Månad: juli 2014

Först och främst vill jag säga TACK till alla er som gett feedback på krönikan om problemhy. Ni som delat med er, inte bara kring finnar utan även andra komplex man kan ha. Tack till er som peppat. Tack till er som kommit med goda råd. Jag älskar er alla.

Devote har gjort en artikel där vi har samlat några av era historier som ni kan läsa här. Tack till er som delade med er av dem.

Nedan har jag samlat ihop några av alla de historier som på ett eller annat sätt berörde mig. Jag hoppas att de kan beröra er med!

Sist men inte minst, tack till Clearasil som jag har gjort den här kampanjen med. Ett av de viktigaste samarbetena jag har gjort under min bloggkarriär.

Clearasils kampanjs #ClearasilBFF handlar om att tillsammans peppa varandra att våga ”Put your Best Face Forward” istället för att gömma oss bakom finnarna.

Studier visar att sex av tio unga tjejer mår dåligt över sin problemhy (det är tyvärr sant). Men samma studie visar också att över hälften av alla mår bättre när de får stöd från vänner och familj.

#ClearasilBFF handlar därför om att vi tillsammans ska peppa varandra att våga visa upp våra ansikten! Minns ni för några år sedan när jag peppade er till att våga lägga upp osminkade bilder på er själva i sociala medier? Det var fint och nu gör vi det igen. Sträck på er, inse hur vackra ni är och tagga #Clearasilbff i era sociala medier när ni gör detta!

En prickig liten strandbild 🙂

Och här kommer några av era historier <3

Frida Svensson:

Jag fick vuxen-acne någon gång under 19-20 års åldern. I början var den så katastrofal att en kille jag wined-and-dined rent ut frågade om jag hade herpes över ansiktet. Och det knäckte mig. Som det ju gör. För han implicerade ju att det var äckligt, det där i mitt ansikte. Sen gick det några år där jag grät och hatade spegelbilden men sen så började det successivt försvinna. 1) jag var inte ensam. 2) jag kan inte göra något åt det. 3) massvis med människor tänker inte ens på mina prickar. 4) jag är fan en 28-årig kvinna som arbetar på advokatbyrå och slås mot myndigheter, poliser och annat hela dagarna i ända och hur ska jag då tillåta finnar att trycka ner mig. 5) det är bara finnar. 6) Det är verkligen bara finnar. 7) ja det obvious kommer nu, du kommer bli älskad, du kommer få en partner, du kommer få ligga, du kommer få allt det du drömmer om. 8) det är BARA finnar. 9) Återigen, är det klokt att finnar ska få trycka ner, i detta fall en powerkvinna, en powerperson!? 10) Zzzzzz det är 2014, come on nu pratar vi om allt det där roliga istället, som leva livet till fullo.

Så tusen kramar och pussar till alla er därute som tycker ni är fula, finniga och värdelösa. Och vet ni, det är ni inte! Och då vet jag ändå hur det är!

♥

Caroline:

Jag har kämpat med dålig hy sen tidiga tonåren. Provade det mesta utan resultat. Så många tusentals kronor jag och mina föräldrar lagt på verkningslösa produkter! Jag var inte med mina vänner och badade på somrarna. Jag älskade friidrott men varje tävling var ett helvete, att ta på sig den där minimala dräkten när man har bölder på armar, bröstkorg och rygg… Jag hade ångestattacker varje natt före tävling. Haglunds inte presentera för mitt fokus låg på att det skulle vara över så jag fick dölja mig.
Jag började med p-piller vilket gjorde allt bättre, i perioder åtminstone. Jag kommer aldrig glömma en försommardag 2008 när jag gick ner till frukosten i ett linne och skulle gå till skolan och min mamma började gråta. Och hon grät och grät och grät, för jag hade inte velat visa mig i linne på så många år.

Men det var ju inte för att jag var stark. Det var för att jag hade en bra huddag. Jag är 24 år idag. För bara nåt år sen blev jag dumpad av en kille jag tyckte mkt om. Och jag satt framför spegeln och grät, för i min värld var det självklart att ingen kunde älska nån med så äcklig hud som jag. Hela jag var ett äckel. Och idag, när jag har kärleken i mitt liv på andra sidan Sverige, får han inte komma hit när han är ledig om jag har mkt finnar just då. För den känslan fastnade, att jag blev lämnad för min äckliga hud. Och han får inte se mig äcklig för då kommer han också lämna mig. Jag VET att det inte är sant. Men jag hoppas att jag en dag också kan KÄNNA att det inte är sant.

Sara Lindroos:

Jag hade försovit mig rejält och hann bara klä mig och springa till bussen, och ta tag i väskan. På bussen känner jag med i ansiktet med handen, och får PANIK. Tar upp puderdosan med spegeln, jajamen. En enorm finnkoloni på hakan som lyser som Rudolfs mule. Det enda jag tänker är att jag måste av. Jag kan inte gå i skolan idag. Jag får vara hemma, ja så får det bli. Spelar ingen roll om jag missar något viktigt, jag kan inte visa mig såhär. Även med lager av smink jag slängt på under bussfärden syns det för mycket. Paniken stiger, så jag hoppar av och tar nästa buss hem.
Jag missade alltså en skoldag, för vad? Jo röda prickar.
Röda prickar som jag fått leva med sen jag var ungefär 11 år gammal, och 9(!) år senare så får jag fortfarande regelbundna besök i ansiktet. Och idag påverkas jag fortfarande. Min hy är fortfarande det jag ogillar mest med mitt utseende och skulle byta ut om jag kunde utan att tveka. Men, jag slipper paniken nu. Nu kan jag gå till skolan osminkad utan att gå under, jag har lärt mig att leva med det. Att läsa om andra med liknade upplevelser har hjälpt mycket. Och insikten att min huvudsakliga uppgift i livet faktiskt INTE är att vara snygg, jag är så mycket annat.

