När jag satt och bläddrade i Elle på planet på väg hem från Paris så dör den här artikeln upp om ”Modern telefonskräck”. Åh det stämmer så väl in på mig! tänkte jag och medan jag fortsatte läsa hittade jag ett citat från mig själv haha, så typiskt att man glömmer bort vad man är med i.
Jag har skrivit om telefonskräck förut här i bloggen så ni som har hängt med ett tag känner till den. Jag fullkomligt avskyr att prata i telefon. Jag har några få människor jag känner mig bekväm med att prata över telefon med, men det är inte många. Dessutom handlar det mycket om tillfälle också – om jag är på rätt plats och vid rätt humör har jag inte problem med att svara. Men i många andra fall går det bara inte.
Här kommer mina topp tre värsta grejer med telefonpratande:
1. När människor ringer flera gånger på rad om man inte svarar första gången, och när jag skriver ett sms och frågar vad det rör sen vägrar att förklara det via sms eller mejl utan enbart ber mig ringa upp. Blir så obekväm av detta.
2. PR-personer som ringer från okända nummer för att fråga om jag kan komma på vissa events. De känns nästan lika jobbiga som telefonförsäljare (de är så självklara på denna lista att jag inte ens behöver ta med dem). Jag har flera gånger förklarat snällt att de gärna får mejla liknande frågor och så lovar jag att svara via mejl (svarar alltid på jobbrelaterade mejl) men många verkar inte förstå utan fortsätter att ringa ändå. Där ser man också vilka som är verkligt duktiga på sitt PR-jobb – de som förstått och börjat smsa mig istället. Större chans att jag dyker upp på deras event då.
3. När jag tar mod till mig och svarar i telefon för att sedan bli tagen på sängen med en fråga eller frågor. Tycker det här är SÅÅÅ jävla jobbigt. Typ en kompis ringer och säger ”Vad gör du på lördag?” och man svarar ”Oj, jag vet inte, vadårå?” varpå hen svarar ”Vi ska gå på dagsfest!” och man innerst inne tänker å neeeeej jag vill verkligen inte gå varför kan jag inte få fundera ut ett snällt nej via sms istället…
Eller någon ringer i jobbrelaterad situation och säger ”Vi ses väl på eventet nästa vecka? Den 13:e maj kl 12.00 på Västerlånggatan 44 portkod 1324 tack hej!” och man lägger på för att inte komma ihåg en enda detalj i informationen. Varför MEJLAR människor inte praktisk information så att man kommer ihåg den eller kan ta fram informationen om man glömmer bort den? Gud blir så stressad här.
Är ni telefonpratare? Ja/Nej? Om ni liksom jag lider av telefonskräck, hur hanterar ni den och vad är era värsta grejer med telefonpratandet?
Så skönt att höra att det inte bara är jag. Kan pricka av allt du skriver, skräcken när telefonen börjar vibrera… 😉
Jag lider verkligen av telefonskräck. Jag svarar aldrig på nummer jag inte känner igen och det krävs god mod att ringa upp det missade samtalet. Först försöker jag såklart hitta numret på nätet innan jag ringer upp. Jag avskyr också att behöva ringa själv om det inte är till personer jag känner. Jag älskar att man kan boka de flesta resturanger och liknande online numera.
Jag har dessvärre inte lyckats hantera det så bra ännu. Det värsta är att man inte har någon aning om vad det gäller. Och ifall man ringer själv så är det att man ofta inte vet hur samtalet ska gå. Det här med telefonskräck är en aning jobbigt nu när jag är jobbsökande..
Tack,vad skönt att veta att det inte bara är jag som är ”fjantig” (som andra kallar det)!
Alla är olika helt enkelt. Kände igen mig på all punkter!
Det är INTE fjantigt! Det är ju som vilken lättare fobi som helst – vissa är rädda för spindlar, höga höjder, hissar eller getingar. Och andra är rädda för att prata i telefon.
Skönt att höra att någon mer har telefonskräck. Skjuter alltid upp det och tycker det är så jobbigt. Skulle ringa min hudläkare precis och de har tagit mig över en vecka att ta tag i detta. Försöker övervinna detta men är svårt och jobbar fortfarande på det! Kram fullkomligt älskar din blogg och läst den till och från sedan du började blogga :).
