Jag är arg ibland. Arg är ingen bra känsla, det är en känsla man (jag) skäms lite för att känna. Jag ska ju vara en sån där glad tjej. Lättsam, för vem vill vara med en arg en? Har kämpat i 24 hela år för att göra mig av med mitt temperament. Jag har lyckats bra delvis. När jag läste historia på gymnasiet hade jag en lärare som berättade att han räknade till tio varje gång han blev arg. Räknade till tio, droppade känslan och levde vidare.
Jag räknar till tio ofta.
När jag var yngre hände det att det inte hjälpte. Då kom fula ord, arga handlingar. Jag hade en boxningssäck som jag önskade mig en jul i tonåren, brukade stå och slå på den när jag hade så mycket ilska i kroppen att det var tvunget att komma ut. På basketen, som jag spelade i åtta år, brukade vi stå i en ring och skrika i en minut innan matcherna. Vår coach sa att det var bra att skrika av sig.
Det var så jävla skönt att skrika av sig.
Efter träningarna brukade jag be den som skjutsade hem oss att släppa mig vid Hellasgården, så sprang jag hem de sista fem kilometerna. Det var skönt att springa av sig, bli fysiskt trött, slut. I hjärnan tog det aldrig slut när man var tonåring. Det var ett ständigt rus av frustration, ilska, irritation. Vi är nog ganska många som har varit där. Vissa tog ut det i fysiskt våld, andra stängde in sig, några blev arga på samhället och många protesterade… en del ungdomar tog ut det i sin idrott och vissa testade gränser och bröt mot lagar.
Sen blev jag ”vuxen” och började räkna till tio istället för att smälla i dörrar och slå i säckar.
Men jag är fortfarande arg. Ibland vill jag skrika, högt och mycket. Men det finns inget utrymme för att skrika när man är vuxen. Var skulle jag göra det någonstans? I min lägenhet tills någon ringer polisen eller i ett konferensrum på jobbet? På gatan mellan två möten eller i matbutiken bredvid kvällens middag?
Istället går jag och yogar. Promenerar. Lyssnar på lugn musik, tar djupa andetag. Lägger mig ner och vilar. Sätter mig och bläddrar i en tidning, lyssnar på en podcast.
Jag minns hur det var att vara arg i tonåren och nu är jag vuxen och får inte vara arg längre… men vet ni?
Jag är fortfarande arg. Det är inte en känsla som försvinner. Den finns kvar, men man stänger in den.
Så ni är inte ensamma. Vi är många som är arga. Men vi är vuxna nu, så vi biter ihop och bakar en äppelpaj eller promenerar Djurgårdsvarvet istället.
(och ibland smäller vi i en dörr när ingen ser)
Kära Michaela,
Jag är också arg, så himla arg, så himla ofta. Min ilska har lett till så himla jobbiga situationer som jag skäms över. Jag är 18 år och spricker av ilska några gånger varje månad. Det känns som att hela huvudet sprängs och världen slår mig i magen. Och jag är den som stänger in mig, vilket jag förstår nu efter att jag har läst din text ovan. Tack för att du skrev om det här! Tack!
Svar till Anna:
Man får vara arg, vi kan vara arga tillsammans. Så länge det inte går ut över livet och människor man bryr sig om. Men det är OKEJ att känna ilska.
Bästa Michaela!
Så sjukt inspirerande skrivet. Jag är 18 år. Håller precis på att ta steget till att verkligen känna mig vuxen. Du satte ord på alla mina känslor. Denna texten kommer jag ta fram varje gång jag känner dessa känslor. Fick ett helt annat perspektiv på mitt liv. Tack så himla mycket. TACK!
Svar till Amanda:
Tack själv. Och lycka till med steget. Jag tror det kommer gå alldeles utmärkt.
Åh, helt ok att vara arg ibland!
Så himla bra skrivet!
