sig eller Nooras osäkra beteende som egentligen bara förstör för henne. Men Vilde, Sana och Chris… inte än. Kanske senare. Jag känner dem inte än.

Vem är er favorit?

Jag har inte sett säsong 3 än, så om ni har gjort det, snälla avslöja ingenting :))) Tänkte vänta tills den kommer med undertext, förstår verkligen ingenting av norska haha.

OKEJ det var dagens sista blogginlägg, kanske det tråkigaste jag någonsin skrivit för den som aldrig har sett Skam, men för er andra som är lika besatta som jag KOMMENTERA tack. Har ingen att prata med serien om så nu måste jag prata om den med er. PUSS!

  1. Himla härlig läsning! Skam är en av få serier som jag var tvungen att stanna uppe hela natten för att se. Det är så fruktansvärt fint att se allting. När jag sett klart alla säsonger ville jag bara skrika, för Skam är så mycket mer än en serie. Det är nog känslan, precis som du skriver, som får mig att leva om alla livets stunder. För mig är det också betydelsefullt att få bekräftelse på att jag inte är ensam. Jag är 18 och det finns så mycket i serien som jag går igenom just nu och då är Skam en så fin vän, som visar ungdomens alla perspektiv och visar att det alltid kommer något fint efter alla misstag. Det är så jävla vackert.

  2. Jag älskar att du kollar på Skam, Mickis!!!! <3 Jag drog mig till en början för att kolla på det, men så blev jag sjuk en dag och tänkte att ''jaja, jag kan ju lika gärna kolla på ett avsnitt''. Och så låg jag där i sängen exakt hela dagen och plöjde igenom både säsong ett och två. Jag kunde lixom bara inte sluta kolla??? Nu väntar jag, precis som du, på att säsong tre ska komma med svenska undertexter. Jag läste att den ska släppas på SVT play den 6 januari?? Vet inte om det är sant men jag HOPPAS.

    Fan vilken härlig serie, jag är helt besatt. Det enda jag vill göra är att prata om Skam och läsa om Skam och kolla på videor om Skam. Haha, konstigt ändå.

    PUSS!!

  3. Jag älskar frånvaron av vuxna. De finns där, de pratas en del om dem MEN man ser dem aldrig!! Helt fantastiskt idé att ge full uppmärksamhet till ungdomarna.

  4. Jag tycker säsong 3 är den bästa, lyllos dig som inte sett den än! Min favorit är Noora, som alla andras. Är besatt av allt. Grät när jag såg sista avsnittet av säsong 3 för att jag kände mig tom, haha. LÄNGTAR så efter säsong 4 nu och hoppas att den kommer att kretsa kring Sana.

  5. Älskar också skam! kunde inte sätta fingret på varför men har också förstått att det är för att man kastas tillbaka till tonårstiden, att vara kär och bli sårad och hur viktiga vännerna var. Får tillbaka samma känslor som jag hade då. Min favorit är helt klart Noora, längtar till säsong 4!

  6. Du satte verkligen ord på precis hur det känns att se Skam. Är lika gammal som dig och det var verkligen en trip down memory lane, hjälp alltså! Började gråta av läsa ditt inlägg (hur töntig är man!), måste se om serien nu känner jag 🙂
    Puss!

  7. Men åh, så himla fin beskrivning på hur serien får dig att känna, hjälpte mig att analysera frågan själv. Jag är en nittonårig tjej, och har nog de senaste åren blivit allt mer frustrerad över att jag inte “levt” som många av mina klasskompisar gjort. Jag har varit full inte ens en handfull gånger, aldrig haft sex, osv. Främst pga elitidrottat, så har inte riktigt gått ihop med livsstilen. Det har släppt lite den senaste tiden, hånglade bland annat med min killkompis från gymnasiet på nyår, där båda haft någon typ av crush på varandra de senaste åren. Såhär i efterhand vet jag verkligen inte om det var rätt grej att göra, men med lite perspektiv samt inte längre dagen-efter-ångest är jag nog nästan bara glad att det hände. För om det inte skulle bli något mer hoppas jag verkligen att vi kan fortsätta vara så grymma vänner som innan, och händer det något mer, ja då var det väl superbra. Nu babblar jag på lite, är det Skam gör med mig, men för att koppla till serien: Skam väcker någon typ av nyfikenhet till liv som jag alltid haft, vad är det egentligen som försiggår i den där “klichétonåringarnas” liv? Och även någon typ av romantisering, vill verkligen verkligen vara Noora i hångelscenerna, för hur mysigt? Att du skrev att Nooras osäkra beteende egentligen bara förstör för henne kunde jag dessutom verkligen relatera till, så tack för den tankenöten. Kram.

