Hej Michaela! Jag tycker att du har en jätte fin klädstil! Kan inte du berätta lite om ditt klädintresse och hur din stil har utvecklats till den den är idag?
Jag älskar också kläder, har en ganska enkel och klassisk stil men gillar bra material och fina detaljer. Det har funkat bra de senaste åren då det varit ganska minimalistiskt mode men när jag var inne på Zara häromdagen fick jag en chock haha. Första gången någonsin som jag kände att höstens mode inte är något för mig. Sammet med blomprint, glansiga bomberjackor i grälla färger med tryck på, glitter och mönster och allt världens. Det var liksom more is more på allt. Låter som en tant, jag vet, haha, men jag undrar ändå hur du förhåller dig till trenderna just nu? Känner du dig säker i din stil och vet vilka trender du gillar och vilka inte eller är du lättpåverkad? Du verkar vara så stilsäker, tycker jag.
Hej fina du,
Tack för varma ord!
Jag känner mig ganska säker i min stil, men inte helt säker. Men jag kan nog gilla att inte vara helt säker i min stil för det är kul att experimentera och hitta stilen längst med åren. Jag skulle inte kalla mig lättpåverkad, men jag har lätt för att tycka om vissa trender och hakar på om de känns rätt i magen. Vissa trender gillar jag inte alls och då brukar jag känna det från första gången jag ser trenden men sen kan det komma trender som gör att jag känner ”MEN GUD så fint det där vill jag ha på mig!!!” och då hakar jag på. Jag tror generellt på att mixa sin egna stil med trender, det är det roligaste sättet att klä sig på tycker jag. Jag vet vad jag tycker om och trivs i, men testar gärna vissa nya trender varje säsong. Dock är jag tillräckligt trygg i min klädstil för att tacka nej till vissa trender, hur inne de än är, medan jag förut hakade på inne-trender mer just för att ”passa in” (och driva modeblogg).
Hmm det är svårt det där med trender alltså. Jag tror nog att du bara ska skippa trenderna i höst om de inte är något för dig. Det får bli lite mindre shopping i höst för dig med andra ord 😉 Våga tacka nej till trender som inte känns rätt och våga haka på trender som känns som du. Man ser direkt, tycker jag, när någon har anammat en trend bara för att det är just en trend, men egentligen är obekväm i den. Men det finns heller inget tråkigare än de som inte vågar haka på trender för att de vill vara ”unika” och ha ”sin egen stil”. För mig är egen stil att ha på sig precis det man känner för, oavsett vad det är.
<3!
Michaela! Jag är så kär i min pojkvän. Jag är verkligen så så så kär i honom. Vi har haft ett distansförhållande nu sen vi började träffas i April och det är ungefär ett halv år kvar innan vi bor i samma land igen. Vi har hittills träffats en gång i månaden men senaste gången vi kramades hejdå på perrongen trodde jag verkligen att hela jag skulle gå sönder. Har sen jag kom hem från honom mått så otroligt dåligt. Jag kan inte sova, jag vill inte äta, inte träna, ingenting för att allt känns meningslöst utan honom. Men jag älskar honom! Jag vill få det att funka. Har du eller någon annan underbar själ här inne tips på hur man klarar av ett distansförhållande?