Hej!
Jag har inga problem att ringa samtal. Men jag blir nervös när nån ringer och jag behöver prata i telefon inför människor, det som har blivit ett bekymmer för mig är att när min älskling ringer och jag har människor omkring mig i ett mötesrum t.ex så blir jag nervös och hon hör det på min röst och hur jag formulerar mig på ett annat sätt, typ mer formellt – än hur jag vanligtvis formulerar mig när vi är ensamma… och då blir hon ledsen på mig. Vet nån hur jag kan övervinna denna nervositet? Jag vet inte riktigt hur jag ska göra… jag vill inte såra min tjej längre och göra ett avslut på nervositeten snarast. Kanske ni har nån bra lösning på detta. Tack på förhand.
/Martin
Shit! Det där är ju jag i ett nötskal! Har alltid trott att det bara är jag som känner så här 😮 svarar aldrig på nummer som jag inte vet vem det tillhör och tycker att många samtal bara är SÅ himla jobbiga. Speciellt när de blir långa och utdragna när MSN till exempel pratar med någon man inte pratat med på länge. Tycker det är jobbigt att människor man inte känner så bra tycker att man är dålig på att höra av sig osv när man bara skickar iväg sms då och då men inte ringer för att prata. De närmsta vet som tur är att det inte handlar om att jag inte vill prata med dem utan att det är just de där telefonsamtalen som är jobbiga.
Ha en fin dag och tack för uppmärksammat ämne! Kram
Är verkligen en telefonpratare. Det går så mycket snabbare att kommunicera via telefon. Istället för att vänta på att någon ska svara på sms/mail som man inte ens vet om dom har fått. Jag för rak och direkt kommunikation och tycker att det blir färre missförstånd om man pratar, om det dessutom blir följdfrågor är det lättare att hantera i telefon. Dock tyckte jag att det va jobbigt att prata i telefon innan jag flyttade hemifrån.
Men sen har jag haft jobb som kräver att man pratar mycket i telefon och har haft många jobbiga samtal på telefon så jag har liksom blivit immun mot hur jobbigt det kan va.
Jag är likadan. Sökte ett jobb för ett tag sedan och fick gå igenom typ 4 (!!) telefonintervjuer. Var så nervös och blev så trött att jag på riktigt var tvungen att gå och lägga mig efter. Psykiskt påfrestande.. Dock väldigt intressant då jag ibland måste ringa kunder från jobbet (jobbar i butik) och ser inte detta som jobbigt alls. Antar att det är för att det inte är ”jag” som ringer.
Fick en liknande kommentar om det du säger – det är lättare att ta telefonsamtal om man går in i en roll i jobbet och jobbigare om man ringer som sig själv. Håller helt med där. Kram!
Jag har till stor del telefonskräck. Inga problem att prata med t ex pappa eller sambon i telefon men alla andra och det som både stör och förvånar mig då jag ÄNDÅ ringer och tar emot obehagliga samtal efter samtal att det ALDRIG blir bättre. Det tar mig flera timmar ibland att samla mod för att ringa t ex en hantverkare eller kundtjänst på nåt företag. Efter det är gjort känner jag mig tuuusen kilo lättare. Sedan samma sak igen. Varför är det så? Varför vänjer man sig inte? Ska bli intressant att läsa fler kommentarer om vad andra gör som kanske hjälpt dem?
Håller med om precis allt du skriver! Jag jobbar faktiskt med PR och har telefonskräck, haha. Tycker att det är så bra att många journalister föredrar att få mail, då slipper ju jag ringa. När man söker jobb här i England finns det rekrtyterare som vägrar maila, de MÅSTE prata i telefon. Och de överraskar jämt med frågor, vilket jag hatar. Tack och lov använder alla mina vänner Whatsapp.