    1. Till Clara: Hej! Lite random men vill bara säga tack för att du skrev denna kommentar. Jag älskar Skam och tycker att det är bland det bästa som har producerats för ungdomar (eller ja, egentligen alla uppenbarligen haha) för att den är så äkta och avskalad. Bara en sån sak att hångelscenerna är 5 min haha. Bästa och mysigaste serien. MEN något som också slår mig när jag kollar på serien är att det är ett tonårsliv/period som jag själv aldrig riktigt har upplevt. Och det får mig både att reflektera på ett ”nyfiket” sätt men samtidigt bli lite ledsen. Jag är 21 nu men jag var aldrig ”cool” i gymnasiet, hade en otrolig respekt för alkohol och drack nästan aldrig (vilket jag i efterhand såklart tycker är sunt, men var samtidigt lite för hård mot mig själv, känner igen mig mycket i Noora att just ha en väldigt stark integritet/åsikter/värderingar redan som ung vilket är toppen men som även kan sätta krokben för en, att naivt tro att man redan vet och känner till allt), hade aldrig sex, utmanade aldrig ödet och tog aldrig risker. Gjorde helt enkelt väldigt sällan dumma grejer utan var ”the good girl” redan i tidiga tonåren. Skam har fått mig att tänka tillbaka och inse att jag på många sätt levde för tryggt. Jag är såklart stolt över att jag stod upp för mig själv och mina värderingar, var mogen och målinriktad och inte tog nån skit men GUD vad jag verkligen kan sakna att aldrig ha upplevt dessa stormiga tonårsförälskelser, hemmafester, fyllorna, kaoset.

      Lite rörig kommentar men Skam får en verkligen att på gott och ont tänka tillbaka på vad man saknar men det man kanske också gick miste om. Tycker dessutom att det är så himla fint att serien på ett avskalat sätt visar upp den enorma osäkerhet som finns i tonåren; rädslan att inte räcka till, utanförskap, utseendeproblematik, prestationsångest på alla plan men att det med små medel också visas upp att det kan bli bättre; som när (spoiler) Noora berättar för Vilde att hon är förälskad i William och man tror att Vilde ska bli helt förstörd, börja gråta och säga upp kontakten, istället står upp för sig själv och beskriver sina känslor och problem på ett otroligt moget sätt och på så sätt står upp för sig själv och droppar den ständiga naiviteten. På samma sätt som när Eva gör slut med Jonas och markerar att det han många gånger har sagt är felaktigt, att hon faktiskt har egna tankar och åsikter.

      Är så glad att denna serie finns och hoppas att den kommer visas på skolor både nu och i framtiden.
      PS. Du är bäst Forni. Kram!

      1. Det är säkert många som inte känner igen sig i Skams situationer och får en känsla av att de gått miste om saker i tonåren. För mig var det också viktigt att vara duktig och följa mina värderingar som ung, inte spåra ur på fester och ligga runt, för det kändes inte som “jag”. Jag var en trygghetssökande person. Men det jag tycker är viktigast med Skam är inte att känna igen sig i situationer utan i känslor! Att känna sig missförstådd, ensam, osäker osv. Därför ligger ALLA karaktärer mig varmt om hjärtat för ingen är perfekt och jag kan känna igen mig i deras känslor även om jag inte alltid upplevt samma sak. Vill bara ge en bild av att du inte alls “missat” att vara tonåring för att du inte supit, haft sex osv. Tonårskänslorna fanns där ändå, fast yttrade sig på olika sätt för oss. Om du skulle gå tillbaka till ditt 16åriga jag skulle du inse hur mycket du lärt dig sen dess och växt som person, trots att du kanske inte gjort lika mycket snedsteg som många andra tonåringar. Kram!

