Skitsnack

Vilken vacker dag vi har haft med snön som ligger som ett täcke på gatorna och solen som tittade fram efter lunch. Jag var på riktigt bra humör på jobbet och brände av två lyckade möten. Delade en saffranslängd på kontoret, jag är nästan alltid den som äter mest, kan inte låta bli. Det smakar ju ljuvligt. Tittade på ett filmklipp på mig själv och fick lite lätt ångest, vet inte varför. Jag är väldigt mycket mig själv även framför en kamera och jag tror att det är det som är lite jobbigt, att det verkligen är jag. Många andra kan ta distans till sin person genom att vara ett ”varumärke” eller whatever i olika medier, ta distans till sig själva, men jag tittar och ser verkligen mig själv. Och ärligt talat så gillar jag inte alltid det jag ser. Jag försöker att vara mitt bästa jag, men jag har fortfarande sidor som jag inte tycker om. Ibland har jag en jargong som jag har svårt att gilla, men jag kan ju inte förneka att det är jag. Det är jobbigt att se sig själv sådär rakt framför sig bara. Allt blir så tydligt då – varenda rörelse, skratt, skämt som kanske inte uppfattas som skämt, blick, ett försök till att låta seriös men rädd för att det faller platt… jaja.

Jag har pratat med en god vän i telefon halva kvällen, han berättade om lite saker han har varit med om på senaste tiden. När han berättade dessa blev jag helt chockad över det han sa… det var mobbning på högsta nivå. Han berättade om folk i hans närhet som gör saker mot honom som påminner om hur tonåringar kunde bete sig på högstadiet, när de tuffa killarna valde ut en kille i klassen att reta sönder. Som om det fanns någon njutning i att krossa en person till avgrunden. Jag kan inte få bort den obehagskänslan ur min kropp. Det är illa nog när barn gör det, men vuxna? Är vi inte bättre än så?

Nu ska jag koka te och snart kommer Petra över. Vi har inte setts på drygt en vecka… saknar henne mycket då. Jobbigt att vara borta från någon som är familj allt för länge.

Hur mår ni vänner? Gillar ni er själva? Plz do… puss