Petra skrev ett mycket intressant inlägg idag om vem man är och hur mycket man har rätt att få vara just sig själv. Hennes inlägg är skrivet ur en bloggares perspektiv med de påhopp och anklagelser som kommer med – något jag själv under den senaste tiden har blivit hyfsat skyddad ifrån. Ni är väldigt snälla här inne. Kanske för att jag också har blivit försiktigare. Trippar lite på tå för att inte röra upp känslor på ytan vilket troligtvis är lika positivt som negativt. Positivt för att allt är genomtänkt i bloggen och stämningen är god. Negativt för att äkta känslor domnar bort då och då.
Petra och jag är så himla olika som människor. Hon är överallt, går alltid sin egna väg och tänker snarare senare än förr. Själv känns det verkligen som om jag blir äldre för varje år, vilket jag såklart blir – på gott och ont. Det ironiska är att vissa av de dragen och känslostormarna jag önskar att jag växte ifrån fortfarande sitter kvar samtidigt som vissa delar av mig själv som jag faktiskt har tyckt om, har fallit bort längst vägen. Det finns delar av mig själv jag så gärna hade kastat i papperskorgen och så finns det dem jag saknar. Känner inte ni också så? Hur man bara hatar vissa delar av sig själv. Hur man önskar att man bara kunde göra sig av med vissa drag som man verkligen inte tycker om. Som bara tynger ner hela ens person.
Är det inte jävligt speciellt att bli äldre? Varje år är som ett kinderägg av nya känslor. Det är ingen idé att försöka förutspå vem du kommer att bli eller var du kommer vara, det blir aldrig som du tänkt i alla fall.
En dag kan du vara så säker på något för att nästa dag inte ha en aning. Jag önskar att man kunde ha en äldre version av sig själv som storasyster. Som förstod utan att någonsin döma och som lät en känna precis så som man känner. Som kunde leda en lite på rätt väg. Någon betryggande som kunde skydda en bara lite från all ovisshet.
Nu blev det ett inlägg fyllt av skitsnack, kanske det jag gör bäst trots allt. Hela hjärnan är ju som ett jävla bombnedslag i vilket fall. Summan av kardemumman är i alla fall att vi måste vara snälla mot varandra och mest av allt mot oss själva. Respektera och visa förståelse för sin omgivning utan att någonsin tappa respekt och förståelse gentemot sig själv och ens egna känslor. Usch vet inte varför men vill bara gå hem och gråta idag. Röka några äckliga cigaretter och skriva dagbok. NÄR blir man vuxen egentligen?
Tack för att du är du, och för att du finns. Jag är en känslo-människa precis som du och känner igen mig så mycket i det du delar med dig av i bloggen och poden. Jag går igenom en tuff breakup just nu, du och Dasha har blivit två vänner jag kan söka mig till när jag inte orkar störa mina andra vänner mer. Tack för det ni gör och delar med er av. Det är så jävla viktigt att man inte känner sig ensam i svåra känslor. Ingen är ensam i sina känslor.
Detta kanske inte passar till detta inlägget men jag är bara tvungen att skriva av mig till någon. Jag har små/halvt/gos flirtat med en kille i någon månad nu och jag känner mig redo för ännu ett steg.
Det är där det tar stopp och alla frågor bubblar upp. Vem ska ta det? När ska man ta det? Hur tar man det? Vad kommer han tycka om jag tar det? Ska jag vänta på honom? Vill han det lika mycket som jag? Jaa du hör kaoset.
Det skulle vara underbart med en miniguide i en pod eller i ett mail.
Tack för att du är du.
Utan att dissa Petra så tror jag det nog beror på att du är så jäkla likeable! Du är analytisk, förnuftig, känslosam, fötterna på jorden och naturlig (tex inget photoshoppande). Finns inte så mycket att störa sig över helt enkelt 🙂 Petra är lite mera kontroversiell, vilket hon absolut får vara, men det väcker mera kritik.
Kram!
