Om kvinnor och utbrändhet

Sååå mycket intressanta kommentarer i gårkvällens inlägg (klick!) om varför vi bara känner att vi är det vi presterar. Jag gjorde en notis i min mobil för ett tag sedan, och då skrev jag såhär.

Jag läser över allt om utmattade kvinnor där ute. Det är som en explosion. Jag tänker mycket på varför vi kvinnor blir utmattade i så hög grad idag och jag tror att det är för att vi helt plötsligt har fått tillgång till männens finrum. Tidigare generationer innan oss hade en så tydlig fördelning – i hemmet, med jobbet, barnen eller inkomsten. Alla gick samma traditionella väg och mannen var den som gjorde karriär. Idag har vi, efter att generationerna innan oss (tack tack tack för det) kämpat, plötsligt börjat få komma in i männens rum. Jämställdheten har kommit en bra bit på vägen och plötsligt finns det plats för oss kvinnor. Men! Som kvinna börjar vi nog ändå, i många fall, på minus. Så långt har vi ännu inte kommit med jämställdheten. Vi måste bevisa oss – vilket vi gör. Genom att jobba hårdare, mer och bättre än alla andra. Samtidigt som vi fortfarande har huvudansvaret i hemmet och även – hur jämställd relation vi än lever i – så kommer alla kvinnor som väljer att skaffa barn att halka efter männen i karriären, eftersom vi rent biologiskt måste vara gravida och föda barnet. Det känns som att vi alltid ligger några steg efter och därför måste pusha oss till den graden att vi plötsligt gått in i en vägg.

Vad tror ni om det? Kan det ligga något i det? Jag fick den här fina kommentaren i inlägget som jag tyckte var på samma spår som jag:

”Idag tog jag en dag hemma för att jag känt mig så.jävla.trött de senaste veckorna, och jobbat övertid i princip varenda vecka hela hösten.
Det här inlägget och alla fina kommentarer fick mig att må lite bättre, även om jag legat hemma med ångest över jobbhögen som byggts på. tack <3 Jag har nu försökt att delegera ut lite av mina uppgifter.

Jag tänker att detta även måste kopplas till kvinnokampen. För vi kvinnor har historiskt sett inte haft samma förväntningar/vilja/krav/möjligheter att göra karriär och nu vill vi vara sådana kvinnor, karriärskvinnor, men vi har även kvar de andra åtaganden eftersom att de ligger kvar på oss. Så vi har inte plockat bort ansvaret för familj, ansvaret för relationen, ansvar över vårt utseende, ansvar som projektledare, utan bara lagt till ännu en grej: ansvar över att även lyckas jobbmässigt.
Vad tror ni om det? Rimlig teori?

Mitt nyårslöfte är att sluta pressa mig själv så jävla hårt. Jag är ung och ska jobba hela livet, jag behöver faktiskt inte vara miljonär när jag är 25.”

En annan kommentar handlade om att det delvis ligger på föräldrarnas ansvar. Och någon hade en teori om att vi svenskar har blivit giriga, förblindade av vår perfektions-hets och därför inte kan se lycka för vad det är utan tror att lycka ligger i att ha samma läppar som Kylie Jenner.

Det känns ju helt sjukt att vi lever såhär, nu när jag skriver det. Men det är ju sanningen. Jag såg en bild på mig själv härom dagen och kom på mig själv med att analysera mitt ansikte och fundera på om jag inte skulle spruta in något i läpparna eftersom de är så himla små i jämförelse med vad ett par snygga läppar ska vara idag (suuuperfylliga). Men om jag funderade en vända till insåg jag att jag egentligen är rätt nöjd med mina läppar, jag vill ju bara fixa till dem för att de inte passar in i det stundande idealet. Hur hemskt är inte det? Klart att vi går in i väggen om vi ska högprestera på jobbet, i hemmet, på festen och samtidigt se ut som en Kardashian… jesus alltså… blir trött bara av att blogga om det.

Att inte högprestera och försöka passa in i ett perfekt ideal är skitsvårt. Jag måste HELA TIDEN påminna mig själ för att inte falla tillbaka i gamla, destruktiva mönster. Att hela tiden tänka VAD VILL JAG istället för VAD FÖRVÄNTAS AV MIG är svårt som fan. Jag duger ju precis som jag är, om jag lever precis så som jag vill. Jobbigt bara att man hela tiden måste banka in det i huvudet.

img_7578

Prestera, prestera… prestera lite till. Puh.