  8. alltså, en sak att tänka på är att det är en väldigt vit serie. Den handlar om normsnygga människor som är vita (undantag Sana och en biroll i tredje säsongen) och i Sanas exempel så fokuseras det STÄNDIGT på hennes hijab. Hon får liksom inte vara en karaktär utan den utan ska bara motförklara fördomar, visst det är väl lärorikt för ignoranta personer men hon är ju också en av de karaktärerna som faktiskt står upp mest för både sig själv & andra och den absolut mest förstående. Gällande Chris har hon också fått en stereotypisk roll som den “tjocka, roliga” (tänk ex Melissa McCarthy som också sätts i det facket) vilket ytterligare förstärks av att hon ska äta något i VARJE scen typ? Och när hon raggar ska det vara lite awkward och drivas med. På detta sätt tycker jag Skam tyvärr förlorar mycket charm; det är en serie som inte alls är särskilt nyskapande (vita tonåringar som har det bra gör bort sig? det har man sett i Skins, Gossip Girl, One Tree Hill osv) och tyvärr inte är särskilt bred heller. Det är 2017 (2016 när den utspelar sig iofs men ändå) och det är jäkligt många människor av olika ursprung, kulturer och religion och Skam visar bara en av den; den vita, övre medelklassen.
    Dessutom är Noora och Williams relation kanske igenkännbar men glamouriserar även manipulation och lögner. Att Vilde dessutom är lite “jobbig” är ju för att hon är osäker, blir totalt nedtryckt av William (han blir inte plötsligt en fin kille för att han är snäll mot Noora när han ändå är ett as mot andra tjejer, tex Vilde. Hon förtjänar också respekt) och har vissa tendenser till en ätstörning.
    Skam är absolut medryckande och säsong 3 är bättre än de tidigare men det finns så mycket utrymme av förbättring för just nu inkluderar den tyvärr långt ifrån alla och styrs av många tråkiga, förlegade stereotyper.

    1. Något att tänka på är att Norge på ganska många sätt är mycket mer konservativt än Sverige. När det gäller t.ex. invandring går det inte att jämföra med Sverige. Jag tycker att den speglar verkligheten extremt realistiskt. Genomsnittsungdomen i Norge är vit, normalsnygg, tillhör övre medelklass och det bidrar säkert till att så många kan känna igen sig så starkt. Att framställa situationen som den är leder till att man kan problematisera kring det som du gör och det är ju bra! Om det hade varit väldigt blandat i kultur/ålder/etnicitet etc hade det inte blivit en verklighetstrogen återgivning av Norge 2015/16/17….

    2. Asså Melody, känns som du missat en del i serien? Håller verkligen inte med dig. Tycker Sana är mycket mer än sterotypisk muslimsk tjej, hon är en egen person som står upp för sig själv och sina vänner, och visar olika typer av känslor. Tycker inte alls att Chris är den “tjocka, roliga” och det är awkward för de flesta att ragga i den åldern oavsett hur man ser ut. Vilde blir inte alls nedryckt av William utan hon brottas med sina egna osäkerheter, hur kan du ha missat detta i serien? Och serien glamouriserar inte manipulation och lögner. Manipulation antar jag att du syftar på William, och enda andledningen att Noora låter sig manipuleras är för att hon är för feg för att säga sanningen till Vilde och inte vågar erkänna för sig själv att hon har en crush på honom. Och alla problem i William och Nooras relation beror ju på lögner, om de berättat sanningen för varandra hade de sluppit många problem. Och tycker det är supermärkligt att jämföra med de amerikanska serierna där alla karaktärer är så svartvita. Det bästa med skam tycker jag är att alla karaktärerna både har bra och dåliga egenskaper, fattar bra/dåliga beslut, vilket man kan känna igen sig i och gör de mänskliga och relaterbara.

  9. ÅÅÅhhhh skam alltså!! så mycket känslor som kommer igen, dels hur man upplevde den första kärlek men också hur mycket ångest som cirkulerade i kroppen. Jag blev heeeeeelt fast i serien och har känt igen mig så mycket i den, ÄLSKAR den. Jag känner mest igen mig i Eva men även i Noora. Jag har nu fått min man att kolla på den med så nu ska jag se om alla säsonger igen, LYCKA!!! En extremt bra serie som fångar upp så många viktiga delar i ungdomars liv.