Jag är snart 18 och känner mig precis som en sådan tonåring som du förklarar i texten. Allt stämde så precis! Jag känner så igen att den där ilskan man har inom sig men utan att riktigt veta varför och det är så sant att man måste skämmas över sin ilska eftersom att man då kanske inte är lite lätt och perfekt att vara med. Hur man istället för att slå i dörrar tar ut den på gymmet eller stänger in sig. Så sant!
Tack för att du får en att förstå att man inte är den enda!
haha jag brukar ta gårdagens vinflaskor, gå till en återvinningsstation och så slänger jag ner flaskorna skithårt i containrarna.
Så skönt att slå sönder saker när man arg. Man får dock aldrig slå en person.
Svar till lovisa:
Helt rätt! Aldrig aldrig människor, men man får slå sönder en glasflaska i en container ibland. Jag brukade också göra det när jag precis flyttat in i min lägenhet och hade fester jämt (och alltid tomma glasflaskor).
underbart inlägg. senaste gången jag var riktigt arg klampade jag högt som fan i trappuppgången. typ som en riktigt tjurig unge. bor högst upp på 4:e våningen så det blev några trappor. smällde riktigt hårt i dörren också. haha. barnsligt ändå. Ett tips är att börja boxas! Sjukt skönt att få ur sig agressionen på det sättet.
bästa michalea! hög igenkänningsfaktor. skönt.
Åh tack. Jag älskar varenda ord du skrivit här. Jag hade konstigt nog denna diskussionen med en person igår, som påstod sig inte kunna ta tre djupa andetag när ilskan är där. Jag mailade just vidare din text till denna person. Tack!
Att lära sig hantera ilska är en konst i sig, men oj så viktigt.
Väldigt bra skrivet!
det bästa jag läst på länge faktiskt! det sant, när man vuxit upp kan man inte bli arg på samma sätt längre, man måste dölja det vilket är himla jobbigt. tänkte på det senast igår att jag skulle vilja skrika rakt ut bara men vart skulle jag kunna göra det?! får skrika i en kudde kanske!
Svar till sara:
förr skrek jag i en kudde, men det är liksom inte samma. jag tror att en del i att vara vuxen är att bita ihop. förutom någon gång när man druckit för många glas eller är själv ute i skogen, då kan man passa på att skrika för då bryr man sig inte.
jag ville skrika i morse. men istället gick jag till jobbet, åt två finn crisps och svarade på mejl…
Fan vad du är bra Michaela! När du skriver det här så känner jag att jag smäller i dörrar alldeles för sällan nuförtiden. Man får faktiskt vara arg.
Kram
Svar till Malin:
Ja det får man. Faktiskt.
♥
När jag blir arg vänder jag mig till min älskade mor. Hon har trots allt sett alla mina sidor, minst sagt när man var arg under tonåren och när man blev äldre. Hon har sett och hon vet, hon vet hur jag har känt och kan känna när jag blir arg. Och hon är den enda som kan få bort ilskan från min själ och göra den mycket gladare. När jag blir arg över småsaker så städar jag och rensar garderober, oj vad det kan ge ro i kroppen!
Svar till mohammadpoor:
Rensa är sjukt bra tips! Och ringa mamma. Alltid mamma.
Jag har samma problem med temperamentet! Ibland händer det fortfarande att jag blir så flippat arg att jag bara skriker och stampar i golven, slänger igen dörrar och måste ta mig UT så att jag kan gå lite och lugna ner mig. Vet fortfarande inte hur jag ska hantera det förutom typ att jobba förebyggande…
Tack för att du delar med dig, du är bra ♥ Jag blev aldrig arg när jag var yngre, stängde alltid av mina känslor och blev isåfall ledsen, men aldrig arg. Nu när jag är 25 år och har fått mitt första barn blir jag arg jätteofta, jag kastar saker, smäller i dörrar och slår i väggar. Det är en jättekonstig känsla eftersom jag sett mig själv som en lugn person som i princip inte kan bli arg. Trodde att inte alla människor blev arga, men nu vet jag att det är så under fel omständigheter, tex när man är extremt trött, hungrig, irriterad osv. Jag skäms också för att jag blir arg, men för mig känns det som att det måste ut. Jag kan inte vara mamma när jag har ilska inuti, det funkar inte. Hur som helst, konstig känsla att känna mig som en tonåring först när jag är 25 🙂
Sitter i studens hetta och är så jävla arg. Av vilken anledning? Egentligen ingen. Typ pms. Blev så arg att jag kastade min tallrik i diskhon och straxt efter smällde jag igen två dörrar. Så skönt! Det är okej.
