Måndagstankar

God morgon måndag!

Jag hade först tänkt att lägga upp Weekly Plans som vanligt, men det inlägget får komma upp om några timmar istället för jag känner för att skriva av mig lite först.

Vaknade upp med en väntad förkylning idag. Ni vet när man misstänker förkylningens ankomst men någonstans hoppas att den magiskt ska försvinna? Inte så ofta det händer hehe. Jag hoppas bara att den rinner av mig fram till fredag när jag åker. Känner dock att jag har lite mig själv att skylla, har ätit så otroligt näringsfattig mat sen Miami. Jag älskar ju all mat och äter det jag är sugen på, men försöker också att lyssna på min kropp och ge den vad den behöver. Och även om själen skriker efter rostat bröd så kanske kroppen egentligen ber om vitaminfylld smoothie och i vanliga fall är jag ganska duktig på att ge själen och kroppen ungefär lika mycket uppmärksamhet. Sen Miami har dock all fokus legat på själen och, om jag ska vara helt ärlig, på bristen av ork. Vår diskmaskin har varit sönder i en månad och jag börjar bli riktigt, riktigt trött på att diska så i brist på diskmaskin har hämtmat tagit över vårt liv. Otroligt hur mycket man kan sakna en diskmaskin. Snart är helvetet över i alla fall. Jag vill äta god och bra mat, inte en kost som jag baserar på ork. Håller inte i längden, immunförsvaret dalar och förkylningarna träder fram. Lite arg på mig själv för att jag inte har tagit tillräckligt bra hand om mig senaste veckorna. Man måste vara snäll mot kroppen ju.

Jaja. Det var egentligen inte alls det som jag ville prata om idag. Istället ville jag skriva ett inlägg och tacka er som kom på min boksignering i lördags, och som har kommit på de tidigare signeringarna också för den delen. Det är något väldigt speciellt med att åka helt ensam till Göteborg över dagen, inte prata med en kotte och sen under en timmes tid titta in i era ögon, krama er, få ett ansikte på alla som läser. Nästan en absurd känsla. Och så fort timmen är över – in i en taxi och tillbaka till ensamheten igen. Fast då känner man sig inte ensam längre. Det är en så märklig känsla, det är svårt att förklara, för det ger så mycket mer än vad jag tror att ni förstår.

Jag kände mig stundtals så extremt ensam i mina tankar och känslor när jag skrev ”Jag är inte perfekt, tyvärr” och nu känns det som att jag har tusentals vänner i den ensamheten. Som om gemenskapen kom ikapp mig. Och det är så fint när jag möter er och ser i vissa av era ögon att ni befinner er på en plats som jag känner igen, en plats som jag också har varit på i perioder av mitt liv. En plats där man verkligen behöver en kram. Det är väldigt starkt att möta er blick när ni avslöjar för mig, ibland bara genom ett tack eller en speciell ögonkontakt, att ni är på den platsen. Då mjuknar mitt hjärta, då känner jag mig skör och så hoppas jag så innerligt att den här boken kan vara den kramen ni behöver.

I alla fall. Tack för att jag får ansikte på er. Tack för att ni är så speciella, unika och vackra hela bunten. Tack för er otroliga energi. För en energikänslig person som jag så är det magiskt att ha en boksignering. För där finns bara kärlek. Även om jag bara får en kort stund med var och en av er, så känner jag er energi och det gör mig rakt av bortskämd med kärlek. Ni skämmer bort mig. Tack för att ni gör det.

Dessutom! Det är så roligt att träffa era pojkvänner, flickvänner, syskon och föräldrar som följer med vissa av er. Det slår mig hur fint det är med mänskliga relationer och hur viktiga de är. Blir så glad när någon pojkvän glatt ropar ”Le lite nu då!” när han tar bilder på oss, eller en förälder som står försiktigt i ett hörn redo med kameran för att föreviga vårt möte. Eller alla er som köper en extra bok i julklapp till någon vän ni håller kär. Så satans mysigt. Ni har fett gulliga människor runt omkring er och ni är fett gulliga människor. Håll hårt i er själva och varandra!