Amanda:

Jag är er rödhårig tjej med mycket fräknar i ansiktet. Jag har aldrig tyckt om varken fräknarna eller hårfärgen och att jag blev retad som barn var nog början till mitt dåliga självförtroende. ”Prickigkorv”, ”tomatansikte” osv var saker jag fick höra, ibland till och med från tjejerna som var mina bästa vänner. På ridskolan ställde sig två tjejer sig framför mig och började räkna ”1, 2, 3…” Samtidigt som de fnissade och jag förstod att det va mina fräknar som de räknade och fnissade åt…

Jag är nu 18 år och det jag får mest komplimanger för är min hårfärg och mina fräknar! Jag bytte kompisar i högstadiet och gymnasiet och har nu hittat mina RIKTIGA bästa vänner ♥

Anonym:

Blir så rörd över att läsa din historia Michaela. Jag har själv i ett års tid haft mycket akne, det började förra sommaren, blev mer till hösten och i vintras hade jag fullt på kinderna av röda stora märken och finnar. Började behandla med medicin i våras och nu har det lagt sig, men det är fortfarande kvar. Främst ärr i form av ”hål” på kinderna. Jag ser mig i spegeln varje dag och kontrollerar om det har dykt upp någon ny finne. Har det gjort det så blir jag nedstämd. Det är så dumt, jag vet ju det! Jag möter min blick i spegelbilden, ser två ledsna ögon men jag vill inte bli ledsen över prickar, vilja stanna inne alternativt försöka sminka över. Jag vill ut, upptäcka världen, leva för dagen och ägna mig åt andra underbara saker än ett par centimeter på min hy. Jag ska försöka sluta bry mig om aknen, det är dags. Det finns så mycket annat. Vi är vackra, så vackra vi är!

Ulrica:
För tre månader sedan fick jag veta att jag har fel på mitt blod. En sjukdom som behöver behandlas med kortison. Läkaren nämnde eventuella biverkningar som sömnproblem, svullnad i ansiktet och acne. Det enda jag var rädd för var att få de berömda hamsterkinderna som är typiskt kortison. De har uteblivit… Än så länge… MEN acnen den kom med besked… I ansiktet, på halsen, bröstet och axlarna. Massor röda prickar överallt! I 30 år har jag varit skonad från finnar och varit nöjd med mitt utseende och så får jag finnar nu! Första veckan ville jag inte visa mig ute, och absolut inte i fina, tunna linnen och klänningar med smala axelband (de döljer ju inte mina prickar!). Jag grät och ställde till scener innan jag och min sambo skulle iväg på något. Tänkte strunta i att ta kortison, struntade i mitt dåliga blod bara finnarna försvann (så jäkla löjligt egentligen, men att vara fin utanpå kändes viktigare än att vara frisk..) Men med hjälp av en fantastisk sambo och fina vänner har jag insett att mina röda prickar inte är det som definierar mig. För min sambo är jag vacker oavsett och att jag blir frisk är viktigast. Ytan är viktig för mig men den ska ta mig tusan aldrig få definiera mig som person.

Marika:

Har alltid gjort allt för att försöka dölja min acne. Under flera år använde jag mig av teatersmink dygnet runt för att jag kände mig så ful. Även om det har bidragit till mycket tårar och ångest så har det också gjort mig starkare. Känner mig fortfarande ful ibland men ärligt talat så orkar jag inte bry mig längre. Och springer jag in i någon som gör så vänder jag på klackarna utan att blinka. De dagarna jag känner mig lite extra stark brukar jag strunta i att sminka mig och tänka att mitt ansikte bidrar till motsatsen av dagens skönhetsideal som jag hatar så mycket. Då känns det helt okej.

Frida:

Känslan av skam och ledsamhet när man ännu en gång går in i badrummet utan att tända lampan, och försöker kleta på lite maskara och foundation. Inte vilja se sig själv i för skarpt ljus för då ser man verkligen hur man ser ut, och hatar det som stirrar tillbaka på en i badrumsspeglen. När vännerna står och sminkar sig tillsammans har jag redan gjorde det hemma för att slippa behöva stå och spegla mig. Istället står jag bredvid och ger smakråd till deras sminkning och undrar tyst för mig själv om någon kille ikväll kommer tycka att jag är fin ändå, trotts ett prickigt ansikte.

Jag önskar att ingen ska stå där i det dova ljuset och försiktigt titta på sig själv utan att våga möta sin egen blick. Jag hoppas att alla kan titta tillbaka på sin spegelbild med lampan tänd och vara stolta över det man ser oavsett om hyn inte ser ut som en mjuk persika.
Även en prickig fjäril kan breda ut sina vingar och flyga efter sina drömmar.
Jag hoppas att jag också kommer kunna göra detta en dag.