Glad midsommar älsklingar!

Glad midsommar!

Jag har tänkt så mycket på ditt inlägg om era två första år. Det var så himla fint och berörde verkligen mig. Ville bara säga det. Och jag kände igen mig så mycket. Jag träffade min kille när vi var 18 år (så himla små var vi) och de där tre första åren – det var fan allt annat än lätt. Det var ibland ett jävla helvete att älska en människa på det sättet och vara 19 år, man har ju ingen koll. Man blir för full på studentskivorna och man säger saker och gör saker som man sedan ångrar i flera år och man gör varandra så illa ibland – fast man älskar varandra. Vissa av de där såren dom tog flera år på sig att läka, men nu – 7 år senare är våran kärlek självklar. Stadig. Stabil. Vardaglig. Och jag älskar det. Jag vet vart jag har mig själv och jag vet vart jag har honom. Han och jag – vi är liksom så himla sammansvetsade nu. Vi är dödskära och allra bästa kompisar. Man vill aldrig göra sin bästa kompis illa. Och samtidigt som allt är sådär vardaligt ocg stabilt så är våran kärlek precis som du skrev storslagen. Det är det rätta ordet. Jag älskar honom på ett sätt som är… nej jag vet inte, men det finns inget jag inte skulle göra för honom. När jag drar med min hand över hans hud känns det elektriskt, magiskt. När han skrattar åt mina skämt blir jag oförskämt stolt, och så fortsätter jag skämta tills det inte ens är kul längre och då skrattar han ändå för att han märker att jag bara gör mig till för att få honom att skrattta mera. Alltså hans skratt. Det finns kanske inget finare ljud i hela världen…

Det här blev ju en överdrivet lång kommentar men jag ville bara säga TACK för att du skrev det där inlägget för att det fick mig att hela veckan gå runt och reflektera över min kärlek till honom och över alla de här åren som har gått och vad fint våran kärlek har åldrats hittils… 🙂