  10. Så härlig beskrivning, känner igen mig i det du skriver! Fick tårar i ögonen 🙂 För mig har det gått så långt att jag till och med refererar till Skam i min hemtenta, hehe. Hoppas du får en fantastisk semester, fina du! Kram

  11. Älskar Skam !!! Du beskriver de så bra i din text, känner precis likadant. Tycker att de tar upp väldigt bra ämnen och lyser upp dem på ett bra sett. Hörde att efter säsong 2 så ökade anmälningar av våldtäkt/sexuelltofredande med 30% i Norge, bara en sån sak är ju helt otroligt bra !

  12. Vad kul att du också äntligen börjat se Skam! Älskar verkligen den serien och kan inte få nog av videor, klipp, citat osv från den!! Besatt är liksom bara förnamnet. Tycker det är så otroligt häftigt på något vis att den kan få en att känna de känslor som man faktiskt gör och på något vis också få en att komma under funn med saker som hänt tidigare men också som är relevanta idag.
    Precis som du skriver kastas man tillbaka till sin egen gymnasietid och allt man upplevde då och man befinner sig verkligen i en känslostorm. Säsong 2 är min favorit och det är främst på grund av William och Noora och den kärlek samt styrkan i den som de bygger upp. Men det jag tycker är mest fascinerande med serien är egentligen dess hela budskap och som säsongerna handlar om, att man ska hitta sig själv och inte känns skam för den man är utan att våga vara sig själv. Något som var mitt största motstånd genom gymnasiet och säkert många andras. Eva genom att gå med känslan av att ha svikit sina gamla bästa vänner och tappa bort sig sjärv på vägen, till att hitta nya vänner och sedan växa som person och till slut bli en person som känner sig själv och faktiskt vågar tala för sig. (Tänker främst på konversation med Jonas i sista avsnittet av säsong 1). Och Noora som har ideal som hon vill försöka följa men osäkerheten inom henne som ändå biter. Det är så fint på något sett att se hur man i serien arbetar med olika personer med olika personligheter och hur oavsett vem man är, hur man ser ut eller vad man har för bakgrund ska behöva känna någon skam. Att man ska leva som man själv vill och att det i slutändan ändå kommer något gott i de misstag man gör.
    Är 20 år nu och skam har verkligen gett mig något i livet som jag har svårt att sätta fingret på. Det ger mig liksom självförtroende till att vara den jag är på en ny nivå. Att våga se tillbaka på tonåren och känna de känslor som kommer upp och bli stark utav det. Stark för att man upplevt det men framförallt stark över vart alla de där händelserna som man såg som världens största grej då faktiskt har tagit en. Allt från att, som du säger, faktiskt kunna säga rakt ut att man är klar med den tiden i livet och med självförtroende kan se på framtiden, till att en så simpel sak som att våga bära läppstift till vardags utan att bry sig om att någon kanske tittar lite extra och tycker att man är för “sminkad”.
    Så glad över att denna serien kommit och blivit som en vän och stöttepelare i ens självförtroende och i livet.

  13. Hej fina du!!! Jag förstår helt och hållet känslan av att vara “klar” med nykär och vara nöjd då man vet att man vill vara med personen för alltid. Så kände jag för tre månader sen. Men sen blev jag dumpad. Kan du snälla skriva lite pepp om att längta till att bli nykär igen? Jag måste bli det en gång till nu… hoppas verkligen att det kommer ske

  14. Bästa skam och bästa du Micki!! Du borde dock ge dig på skam på nrk, alltså med norsk textning, kunde inte ett ord norska innan jag såg skam men kan nu slänga mig med uttryck från serien hela tiden. Serien blir 100 gånger mysigare på norska <3
    Noora är den bästa karaktären som visats på tv, älskar när hon går fram till William och säger stt han ska sluta vara en jävla kliché <33 från det ögonblicket är han besatt av henne och det gör hela säsong två tycker jag, är så keen på honom! Puss på dig

  15. Åh vad fint skrivet! Jag är också helt besatt. Jag såg tredje säsongen i går natt på NRK med norsk text. Helt magisk serie som stundtals gjorde mig lite ångestfylld och påmind om tonårens baksida. Men hur de porträtterar kärleken övervann och gjorde att jag fick sån fin energi av serien. Känslan av att inte ta skit, inte låta någon döma en och stå upp för sig själv och sina vänner är ju något som känns högst aktuellt även idag, som vuxen. Sen alltså norskan <3 Så nu när man pratar kommer man på sig själv med att ha någon konstigt blandad uppåt-ton i slutet av meningarna…

  16. Ok, brukar aldrig kommentera men är flitig läsare av din blogg. Men alltså, precis som du skriver så plockar skam från något hos oss alla. Och ditt inlägg sätter fan fingret på vad det exakt är, det finns något i den som tilltalar oss alla!!! Jag är 25 år och helt besatt. Vill inte tillbaka till den tiden på gymnasiet, men den skam lyckas återuppliva så många minnen som jag typ trodde var helt borta. Älskar skam så jäkla mycket och vill bara se mer, mer, mer!! Haha, det jag egentligen ville skriva var att ditt inlägg om skam är grymt!!