Älskar att klicka mig in på din blogg och bara känna lite ro i mig själv. Du skriver så mycket klokheter och saker man känner igen sig själv i så väl. Kan verkligen lyssna på din och Dashas blogg och bara drömma mig tillbaka till en händelse, eller en känsla som jag känt för länge sedan som jag känner på nytt. Och på något sätt är det så sjukt skönt! Känslorna kommer inte som ett bombnedslag den här gången, utan bara ett minne att le åt.
Jag vill egentligen bara säga tack, för en underbar blogg och podcast.
så himla bra inlägg! ni är så starka!
Bra skrivet forni 🙂 jag har en fråga till dig, som jag verkligen önskar att du kunde hjälpa mig med, för jag har bl.a. lyssnat på din och Dashas senaste pod, och jag tror att du kunde ge mej ett bra tips.
Jag träffade en väldigt trevlig och charmig kille på en fest i helgen. Vi klickade direkt, och han var väldigt intresserad, och det ena ledde till det andra osv.. grejen är den att han var alltså väldigt ”på”, inte alls för mycket men ändå, och jag kände liksom att jag vill ta det lugnt. När vi skildes åt på natten så bad han om att få träffa mig igen. Jag sade ja, men var lite osäker innerst inne.
Nästa dag, helt out of the blue, så säger han till mig medan vi sms:ar att han vill försäkra sig om att jag inte trodde att det skulle bli något seriöst mellan oss! Att igår var en kul grej, men han hoppas att han inte gav mig fel intryck. Så nu är jag såklart väldigt förvirrad. Vad ska jag göra nu då? Var det slut nu eller? Jag gillade honom verkligen
Så tacksam för svar. Puss från förvirrad 18-årig tjej
Väldigt fint skrivet Michaela och som oftast känner jag alltför väl igen mig. Jag har många sidor av mig själv jag skulle vilja kasta bort, det har nog alla. Men mer och mer inser jag att det är ju det som gör mig dynamisk som person, inte någon perfekt gudinna och jag har märkt att sidor jag avskyr hos mig själv ibland uppskattas av andra, konstigt nog! Så som Petra skriver tror jag många önskar de kunde se på livet men man kan inte alltid vara positiv, iallafall inte jag, ibland är ju allt grått och då tänker jag tillåta mig att känna så och inte trycka undan det med konstgjorda positiva tankar. Kram till dig, du inspirerar verkligen!
Vad du än gör Michaela! Kör inte upp i Farsta. Alla kuggar där!
Svar till Sannaaaa:
Haha! Jag har valt Sollentuna så du kan vara lugn 😉 Puss!
Det är sant Michaela att man inte vet hur livet kommer att se ut, vem man kommer vara eller MED vem man kommer att vara om tio år. Men jag tänker att det kanske är det som gör livet så spännande? Att vi, människorna runtomkring oss och världen i stort hela tiden utvecklas och förändras. Ingen dag är ju den andra lik. Vilket fantastiskt äventyr är inte det? 🙂
Michaela, det finns inget bättre än när du svävar ut och lämnar ramarna för vad som är planerat bra redaktionellt innehåll. Bara skriver skitsnack som du kallar det. Känner mig aldrig mindre ensam i min person än då. SÅ befriande att det finns en person vars tankar far runt lika mycket som mina. Så tack ♥
Jadu.. jag var också precis sådär igår. Stannade upp på vägen och bara kände, helvete vad jag vill gråta. Så jävla trött. Riktigt jävla trött. så jag åkte hem och grät.. jag skrev i min bok och jag grät. Men helevte, det är väl så, man måste dö några gånger innan man kan leva. Det måste gå ner för att det ska kunna gå upp. Väl längst ner på bottenhelvetet, kan det ju bara gå uppåt. Puss.
Åh, älskar! Idag är jag helt nere men när jag kommer till skolan ska jag försöka vara en bra version av mig själv. Har möte med föreningen där jag är ordförande samt ska hålla i en lektion.
Ikväll får jag som tur är även sova hos min älskade pojkvän. Överlever väl dagen, men med liten marginal!
Hej,
Vet du vad locktången som Corinne använde på dig i förra inlägget heter? Sjukt fint i håret!
/S
Tack ♥