Det här är på många sätt Sorgens Dag. För det första är det, för mig och många med mig, otroligt tråkigt att Alliansen förlorade valet. Det kändes så himla tråkigt och tungt när Fredrik Reinfeldt höll sitt avskedstal, där han också berättade att han kommer avgå som partiledare. Reinfeldt har varit en alldeles fantastisk statsminister och det är mycket tråkigt att se honom lämna över ansvaret. Nu hoppas jag att efterträdaren gör ett minst lika bra jobb.
Det finns givetvis en sak som är tråkigare med valet än Alliansens förlust. Sverigedemokraternas framfart och deras 13%. Det var med ett overkligt tungt hjärta och svarta, mörka tankar som jag såg siffrorna under valvakan igår. Jag funderar över landet jag lever i och medmänniskorna i det. Vilka är ni? Är ni unga, har ni inte sett rasism på nära håll än? Har ni inte förstått vilka konsekvenser er röst kan få? Sverigedemokraterna fick 22% i Skåne, det äcklar mig ända in i benmärgen. Varför vill ni inte att människor ska invandra till det här underbara landet? Gillar ni inte er falafel längre? Vem har uppfostrat er på det här katastrofala sättet? Skäms.
Människor från andra länder bygger det här landet.
Men jag inser också, till min stora rädsla och sorg, att mitt hat bara triggar den eld som SD är. Vi alla är ansvariga för all den mediala uppmärksamhet de har fått. Säkert mer uppmärksamhet som ensamt parti än alla de andra partierna tillsammans. För varje PR de får, tackar de och tar emot, medan vi tror att vi lyckas släcka något med våra sociala uppdateringar. Vi försöker förgäves att släcka en röst, tala en person till rätta, få fram en åsikt, få någon att ändra sig. Men ändå når vi inte fram, de får mer kött på benen och vi vet ju egentligen att all PR är bra PR. Jimmie Åkesson skrattade hela vägen upp till talarstolen igår kväll medan vi gråter och skriker.
Jag vet inte hur vi ska lösa det här. Vi försökte skrika, men våra röster har inte nått fram. Kanske ska vi vända ryggen till och sluta skrika istället. Kanske kan det vara en lösning. Jag vet inte. Om fyra år är det val igen, och vid det laget hoppas jag att något har förändrats. Jag hoppas på ett mirakel, att människor helt plötsligt ska sluta ge sin röst och uppmärksamhet till SD. Men mirakel sker sällan.
Efter förra valet sa vi att om fyra år ska vi skrika ännu högre! Och det gjorde vi. Högt som fan. Resultatet blev medial succé och 13%.
Jag gråter inombords.
SÅ gott med rostade mackor med nutella på ♥
Herregud vad härligt det ser ut!!
Åh vad all mat ser god ut!
Jättefin blogg och jättefina bilder! Kika gärna på min blogg 🙂