  17. Älskar älskar älskar skam. Såg säsong 1 och 2 på tre dagar. Säsong 3 tog jag på en dag. Säsong 3 är nog min favorit, så du väntar på något gott. Hihi !

  18. 3e slår 1a o 2a me hästlängder. Det mest fantastiska jag sett. Kolla med norska subtitles (obs viktigt) lovar att du kmr förstå. Den vänder utåin på dig

  19. Jag började också fundera vilken karaktär jag själv var under gymnasiet. Tyvärr (och nu skäms jag verkligen) var jag nog mest lik vilde, jag gav aldrig bort mitt hjärta såsom hon gjorde. Men engegerade mig i allt och lade sådan extrem vikt vid att vara rätt fester, såg upp till dom äldre och populära och hoppades att bli inbjuden. Jag minns osäkerheten man kände, att missa DEN festen kunde vara förödande, att inte se tillräckligt bra ut, bete sig rätt etc. Det känner jag igen hos Vilde! Man tog ett så stort ansvar på sina axlar gladeligen (eller?) och självrespekten var inte på topp vilket gjorde att spydiga kommentarer bara bidrar till att man utökar sitt ansvar och anstränger sig ännu mer.

    Lite tankar jag har om Vilde, kände mig tvungen att “försvara” henne och dela med mig av igenkänningsfaktorerna när du inte kände dom. Det är så långt ifrån mig idag men det gör ont att minnas hur illa man behandlade sig själv.

  20. Åh jag tyckte verkligen säsong 3 var den bästa! Kommer som sagt den 6e januari med svensk text! Bli spännande att se vad du tycker, verkar vara uppdelat i två läger där det ena tycker att det är den bästa säsongen och det andra att det är den sämsta! Ser såå mycket fram emot ditt inlägg om säsong tre!

  21. Säsong 3 är den bästa. Så jävla fin. Älskar den. Men för att inte avslöja något om den säsongen kan jag säga att jag i säsnog 1 och 2 egentligen inte har någon solklar favoritkaraktär. Tycker om alla i tjejgänget på olika vis. Håller inte med dig om att Nooras “osäkerhet” (?) förstör för henne. Hon är precis så som jag ville vara i den ålder; hon står upp för sig själv och sina kompisar. Sedan är jag inte ett så stort fan av Noora och William som många andra, men det beror nog främst på att jag tyckte att killar som William var töntar när jag vet i tonåren, jag var så anti precis allting (haha) att jag aldrig la energi på “svåra killar” som William.

  22. Älskar Skam, har titta, gråtit, skrattat, blivit nostalgisk, tittat om och funderat väldigt mycket över mitt eget tonår. Som så många andra är min favorit Noora och jag insåg igår att hon är tjejen jag ville vara i gymnasiet, hon är modig, vacker och den coola killen vill vara med henne. Jag känner inte igen mig så mycket i Noora men känslan kommer tillbaka från tonåren, jag vill vara henne. Eva är mest lik den jag var och jag känner mycket för henne. Jag hade också en stor kärlek, använde stora ord och tog det på största allvar. Gråter så mycket när jag ser göra slut-scenen i sista avsnittet på säsong 1. Använde också alkohol för att låtsas att allt var bra och att jag inte sårades av hur han gick vidare. Det är lätt att se nu hur det som var på liv och död då inte känns lika viktigt nu. Men det måste få vara så!

  23. Min favoritkaraktär är nog Vilde, hon ligger nära många av mina vänner och bekanta som under gymnasietiden gjorde allt för att vara snygga, engagerade och i rätt sociala sammanhang. Hon blir vid första blicken jobbig, på gränsen till korkad, och så uppfattade jag nog ofta också de personer som påminde om henne under min gymnasietid. Idag med gymnasiet några år bakom mig och som blivande högstadie- och gymnasielärare ser jag istället en tjej som behöver stöd och hjälp för att hitta ut ur den prestationshets och det skadliga tänk kring vikt och utseende som många unga kvinnor lever med idag. Mitt hjärta klappar lite extra för Vilde och jag hoppas att nästa säsong kommer handla om henne då jag ser fram emot att lära känna henne bättre!