Så bra skrivet! Jag är också arg. Jag smäller i dörrar och kastar saker och skriker. Jag ångrar och går in i mig själv istället för att säga förlåt. När kommer jag att bli vuxen och kan hantera min aggression?
DU ÃR SÃ VIKTIG! så viktig Michaela. Sluta aldrig vara den du är. Och så glad för dig att du är kär. Det strålar om dig!
Tack för att du delar med dig!! 🙂
Du gör så mycket för andra människor. Genom att uttrycka dina känslor i ord! Du är viktig Michaela. Och man måste vara arg ibland… Om man aldrig är arg hade man ju inte vetat hur det känns sen att vara riktig jävla lycklig och glad? 🙂 Samma sak som om man aldrig gör fel, hur vet man då när man gör rätt…
Svar till Emelie:
♥ Tack.
Börjar gråta. Har länge tampats med denna ilskan. Trott att jag har någon diagnos för det kan inte vara normalt att bli arg på allt och ingenting några gånger i månaden. Tack för att du skriver om detta. PUSS på dig, du är så himla himla bra.
Svar till Ida:
Du har ingen diagnos, du är nog bara arg som alla vi andra. Bara det att man inte vet om det för att ingen vågar erkänna att man är arg.
Du är bra.
♥
Så bra skrivet,du sätter ord på mina tankar! Tack! 🙂
Förr var jag arg ofta, ett temperament som inte var av denna värld. Jag minns inte riktigt vad som gjorde mig så arg, men det är inte det viktiga. Som tur var hade jag min sport, att springa efter en boll, att spela försvar och hela tiden ligga på gränsen, att skjuta ett stenhårt skott – ibland i mål, ibland i stolpen eller i väggen bakom så att det dånade. Allt gav mig en lugnande känsla, som lugnade ilskan. Idag har ilskan till största delen försvunnit, men ibland kommer den krypandes. Inte för att jag är arg på någon, eller något heller för den delen, den bara finns där. Ikväll fanns den där, efter att ha suttit hemma hela dagen, läst oinspirerande texter med regnet piskande mot rutan. Helst av allt hade jag velat skrika, slå i en dörr eller kasta porslin i golvet, men varken grannar eller plånboken tillåter detta. Så jag väntade tills det blev mörkt, läste din text en gång till & gick ut på en promenad. Gick och gick och gick och tillslut när jag var hemma igen hade jag gått nästan en mil. Och det arga var nästan borta. Tack för sjukt inspirerande och viktiga texter. Som ibland har en sån ”hållkäften-effekt”, i positiv bemärkelse, och igenkänningsfaktor på mig att det nästan är läskigt. Tack igen & trevlig helg!
Svar till Matilda:
Jag gör exakt samma sak. Går av mig, tar djupa andetag, försöker släppa taget om det arga. Och ibland sparkar jag på träd eller kastar en sten på min lugna promenad…
Tack för varma ord, skickar massa kärlek.
Jag är 17 och går sista året på gymnasiet. Min kärlek har sårat mig så mycket. Ingen skulle någonsin förstå. Ingen. Min ”vän” svek mig och visade sig vara allt annat ön en vän. Jag har tappat motivationen till allt. Jag har så mycket ilska. Har faktiskt redan önskat mig en boxningssäck och är precis hemkommen från en akut-springa-av-mig-runda då jag nu för tiden alltid gråter. Tack för dina böcker Michaela. Tack för din och fina Dashas pod som jag följt sedan början, till och med innan mitt liv vändes upp och ner. Jag hoppas att jag klarar detta och jag vill kunna säga ”Jag backar.. men snart tar jag sats”. Jag hoppas. Och jag tackar dig, som finns där för mig fastän du inte vet om det själv.