Kramar Nellie
Hej Nellie,
Som jag förstår det så verkar det inte vara något fel alls på er relation? Felet verkar istället ligga på hur du känner kring, och hanterar, distans-situationen. Om jag har förstått det rätt. Därför låter det som att lösningen på ditt problem är att börja jobba med dig själv samt hitta ett lugn och en acceptans i din situation. Om jag var du skulle jag gå till en psykolog och prata om det här, det är inte bra att inte vilja leva när man är ifrån sin älskade. Nu handlar det bara om sex månader, och dessa försvinner förbi på nolltid, men även inför framtiden tror jag att det kan vara bra för dig att lära dig hantera den här typen av situationer. Att sätta livet på paus för kärlek är ingen bra idé. Inte heller att överväga att göra slut med någon som man älskar ”bara” för att de befinner sig någon annan plats på jorden under en tidsbegränsad period. Jag har flera vänner som har haft distansförhållande i perioder och det har gått hur bra som helst, men det handlar mycket om hur du själv väljer att ta dig igenom perioderna. Prata med någon och jobba med dina egna känslor. Puss <3
Tack för en fin blogg som alltid! Krya på dig ❤️ Kommer det några mera relationsinlägg om dina nära vänner snart? Var ett sådan himla fin text du skrev om Amanda och shoan, blev rörd till tårar då du sätter ord på känslor så himla bra. Ta hand om dig! Kram ❤️❤️
Tack gullet <3
Ja! På söndag eller i början på nästa vecka så kommer inlägg nummer två i mina vänner-serien. Förlåt för att det har dröjt! Puss
Hej Michaela! Jag har ett dilemma som jag verkligen behöver hjälp med.
Jag har varit ihop med en kille i två år. Vi har under dessa åren setts mer eller mindre varenda dag och jag har den senaste tiden börjat prata lite om att jag vill flytta ihop inom kanske det kommande året. Jag har ingen brådska alls, men det hade varit mysigt att ha en ”bas” ihop. Senast jag tog upp det så ville han inte prata om det och efter det har vi genomgått en rätt rejäl kris. Jag tog avstånd några dagar och när vi pratade om det efteråt så sa han att han inte har något emot att ses lite mindre, kanske två-tre dagar i veckan. Det känns som ett steg i helt fel riktning i vårt förhållande. Jag har också den senaste tiden börjat umgås mer och mer med en killkompis som verkligen är min pojkväns motsats. Jag trivs i min kompis sällskap och märker att jag börjar få lite känslor för honom. Jag vet inte vad som är äkta och vad jag bara tillskriver honom för att ”fylla ett hål”. Just nu blir jag bara irriterad de väldigt få gångerna jag träffar min kille och jag skulle alla dagar i veckan hellre umgås med min killkompis för han gör mig glad. Vad i hela friden ska jag göra?? Jag mår så dåligt över det här.
Hej tjejen,
Hmm ja det låter helt klart som att hans brist på engagemang i förhållandet har fått dina känslor att ändra riktning och svalna. Det är egentligen ingenting konstigt alls. Om två personer i en relation vill att den ska gå åt olika håll och den ena ger med sig, är det inte konstigt att denne blir besviken och omedvetet söker sig vidare i livet.
Innan du börjar korsa några gränser för vad som är respektfullt i en relation (tänker på den här killkompisen) så tycker jag att du ska ta upp detta med honom. Gärna så snart som möjligt. Ge honom en chans att möta dig och känn efter om du faktiskt vill att han möter dig, annars kanske det här fick dig att inse att du inte är tillsammans med rätt person just nu.
Och! Vad du än gör – var för Guds skull inte otrogen. Behandla honom så som du själv vill bli behandlad. Och om han inte behandlar dig schysst – lämna först, hångla sen 😉
<3
Du är så himla vettig! Älskar dina svar!;-)
Längtar redan efter ”vänner”-inlägget!! <3 gick tillbaka och läste det nu, såååå fint.
Hej Michaela! Har ett bekymmer som jag inte riktigt kan eller vill prata med någon om. Känns skämmigt på något sätt. Jag dejtar en kille nu som jag träffat någon gång i veckan (ibland oftare) i 3 månader, vi har det trevligt och jag är väldigt attraherad till honom. Han är 10 år äldre än jag, har bra jobb, fin lägenhet mitt i stan och är väldigt smart. Själv studerar jag på heltid. Problemet är att jag börjat få känslor för honom men jag tror inte att de är besvarade. Frågade lite i förbigående – senast vi träffades – om han träffar andra och han sa nej, men jag har fått flera indikationer på att detta inte stämmer. Vet inte vad jag ska göra?? Vill liksom inte vara klängig och needy, men jag tycker verkligen om honom och vill träffas oftare, men han kanske bara ser mig som en komplicerad kk haha 🙁 nu har han dessutom inte hört av sig på en vecka. Vad ska jag göra?