  24. Åh så kul att du skrivit om skam! Noora och Williams relation gav mig bokstavligen talat pirr i magen, aldrig varit så besatt av en serie i hela mitt liv? Har nu sett om allt hela tre gånger…. (lite pin, men vad annars ska man göra när man är sjuk?).

    Säsong tre är fantastisk, du kan absolut se med norsk undertext! Jag kommer dock alltid älska säsong två mest pga störst igenkänning där.

  25. Jag älskar när du skriver om D för du sätter ord på mina känslor jag har till min kille. Varje gång du skriver om D så slutar det alltid med att jag skickar ett kärleksfullt sms till min kille för jag blir så full av kärlek, dina texter gör att jag stannar upp i min vardag och får en tankeställare om vilka jag älskar och hur mycket jag älskar dom. Tyvärr är jag inte lika bra att sätta ord på mina känslor som du är och tror det är därför (en av många anledningar) jag älskar din blogg, dina böcker och alla dina texter för jag vet ingen som är så träffsäker som du! Slutar ofta med att jag sitter med tårar i ögonen efter jag läst dina texter för de väcker så mycket känslor i mig, för jag känner ofta igen mig till 110%. Du är en fantastisk författare/skribent Michaela och otrolig med ord – det ska bli så kul att fortsätta följa dig under 2017. Kram och god fortsättning

  26. Åhh vad fint inlägg. Och vilka fina kommentarer! 💕
    Ser verkligen framemot säsong 3 (ska se när den kommer ut med svensk undertext!). Hoppas du gör ett till inlägg när du sett den!
    Kramkram!

  27. Haha det absolut bästa med Skam är att jag får en förklaring till varför jag gjorde saker. Varför jag var så obsessed med min tonårskärlek och varför allt hela tiden var SÅ HIMLA VIKTIGT. Det var hela tiden NU och det var aldrig långt fram. Framtiden var så långt borta. Det är så skönt att få se serien och känna att det är som att någon säger till mig att allt jag gjorde då är helt okej. Det hände och det blev som det blev. Känns som jag har gjort typ allt som de har råkat ut för….. Aja. Tack gode gud för att den tiden är över, samtidigt som jag saknar den något så extremt. Kram!

  28. Känner igen mig mest i Eva och Noora men älskar Vilde och Sana. Sana är ju självlysande från start medan jag tycker att man kommer närmre och närmre Vilde under tidens gång. I början tyckte jag att hon kändes överdriven och orealistisk tills jag kände igen de där tjejerna som hade så mycket under ytan som kom fram när osäkerheten släppte. Älskar hur hon och Noora bondar och finns där för varandra i ätstörningar och ledsamheter. Är kär i både William och Jonas haha. William lite mer trots att mina pojkvänner genom åren varit mer lika Jonas. Tror att det är mitt sjuttonåriga jag som njuter av tanken på att få uppmärksamhet från den populäraste killen på skolan haha. ÄLSKAR säsong 3, den är helt underbar. Generellt har jag slängts tillbaka till de starka känslor jag hade som tonåring när jag tittat på serien. Får lite ångest av att ingenting känns lika mycket längre. Av att allt var på liv och död och att det alltid väntade ett nytt äventyr runt hörnet. Känner inte så som 26-åring och sörjer det. Någon som känner igen sig och har tankar kring det? Kommer man någonsin att känna sig lika levande igen? Kul med lite nördigt snack om detta! Kram

  29. Nu tittar jag inte på skam, men jag läser dig blogg ofta de senaste 10 åren 🙂 Måste bara skriva att jag såg Beyonce och Jay Z på sin avslutningskonsert i Paris för några år sedan. Fantastiskt! Sedan dess går jag ofta in och kollar på young forvever-klippet och får samma känslor som du. Tänker också på min pojkvän. Min Staffan sedan 6 år..som gör allt för mig och som jag gör allt för 🙂 Känner verkligen igen mig i dina ord om din D.

    Instagram: martinitrip

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

sub archi