Athena och Kakans magiska sommarprat

Jag har lyssnat på en del sommarprat under sommarens promenader, flygresor, stranddagar och hemmahäng. Det är som med allt, vissa som faller mig mer och andra mindre i smaken. Till exempel var Linda Piras sommarprat inte en favorit, trots att jag gillar henne som person och hennes musik så föll jag inte för hennes sommarprat. Det saknade det flow som hon lyckas hitta i musiken.

Jag twittrade om detta och fick då någon kommentar om att jag var taskig. Till er som säger att man är taskig om man berättar för sin omgivning att man inte gillar någonting: livet fungerar inte så. I min hyfsat offentliga roll får jag mycket kritik, ris som ros, och jag är tacksam för den så länge den är lugn, sansad och saklig. Om någon av er skriver att min senaste krönika inte höll måttet tar jag till mig den informationen och väljer sedan om jag vill lagra den eller inte hålla med. Det är okej och jag är tacksam över att få kritik på det jag gör. Om någon däremot skriver att jag är en äcklig slampa som inte kan skriva och därför borde brännas på bål, tja, där har vi elakhet. Och elakheter är aldrig okej. Aldrig aldrig aldrig. Men att twittra om att man inte gillar ett sommarprat är som att säga att man inte gillar en låt, en bok, en film. Fullt normalt. Jaja.

Nog om det!

Istället skulle jag vilja prata om två kvinnliga favoriter. Athena Farrokhzad och Kakan Hermansson. Två starka människor som genom tal och musik i sina sommarprat lyckas övertyga, nå fram, få det att kännas där inuti bröstkorgen.

Flera gånger under Athenas sommarprat reagerade jag på hur vackert det var. Athena är poet och poeter kan konsten att hantera ord, men hennes ord kändes så långt in i kroppen att jag flera gånger pausade, spolade tillbaka, stannade upp och reflekterade. Athena ville nå fram med ett budskap och jag är nog inte den enda som kan säga att hon lyckades.

Athena och Kakan har något gemensamt som jag inte delar med dem, deras förakt för den borgerliga politiken. Jag lyssnar, jag förstår, men jag håller inte med. Och vet ni vad? Det är okej. Man behöver inte hålla med en person om allt för att tycka att denne är genial. Man behöver inte föra exakt samma kamp.

Något vi däremot har gemensamt är att vi är kvinnor. Det är väldigt intressant att höra de båda tala om kampen för kvinnors rättigheter. Det är en kamp jag delar med dem och står bakom. Jag vill ge dem och alla andra kvinnor som kämpar för våra rättigheter all min kärlek. Hatten av till er.

När Kakan pratar om alla de kvinnor som varje år misshandlas, våldtas och dödas av män män män, ja då gråter jag av panik och sorg. Jag känner mig äcklad och kränkt när jag tänker på hur vi kvinnor i många fall är underlägsna gentemot män på grund av samhällsnormer och fysik. Tänk att bara för att jag är kvinna tvingas jag ofta vara rädd för att bli sexuellt trakasserad och påhoppad i min helt vanliga vardag. Ibland när jag promenerar mellan möten mitt på blanka dagen kommer det fram män som visslar, skriker saker, försöker röra vid mig. Som om jag vore alla mäns gemensamma ägodel, bara för att jag är kvinna. Deras nöjda flin när de ser att jag blir rädd. Deras skratt när jag fortsätter gå, något snabbare nu, med obehag i hela kroppen.

Jag är min egen person och jag är kvinna. Jag vill bli taget med respekt, inte bli tagen på. Jag vill inte att min kropp blir jämförd med mina medsystrars, jag vill få ha precis den kroppen jag har utan att den kommenteras. Jag vill inte behöva vara rädd och jag vill inte behöva bli kränkt – på grund av mitt kön.

Så tack till Athena och Kakan som tar kampen, och till alla andra som hela tiden kämpar för kvinnor. Jag är stolt och ödmjuk över att ha er här på jorden.

Dagens tips alltså, lyssna på dessa sommarprat. Ni kommer inte att bli besvikna!