Du är bäst!! Kram
Hej Sara! Nu är jag inte Michaela, men kände att jag ville ge dig lite svar ändå. 🙂 Säg som du känner, eller strunta i honom. Du behöver inte säga att du vill sätta en ring på hans finger, utan säg det så enkelt som att du gillar honom och att du vill träffa honom mer. Ger han dig ingen respons på det, nej, då kanske det är så enkelt som att det bara är dags att avsluta relationen. Våga ta initiativet till att ses också om du vill det. Helt enkelt – spela inga spel och gör det som känns bra för dig. Var ärlig och rak så kommer resten naturligt. Du har ingenting att skämmas för, och att uttrycka sina känslor är varken klängigt eller needy. Du förtjänar att ha en bra relation på dina villkor, med någon som uppskattar dig. Kom ihåg det! KRAM
Till tjejen i slutet.
Tänk på att det inte behöver betyda något dåligt att vilja ses mindre en period. Du säger att ni setts varje dag i två års tid. Ni har inte testat något annat. Det kan vara en ”investering” genom att prova att umgås på ett annat vis ett tag, något som kanske stärker er relation långsiktigt? Det behöver inte direkt betyda att ni ska ta uppehåll eller att relationen håller på att ta slut, om det inte är så han uttryckt det så klart.
Fråga din kille vad han menar. Egen tid, utrymme för reflektion och att prata prata prata med varandra är viktigt i en relation, tror jag.
Hej Forni!
Snälla du, kan inte du berätta om din kamera? Vad tycker du om den? Blir den lätt smutsig för att den är vit?
Vore så tacksam om du svarade.
Bästa bloggen! Kram!
Hej Forni, jag väljer att vara anonym i min fråga då den är rätt känslig. Jag behöver hjälp. Big time.
Jag och min partner har varit tillsammans i åtta år. ÅTTA år, det är en lång tid för att vara 22 år idag. Det betyder att vi träffades väldigt unga. Min partner är den finaste och snällaste människa jag träffat och jag älskar honom så mycket. Men, och det är ett stort MEN: Jag börjar längta efter att vara singel. Eller, jag har ju i princip aldrig varit det så jag vet väl inte hur det är egentligen, men det lockar mig. Det är givetvis inte konstigt eller ovanligt att känna så, det förstår jag med.
Mitt problem är att jag ju inte kan göra slut med någon jag älskar för att jag vill vara singel, men samtidigt undrar jag hur länge jag ska vänta ut denna längtan/lockelse. Förstår du? Jag och min partner har verkligen ”levt våra egna liv” och åkt jorden runt på varsitt håll, flyttat till olika städer i Sverige osv osv. Så det handlar inte om att jag känner mig instängd, det handlar om att jag kanske börjar övertygas/tro på att man ”måste vara singel och leka av sig någon gång i sitt liv” (det är typ den norm som finns i mitt kompisgäng).
FAN, kan några smarta själar här hjälpa mig, samt du Forni. Det skulle kännas bra för mig att få lite utomstående åsikter och tankar från folk som inte känner mig. KRAM
Fundera på vad för konsekvenser det kan få om du vill göra slut för att ”man måste vara singel någon gång i livet” och varför du lockas av denna tanke. Jag har inte legat runt särskilt mycket men jag har ångrat varenda ligg som bara varit ”one night-stand” kan jag ärligt säga. Det har bara gett mig ångest snarare än något positivt. Det finns nog ingen som kan svara på hur du ska göra men för mig låter det som att du är osäker i dig själv och/eller i din relation. Är det du själv som vill utvecklas på något plan eller saknar du faktiskt något i ditt förhållande som gör att du hellre är singel?