Svar till TomSvikenSårad:
Vad fint; ”Jag backar… men snart tar jag sats”. Du kommer klara dig igenom det här. Komma ut starkare än någonsin. Visa världen vad du går för. Så länge får du springa och slå tills det inte finns några känslor kvar att slå för.
När jag blir sådär förbannad att jag bara vill skrika ut alla fula ord jag kan, slänga tallrikar i väggen och stampa hårt i maken brukar jag riva ut alla mina kläder ur min garderob. Sedan sätter jag mig ner på golvet och viker ihop dom snyggt och fint igen.
Låter kanske fånigt, men vi har alla våra egna små knep,
Svar till Belle :
Ganska bra idé faktiskt, för då får man tillfälle att bli lugn igen när man viker ihop skiten… puss.
Dina texter berör så mycket. Tack för att du delar sånt som många känner men aldrig säger. Du hjälper mig och många med mig.
Bra skrivet! Skönt att känna igen sig
Du får åka till Flogsta i Uppsala och skrika klockan 22! Här vrålas det varenda kväll ut genom fönster och på balkonger. Många kvällar svär jag när jag blir skrämd av vrålet men andra kvällar är jag så himla glad att jag bor där det är okej att vråla om man behöver det.
Jag tänker på hur rätt du har. Är i de helvetes jävla åren och jag vill bara stänga ner fabriken ibland. Orkar. Inte. Mer. Ibland. Men så ställer jag mig i spegeln, tar ett djupt andetag och ringer till min bästa vän. och skriker ett stilla skrik.
Tänkte förresten berömma er podd. Min bästis beskrev precis hur det känns när man lyssnar. ”Det känns inte som det brukar göra med podcasts, det känns inte som om man tjuvlyssnar. Det känns som om man är en tredje person i rummet som är delaktig i samtalet.”
Och det är ju ett ganska bra betyg. En dag ska jag kommentera en hel drös med önskeämnen. Tack, så länge. Podcasts är ett bra sätt att inte skrika.
Åh, kom på nu när jag läste om just ditt temperament och att vara arg, att jag var smått rädd för dig i låg/mellanstadiet. Haha, jag minns när jag skulle ha gympa och din klass precis var klara så vi var i omklädningsrummet samtidigt. Jag ser dig stå på en av bänkarna, köra några karate-moves och skrika högt, haha. Du är ett par är äldre så respekt hade man ju redan men att mötas av en arg 12 årig Forni när man öppnar dörren var jag inte beredd på! Haha gamla Siggan tider… Du skrämmer mig inte längre, nu mer blir jag bara imponerad. Tack för att du delar med dig av dina grymma texter, har hjälpt mig att få ord på mina egna känslor så många gånger, även denna gång. Tack!! Kram
Så himla bra skrivet! Älskar dina texter och du verkar som en helt underbar person, du är en stor inspiration!
Fan va bra att du tar upp detta. När jag var yngre (nu 26) gjorde jag precis som du gjort, även om jag inte gapade särskilt ofta, så kunde jag vara ganska elak om jag kände mig provocerad. Jag har alltid haft lätt för att uttrycka mig, denna egenskap har alltid varit en av mina bättre och så även mitt temperament, med undantag för när jag blev arg. Med åren så har jag precis som ni blivit vuxen, lärt mig att hantera eventuella konflikter (även inre) mer rationellt. Jag tycker dock det är viktigt att inte förtrycka sig själv (vilket jag ibland kan känna när jag måste räkna) använd istället alla känslor på ett positivt sätt -att ha temperament är att vara engagerad!
Att andas lugnt, yoga och svälja allt argt fungerar så himla dåligt för mig, springa fort och lyssna på arg musik däremot! 🙂 Tack för ett fint inlägg!