Jag har haft telefonskräck sedan jag var väldigt liten, 5-6 år kanske. Det började med att en kompis till mig hade en riktigt obehaglig (bitter, elak, hård) mamma som jag var rädd för och därför vågade jag inte ringa hem till kompisen. Jag blev väldigt retad av mina föräldrar pga det, de kallade mig töntig och skrattade åt mig, så det gjorde det nog värre. Om jag tar mod till mig brukar det fungera att själv ringa folk och det fungerar faktiskt bättre för mig att prata med folk jag inte känner konstigt nog. Däremot svarar jag nästan aldrig i telefonen, vem som än ringer förutom min man. De flesta av mina vänner har lärt sig att de ska sms:a istället, men min familj fortsätter tyvärr ringa. Det värsta för mig är summerat i din 3:e punkt tror jag, just att inte få betänketid är väldigt jobbigt. Vill välja mina ord 🙂 Det är SÅ skönt att veta att man inte är ensam och att det finns framgångsrika, ”normala” människor med samma problem!
Känner så igen mig! Har otrolig telefonskräck och har haft sen jag var liten. Min syster har också det och vi brukade bråka om vem som skulle svara när telefonen ringde och vi var ensamma hemma… slutade med att ingen svarade. Jag kan bara prata med min familj över telefon. T o m när min bästis ringer (vilket hon gör rätt ofta) får jag riktigt ångest, beror som du säger också på humör osv, men i 80% av fallet svarar jag inte… Utan smsar lite senare o frågar vad det är haha. Det är bättre i jobbet, måste ibland ringa o fråga/tjata på folk (min chef som ber mig) o då känns det lättare just för att det inte är ”jag” utan en roll. Men mail ftw! Hur kan folk inte fatta det?! Underbart att ha allt i skrift ju
Hahaha så skönt att inte vara ensam om denna ångestpuck! Jag håller med om att det var lite lättare när jag var anställd och ringde från företaget, då gick man som du säger in i en roll. Nu är det bara jag hela tiden och det är väldigt jobbigt hehe…
En sak som relaterar till nr 3 är att jag kan nästan tycka att det är respektlöst att ringa, såvida det inte är akut förstås. Liksom, måste man vara tillgänglig precis jämt? Så många gånger jag skyllt på något när jag i själva verket bara inte ”orkade” för jag var i fel sinnesstämning. Min bästis är likadan så vi kör med sms och ”kan jag ringa nu?” eller ”jag kan prata vid kl 9”. Om man undrar ifall nån vill hänga med på nåt på lördag så kan man väl vänta ett par timmar, personen kanske vill fundera, stämma av med familj/partner, eller känna efter vad kroppen och sinnet behöver.
… Lika obehagligt som när det ringer på dörren och nån dyker upp oinbjudet haha 😀
Okej ingenting med inlägget att göra men: För ungefär två år sedan så mailade jag dig och bad om råd angående mitt dåvarande förhållande som var väldigt destruktivt. Du svarade så himla fint och du var en stor hjälp när jag tog mig modet och dumpade honom. Tack för det. För lite mer än ett år sedan flyttade jag till Barcelona, och väl här träffade jag mannen i mitt liv som jag nu har en liten hund med. Älskar honom så mycket, varje dag får han mig att känna mig som den klokaste, roligaste och snyggaste tjejen i världen. För sex månader sedan kom min pappas cancer tillbaka, och då, tack vare dig började jag med yoga. Det är det enda som hjälper mig stilla mina tankar och oro och komma till ro för stunden. Tack för det, det är du som inspierade mig till att börja. Jag vet inte vad jag vill med denna kommentar, mest bara säga att du varje dag sen du började blogga har hjälpt mig genom svåra stunder och inspirerar mig till att bli en bättre och mer harmonisk människa. tack för allt! Hoppas du Är precis lika lycklig som det ser ut.