Jag förstår hur du känner, har själv varit där. Fundera noga men känner man så en längre period så tror jag att lösningen är att gå isär. Har du pratat med din partner om det? Alltså inte att du vill leka av dig, utan att ni träffats så unga och aldrig varit singlar? Du är ju ung, och försöker säkert hitta dig själv och då kan man behöva vara själv en tid. Det är självklart inte så för alla, men för många. Prata och behandla varandra med respekt så långt det går. Har flera vänner som gått isär med sin partner när dom var i din ålder och som nu är gifta/sambos och har barn. Jag gick isär med mitt ex, träffade några killar och sen träffade jag mitt livs kärlek. Vi har barn nu. Det löser sig! Kram
Hej! Alltid lika spännande att läsa ”frågor med forni” 😀 Jag skulle tycka det vore intressant att veta mer om hur du väljer parfymer/andra dofter. Själv tycker jag att en doft kan förändra hela mitt känsloliv. Hur värderar du en doft? Går du på vilka minnen den väcker? Toppnot och sånt? Vilks dofter är favoriter och vad satsar du på för parfymer? 🙂 Tusen tack för en underbar och inspirerande blogg! Stor kram
Hej! Vart är den fantastiska byxdressen/byxorna/toppen i blått sammet ifrån som du hade på Fashion Week? Helt underbar! Kram
Hej Michaela. Jag har funderat på en grej som många ser väldigt olika på – att vara hemma från jobbet. Och jag skulle vilja höra vad kloka du tycker om det här. Många, speciellt i den branschen jag är i, ser någon form av prestige i att aldrig vara sjukskriven. Hör kommentarer som ”jag har inte en enda sjukdag på tre år”. Medan jag tänker ”kul för dig att du aldrig mår dåligt”. Men så är det ju inte, de går till jobbet med 39 graders feber och får ryggdunkningar för det, i princip. Jag känner mig ju som en dålig och klen människa för att jag vill stanna hemma pga pms eller om jag känner mig hängig. Stannar givetvis inte hemma bara för att jag är trött en måndagmorgon, men du förstår vad jag menar. Hur ser du på det? Pressar du dig själv att jobba (kanske främst när du var anställd) eller tillåter du dig att stanna hemma? Kram
Hej Michaela! Tack för en fantastisk blogg! Hur hittar man balansen mellan att låta alla vara med och att inte umgås med personer som man inte vill umgås med? Jag tycker att det är så svårt. I mitt tjejgäng är vi några som är lite närmare än de andra. Vi hänger en del själva och har gjort det ett tag. En av de tjejerna som inte är så nära, vi kan kalla henne Lisa, umgås en del i min killes kompisgäng. Det var jag som tog med henne till tjejgänget eftersom hon inte har så många andra kompisar. Hon har dock en del sidor som inte är så sympatiska. Hon är egocentrisk, snål och har väldigt svårt att sätta sig in i hur andra tänker och känner. Hon förstår heller inte riktigt sociala koder. Det gör att det ofta blir lite dålig stämning när hon är med. I min killes kompisgäng funkar det bra. Hon har hängt med dem i många år och alla vet hur de ska ta henne. Jag tror också att killarna har lite mer överseende med vissa grejer. I tjejgänget gör det dock inte det. Hon märker nog inte av det själv men nu har de andra tjejerna slutat bjuda med henne. När vi umgås allihopa är hon såklart bjuden, men aldrig om vi bara är några stycken. De andra kommer försöka låta vänskapen rinna ut i sanden men eftersom jag träffar henne regelbundet med min killes kompisar har jag svårt att göra det. Speciellt som hon ser mig som en av sina närmsta vänner. Jag skulle så gärna vilja hänga med de närmsta tjejerna i tjejgänget utan Lisa men jag får så dåligt samvete om jag inte bjuder henne. Jag tycker ju att alla ska få vara med, speciellt någon som inte har så många andra vänner, men det blir alltid lite dålig stämning när hon är med. Hur gör jag? Ska jag fortsätta att bjuda in henne när vi är hos mig? Ska jag försöka prata med henne? Jag tror nämligen inte att hon vet hur andra uppfattar henne. I sådana fall är det kanske bra att på något sätt upplysa henne? Men hur gör jag det utan att såra henne? Jag hoppas att du kanske har något litet tips för jag tycker att det här är supersvårt! Kramar