Dagens

Jag vet inte vart jag ska vända mig och på min morgonpromenad imorse tänkte jag bara ”Forni” Hon vet jag är klok, trots att jag inte känner henne. Hon vet jag kan se sidor av saker, återigen trots att jag inte känner henne. Så nu skriver jag om mitt lilla dilemma till dig Michaela, som jag inte ens känner. Bara för du inte är en sån som dömer.

Träffade en kille för 5 år sedan, hade pojkvän = kunde inte bli något och jag visste inte in eller ut, var 18 år och ung och dum. Han tog avstånd och jag förstod allt. Jag var dökär och det tog slut en eller två månader men min kille efter vi sagt upp kontakten. Jag insåg allt och ångrade bara att jag inte gjorde slut med min kille, allt annat kändes bara rätt. Att jag hade känslor för just honom. Att vi pratade i början. Jag är inte den som är sån heller, folk trodde inte det om mig, inte jag, ingen annan och jag skäms ibland men det kändes så rätt. Jag skrev en gång att jag saknade honom, den riktiga kärleken, utan respons och kände att jag hade sumpat allt som gjorde att han kände han blev andrahandsval. Bestämde mig för att det aldrig kommer vara vi ändå så jag var singel i tre år, dejtade lite här och där men mest växte upp. Han satt alltid kvar i huvudet och så fort någon nämnde namnet sa jag bara nämn det inte. Jag saknar honom men kan inte göra någonting åt det. Träffade jag någon var det alltid ”jag gillar den här killen, som fan ibland till och med, men det är inte han, men det är för sent”. Jag gick vidare. Men du vet, han sitter alltid kvar. Nu är det 5 år sedan och jag har sambo, det är seriöst men så helt plötsligt en dag för ett halv år sedan sprang vi på varandra på stan, sett varandra ute men inte mer än så, inte hälsat, bara stirrat in i varandras ögon. Han stod där och hälsade på min kille och han var fast på näthinnan igen. Jag ÄLSKAR min kille över allt annat. Men han stod där, den jäveln. Kontakt har jag hållt mig borta från, det man inte kan kontrollera ska man inte ge sig in i men så pratade vi om allt, den gamla killen för vi sprang in i varandra och första ordet var bara om det. Hur båda känt, varför man inte tagit kontakt, varför vi aldrig testat, vad som kan hända. Allt bara kom upp till ytan med en gång. Och nu står jag här med en sambo jag älskar över allt annat och en kille jag dör för varje gång jag hör någon som heter samma sak för honom och vet inte vad jag ska göra. Säkra trygga, någon jag älskar och pratat barn med eller något som kan bli något drömmigt också men det gamla, kan man glömma sånt? Ah jag blir galen och behöver något kort och koncist råd och inte en flummig text i ett kommentarsfält på din blogg som jag hoppas lättar ditt hjärta för att du har hittat rätt. Vad i helvete ska jag göra?

Såå fin!