Haha känner verkligen igen mig mitt i prick! Har nog inte riktigt förstått att jag har telefonskräck förrän nu när du skriver om det. Har bara sagt till alla mina vänner att dem inte ska ringa mig om det inte är nåt som är NU NU NU-viktigt. Hahaha, alla ba okej trevlig tjej.. Tycker det är sjukt jobbigt på jobbet med då jag föredrar som du skriver att få betänketid och få svara i lugn och ro och inte bara haspla ur mig något
Samma sak med mig också. Men försöker ändå peppa mig själv att ringa vissa jobbiga samtal för det känns så skönt efteråt och man blir stolt över sig själv. Man får öva öva öva hela tiden för jag tror man förstorar det mer i sitt huvud. Kram
Jag tycker också att det är superjobbigt att prata i telefon. Telefonförsäljare är nog det jag tycker är minst jobbigt. Dem är det bara att artigt avsluta samtalet med (det spelar ingen roll vad de ringer om, jag tackar alltid nej per telefon och om jag skulle vara installerad går jag in på deras hemsida efteråt). Det finns ett fåtal personer som jag tycker om att prata i telefon med och dem pratar jag också med per telefon flera timmar i veckan. De flesta andra samtal tycker jag dock är superjobbiga. Att ringa läkaren, att ringa upp en kompis som jag sällan pratar med över telefon eller att bli uppringd av någon. Det värsta är nog när någon försöker få med mig på någonting som jag inte alls är sugen på. Speciellt om de, som du beskriver, först frågar vad jag gör ett visst datum. Då är det ju svårt att dra sig ur sedan. Hatar sådant…
Jag har också telefonfobi!! Precis som du skriver, jag vill ha möjlighet att svara på frågor i lugn och ro och inte behöva slänga fram ett ”ja” och sen ångra mig bara för att jag inte vågade säga nej i telefonen. Sjukt jobbigt!! Mina närmsta vänner är likadana vilket är skönt då all kommunikation sker på sms eller messenger 😉 Det är endast några få som jag gillar att prata i telefonen med.
Haha åh gud vilket roligt inlägg. Jag känner igen mig i allt du skrev!
Känner igen mig!
Alltså vilken humor! Jag har hela dagen tänkt ringa ett samtal kring en grej som jag verkligen ser framemot men som jag bara inte får för mig att göra. Kommer på tusen ursäkter hela tiden till varför jag inte ska ringa det där samtalet. Men när min mobil väl är fulladdad (en av mina bortförklaringar idag) ska jag banne mig ringa! Stor kram på dig!
Kan verkligen känna igen mig men för mig beror det lite på vem jag pratar med!
http://erikalindgren.com
Jag kände direkt i mig i artikeln, folk skakar åt huvudet åt en och tycker man är lite halvfånig när man försöker förklara. Jag ser inte ner på andras ”fobier” eller problem så låt mina vara ifred! Är något riktigt akut ringer jag upp, annars föredrar jag sms eller mail.
Älskar förövrigt din blogg Michaela. Du är så klok och mogen. Man liksom ser upp till dig, och inspireras av dig och din syn på livet.
Må gott!
Igen mig*
Jag har också jättesvårt att prata med folk i telefon, främst främlingar såsom försäljare. Ignorerar alltid samtal från okända nummer och de nummer jag inte har inlagda i telefonen. Att ringa och boka frisörtid/tandläkare osv tycker jag är så jobbigt och måste samla mod i flera minuter. Verkligen ångest när man får ha hand om jobbtelefonen på jobbet :/
Jag känner verkligen igen mig!! Hatar att prata i telefon med alla förutom mina föräldrar och min sambo. Svarar nästan aldrig när en kompis ringer och verkligen inte om det är ett okänt nummer. Tror att det är för att jag har ett så starkt kontrollbehov och jag känner inte att jag har någon kontroll när någon annan har tagit initiativet att ringa. Om man ska ses om 5 min och bara ringa för att bestämma var så har jag inget problem alls, men det är just när det kommer oväntat. Jobbar på det dock!
Haha har också total telefonfobi (Gud så skönt att det fanns så många andra!), och precis som Du är mina enda ”spontana” samtal de när jag precis är påväg att möta upp ngn, stämma av plats, då känns det helt ok! Annars hemskt …:-(
Tror det är en epidemi! Jag är precis likadan. Men ringer en del på mitt jobb och som någon mer skrivit tycker jag också att det är enklare. Men avskyr verkligen att prata i telefon. Kan typ bara prata med min mamma i telefon!
Så sant! Jag har laddat ner Truecaller-appen för att kunna se vem som ringer eller slå upp nummer jag inte känner till. Tips!