  1. Jag håller helt med ditt inlägg! Jag är 20 år, skriver redan kandidatuppsats, praktiserar på PR-byrå och jobbar extra. Jag drömmer varje natt om den ständiga pressen och stressen på att lyckas. Sen får vi inte glömma all press med att äta nyttigt och träna, både för kroppen och självkänslans skull. Känner mig redan på gränden till utbränd och jag är bara 20. Min sambo är 10 år äldre och förstående men han kan omöjligt förstå den pressen vi lever under på så många plan. Nä fy, vad ska man göra…

  2. Michaela, du har så rätt. Jag bor i Australien med min pojkvän sedan 2,5 år tillbaka och här är det mycket vanligt med att kvinnan stannar hemma medan mannen är den dom jobbar. De kan nästan bli förvånade när jag berättar att vi lämnar våra barn på dagis från ca 1,5 år vilket många tycker är för tidigt. MEN och det är ett stoooort MEN, kvinnor här har så svårt att göra ”karriär” då det finns knappt någon föräldraledighet vilket direkt diskriminerar mot kvinnan som rent biologiskt sett bär och föder barnet. Jag diskuterar ofta för att belysa detta vilket jag tycker är galet sjukt att samhälle här inte har ett bättre jämställt system.
    I Sverige är det lättare att göra karriär men som du säger, kvinnor tar fortfarande mest ansvar i hemmet, mm. Dock är jämställdhet enda vägen framåt enligt mig men vi måste få männen med på spåret. Tänk på att de har haft alla möjligheter i världen men helt plötsligt ska deras ”privilegium” tas bort för andra ska ha del av kakan, klart de håller hårt i detta privilegium.. men det är bara att kämpa på, jag är själv man och tror starkt på att involvera männen i jämställdhetsdebatten för att ta nästa steg.
    Heja dig som tar upp detta OTROLIGT viktiga ämne och diskuterar krav och prestation! Du är GRYM! Kör hårt, vi kämpar sida vid sida. 🙂

  3. Åh, tack för din ord. Blir så trött på mig själv. Jag krånglar till det så. I fem-sex år körde jag bara på. Kroppen sa ifrån men jag fortsatte, visste inte. Tillslut en utmattningen. Tog studenten trots allt, jag gav mig aldrig. Trots att jag i slutet inte fungerande. Bara en promenad gjorde mig helt slut. Imsåg hur jag kört på och tänkte att efter student, då kan jag ta hand om mig själv. Göra det som får mig att må bra, och sova tillräckligt. Men jag fortsatte bli sämre (förstår nu att det inte är konstigt när det pågått i år). Blev besviken och ledsen. Vill leva, men det handlar bara om att överleva. Blir frustrerad när jag tänker på att bara jag kan ta mig ur det, men hur jag än gör går det inte. Känner mig värdelös. Jag som, alla säger, ”är ung, borde må bra, borde se möjligheter, har hela livet framför dig, borde jobba”. Men här är jag, 19år med en utmattning som ledde till depression. Jag är nog inte ensam. Men jag känner mig ensam. Och värdelös. Vet att jag är inte värdelös, men jag känner mig så. För jag har hela livet framför mig, men blir bara sämre trots mina försök. Trots psykologer, yoga, och annat. Bara jag kan ta mig ur det, ingen annan, men jag verkar inte kunna. Så frustrerad, ångestfylld. Åh, längtar efter kunna skratta igen<3

  4. Känner mig också helt död efter denna höst. Läser 150%, jobbar nästan heltid, har sambo, hem, hund och allt som hör till där. Får högsta betyg på allt i plugget och tycker verkligen att jag kämpar som fan på jobbet. Sjuka anhöriga som också är fruktansvärt jobbigt, även om man inte tänker på det dagligen så tynger det en innerst inne. Sover dåligt, har bara massa tankar som snurrar och konstant dåligt samvete över att jag inte hinner allt. Prioriterar jag en sak en dag så blir resten lidande. Usch sitter nästan och bölar nu. Är SÅ trött, känner mig sjuk fast jag är frisk. Har ingen ork kvar alls. Så skönt att läsa om det här på din blogg i alla fall, man är inte ensam även om man känner sig jävligt ensam.

  5. Väldigt klokt! Har varit sjukskriven alldeles för länge nu för utmattningen och problemet hos mig har varit pressen på vad jag vill göra för andra. Jag mår bra när jag får hjälpa andra. jag mår bra om jag kan köra en vän till sjukhuset eller handla åt någon som är för dålig för att ta sig till affären. Problemet för mig blev inte att jag jobbade mig in i väggen, jag gav av mig tills jag inte bara gick in i väggen utan verkligen sprang. Varenda lediga minut spenderades med att hjälpa vänner/familj och det har alltid varit så självklart att hjälpa direkt någon har frågat. Nu idag har jag lärt mig att säga nej, men då kommer istället det dåliga samvetet så det funkar inte heller. Det är en så jäkla svår balansgång. Sen känner man sig så självisk bara för att man prioriterar sin egen hälsa. En gång sa sambon att jag skulle säga ifrån för att annars skulle jag bli sjuk, då hör jag mig själv svara att det gör inget, det är jobbigare för den andra personen. Vet inte vad jag ville få fram egentligen.. kanske bara ville förmedla att det finns andra sätt än att jobba sig in i väggen. Massa kärlek till dig!