Suck, typiskt 90-talister! 😉 Får över hundra mail i veckan och tycker det är sjukt segt med mail, varför ringer inte folk!? Tar mycket längre tid att skicka mail fram och tillbaks än att ta ett tvåminuters-samtal! Uppskattar verkligen när folk ringer istället för att skicka ett mail. Plus i samtal kan man alltid väva in lite trevligt småprat som blir superstelt i mail. Det här med att inte kunna läsa av folk stämmer ju inte, är ju 100 ggr lättare att läsa av någon på telefon än på mail/sms.
Gud alltså jag har sån telefonskräck vilket folk är helt oförstående med. Min pojkvän undrar varför jag är rädd när det ringer ett nummer som jag inte har sparat men det är svårt att förklara. Hela jag blir till is och jag förmår mig inte att svara. I efterhand kan jag känna mig töntig och peppa mig själv att nästa gång ska jag svara, så ringer dom igen och så händer samma sak igen. Det går inte. Jag svarar nästan enbart när det är familj och pojkvän. Även mina bästa vänner har jag svårt att prata över telefon med. Det värsta är när det är oskyddat nummer, finns absolut ingen chans i världen att jag svarar. Sms och mail är favoriterna!
Det konstigaste var när jag la ut en annons på grannar.se om barnvakt och jag skrev inget telefonnummer utan enbart mail + att jag uttryckligen skrev att jag nås via mail. Då har folk ändå googlat mitt namn för att få mitt nummer och ringer till mig och då får jag verkligen panik. Förstår inte varför någon kollar upp mitt nummer när jag uttryckligen skrev att jag enbart nås via mail. Tycker sånt är jätteläskigt.
Men fy fan vad sjukt, att folk googlat dig för att få ditt nummer trots att du endast angett mail!! Vilka jävla människor det finns, stalker- varning ju!! Jag själv skulle nog blivit ganska arg på dem och undrat vad fan de höll på med! Usch!
Håller med! Usch va hemskt det är.. Och speciellt att svara när man åker buss eller är bland folk. Jag svarar aldrig på okända nummer. Jag vill ju veta vem det är innan. 🙂
Jag har också telefonskräck och är så himla glad att höra att jag inte är ensam!! Har verkligen känts så under flera år…
Jag känner precis likadant!! Den enda jag pratar i telefon med, någonsin i princip, är min pojkvän. Det där med att inte ha personen framför en o kunna tyda hens minspel o kroppsspråk gör mig hemskt stressad. Blir extremt stressad när telefonen ringer o alla som känner mig någorlunda bra smsar eller skickar via mail/whatsapp/facebook. Så skönt att höra att andra lider av samma sak!!
Exakt det du sa
Haha! Asså SÅ skönt att veta att det är fler (ganska många?) som är likadana som jag! Jag svarar aldrig nånsin på nummer som jag inte har inlagda. Min filosofi är att ”vill någon mig nånting, nånting viktigt, då lämnar man ett meddelande och ber mig ringa upp”. Annars är det inte viktigt. Brukar alltid slå upp numren på Eniro, är det nån typ av försäljning så spärrar jag numret. Så skönt! Ringer mycket mindre nu än innan!
GUD trodde jag var den enda! Har haft telefonskräck sen liten, tycker verkligen det är skitjobbigt. Finns bara tre personen jag är helt bekväm att prata med på telefon, allt annat är bara stelt och jobbigt och jag vill bara lägga på så fort som möjligt. Klarar inte av småprat heller haha ush! Det värst är när folk inte förstår och säger att man är fjantig. Skulle aldrig säga så om någon annan som var rädd för något. Har även fobi för kameror/bli fotogaferad. Får verkligen panik så fort jag ser en kamera. Hjälper ju inte att folk alltid pressar och säger att man ”förstör” för att man inte vill. Någon annan som har liknande problem?
Hallå alla telefonskrämda! Ni skall veta att även karlar drabbas! Jag tror att det har med kontrollbehov att göra, precis som någon skrivit ovan. Jag öppnar heller aldrig någonsin dörren för oväntade besök av okända. Ibland måste man ju ta telefonen. Om det är någon jag inte känner igen så brukar samtalet gå: – Hej, är det Håkan? – Det beror på. Sedan klick när jag lägger på luren. Stackars telefonförsäljare (de har inget roligt jobb) brukar i alla fall få sig ett gott skratt.