    1. Samma här! Försöker nu att finnas där för de viktigaste + mig själv. Har släppt all press på träning, utseende, hemmet etc. tills vidare och fokuserar på min egen hälsa och de som betyder mest för mig. Känns dock jobbigt att förklara att man är utmattad och folk tänker ”men va, du har ju inte jobbat så mycket”. Mentalt utmattad av tankar & känslor, inte av att ha för mycket jobb och sånt..

  6. Så himla bra att du tar upp det här ämnet! Jag tror att vi prestationsprinsessor behöver bli bättre på dela med oss av pressen vi känner och hur tankarna går – precis som du gör! Tummen upp för det. Jag har nyss dragit igång min blogg där jag kommer skriva hur jag uppfattar dagens arbetsmarknad från ett ungt perspektiv (är 25) för att belysa pressen och det som många går igenom när de är i början av sin karriär. http://www.nouw.com/Apollonia

  7. Det är väl just det som är ett av de största problemen. Att kvinnorna nu får ”göra allt som männen får göra”, men att männen (generellt) inte har gått in i kvinnornas rum ännu. Att vi nu skall göra ALLT, och de fortfarande till stor del bara gör halva jobbet. Att kvinnor fortfarnde tar ut 70% av föräldraledigheten, att de är harmonichefer i relationen, att de är ansvariga för städning och hushåll (även om man delar 50/50 på själva arbetet så är de fortfarande oftast ansvariga för planeringen av arbetet), och hundra saker till. Blir så trött! Inte konstigt att vi blir utbrända när vi skall släcka hela världens bränder. Bra inlägg! PUSS

  8. Min inre röst uppmanar mig gång på gång att kämpa lite hårdare, lite mer och lite extra. Det är precis som att om jag bara gör den här extra saken så kommer allting att falla på plats och jag lovar mig själv att ge mig någon form av belöning. Det är bara det att tio år har passerat medan rösten piskat på mig att läsa en civilekonomutbildning utan att ta en krona i varken bidrag eller lån (jobbade hela tiden), renovera 6 st lägenheter för att sälja och bygga upp ett sparande, starta eget företag och förse 8 st personer med jobb, sälja företaget, ta en chefstjänst på ett nytt företag, starta nya företag.. ”om jag bara gör det här kommer allt att bli bra, så bra”.

    Nästa år fyller jag 30 år och jag har lyckats checka av de mål som jag satt upp inför detta; ordnad ekonomi, framgångsrik karriär och förlovad. Trots att min fasad är skinande ren i form av ett välpolerat yttre (fina kläder, frisyr, bil, boende osv) så känns det som om mitt inre bara är spillror av mitt forna jag. Mitt drivmedel tog slut i somras och sedan dess har jag lyckats hanka mig fram på ångor och medicinering, men trots att jag troligtvis fått en utmattningsdepression så kan jag inte förmå mig själv att säga ifrån. Inte än, inte nu. Jag ska bara fortsätta le och låtsas att allt är bra, så bra.

  9. jag tror att många kvinnor egentligen vill vara hemma med sina barn och att det ligger i vår natur att vilja ta hand om dem och spendera tid tillsammmans med dem. Nu för tiden låter det på så många som om en graviditet är något negativt och något vi kvinnor tvingas genomlida och något som vi förlorar så mycket på.

    Hade min kille varit den som fått bära barnet och sedan spendera de första månaderna hemma med barnet medan jag gick och jobbade hade jag definitivt varit avundsjuk. Jag hade aldrig bytt bort en graviditet och de första året för jobbets skull.

    Sjävklart ska man ha möjlighet att göra karriär och samtidigt kunna skaffa barn. Kanske får man det inte lika lätt som männen men samtidigt förlorar männen mycket tid med sina barn. Det är en uppoffring man gör och ofta tenderat kvinnor att prioritera barnen. Vi kvinnor strävar alltid efter det som männen har, men är det verkligen vad vi vill?

  10. Jag tror faktiskt att mycket handlar om internet. Bloggar, Instagram Youtube med mera! Du ska inte äta kött, du ska vara snygg, du ska träna, du ska äta på rätt restauranger, du ska ha snyggaste hemmet med fina fina designprylar. Du ska resa och lägga upp magiska, turkosa och äventyrliga bilder. Konsumera, spendera och leverera! Du ska plugga men helst vara en känd bloggare. Det är så himla mycket som internet gör med oss, allt är reklam! Ibland vill jag flytta in i en grotta i skogen!
    Men jag älskar också att äta god mat ute, att få känna på lyx som jag kämpat för, få lägga upp en härlig resebild! Det viktigaste är att hitta sin egna balans och fokusera på vad en själv vill och mår bra utav, inte tänka på vad andra tycker. Jobba med sig själv, ta hand om sig själv! Lyssna på sin kropps signaler och i allt detta tänka som din boks titel – jag är inte perfekt, tyvärr!
    Vad gör jag med min korta stund på jorden?

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi