Jag fick en fråga i en intervju som löd ”Vad önskar du att du visste när du var 18 år?” och jag svarade ”Att hjärtan läker”. Ett tag trodde jag verkligen inte att det gick. Egentligen till alldeles nyligen. Det tog mig 14 månader att komma över min kärlek en gång. Under dessa månader fanns det stunder då jag var övertygad om att det inte kommer gå. Det hade gått så lång tid tillslut att jag hade gett upp hoppet om att helt gå vidare. Även om jag stundtals var nära var jag aldrig riktigt helt där. Jag kunde stå vid mållinjen, men jag klev aldrig över den. Det hände alltid något som fick mig att backa tillbaka några steg. Ibland nästan vända och springa tillbaka mot start. Så många gånger som jag var tillbaka i ruta ett.
13 månader efter avslutet kunde jag fortfarande bryta ihop på kontoret. Han påverkade mig som ingen annan någonsin hade gjort. Det hela var fruktansvärt smärtsamt och destruktivt, allt var ohanterbart. Jag kunde inte styra över det hur mycket jag än försökte. De tårarna som kom, de var inga fylletårar efter en shot för mycket eller små snyftningar, de var bara äkta och smärtsamma som fan. Tänkte ett tag att det måste ju någon gång ta slut men det lagret fylldes på och tömdes om vartannat. En disktrasa som fylls med vatten och kramas ut.
Jag träffade någon under den här tiden. Det hela var inte så seriöst och mestadels stökigt, men jag gillade vad det gjorde med mig. Jag lärde mig att jag kunde träffa människor efter honom som fick mig att verkligen sprudla. Jag minns en middag jag var på där jag tänkte att nu, exakt nu, är jag mitt bästa jag. För att han gör mig glad och bubblig. Så mycket ångest försvann i samband med denna människa.
Och sen ännu längre efter, efter de här 14 månaderna och allting, så träffade jag en ny människa. Jag tyckte så mycket om den jag var med honom. Som verkligen och helt säkert fick mig att inse att hjärtan läker och man faktiskt kan träffa någon som man bara har det jävligt bra, fint och härligt med. Hångla så fort man fick chansen och snacka en massa skit med varandra. Jag är väldigt tacksam över det här.
Hjärtan läker men ibland tar det tid. Väldigt lång tid. Ibland tror man att det aldrig kommer gå, sen är det som att det bara släpper och allt går. Ungefär som att sitta med en lång ekvation i skolan och inte kunna lösa den, testa nya lösningar, sudda ut och göra om – så löser sig allt plötsligt när man lägger den sista siffran rätt. Den bästa känslan som finns. Hjärtesorg handlar om tålamod och styrka. Sen uppskattar man livet tusen gånger mer efter allt… när man gått och blivit lycklig igen. Och då är man tacksam när det kommer in folk i ens liv som får en att bli glad. Bara så, helt enkelt glad.
Tack fina du för fantastiska texter! Mitt hjärta har läkt efter 2 års kärlekssorg men jag kan inte hjälpa att känna en bitterhet över ensamheten…alla skaffar barn, förlovar sig, flyttar ihop..men jag valde en annan väg och nu har jag hittat mig själv igen men tappat tron på att jag nånsin kommer känna riktig kärlek igen 🙁
♥
Dina ord var precis vad jag behövde. Tror bara jag har en rad kvar i uträkningen, sen är jag äntligen klar.
Har läst så mycket av dig som du skrivit när du varit i de djupa dalarna, för att sedan sett att du tagit dig upp igen. Jag tror du räddar många unga tjejer med dessa inlägg, det har du i alla fall gjort med mig. Att läsa hur du klarat dig får mig att vilja kämpa.
Tack för all motivation ♥
TACK ♥
Jag är i månad 2 nu. Och det är jobbigare än någonsin! Men jag VET att det kommer att bli bra en dag.. Det jobbiga är att vänta.. 🙁
Men hur är det efter hjärtat läker? När man ser honom igen efter att hjärtat läkt? Hur kan man veta att alla man älskar kan man komma över, hur kan man då hitta den ”rätta” om man kan komma över alla?
Svar till Ida:
Jag tror att någon gång hittar man någon… så kommer inte hjärtat att behöva läka. För det kommer inte ta slut. Förhoppningsvis. Kanske är naiv nu, men så tänker jag.
Lite personligt kanske men undrar hur du får styrkan att att vara på samma evenemang som ditt ex. Du var på Guldknappen.. Cimon var på Guldknappen.. Kändes det inte jobbigt? Jag får fortfarande en klump i magen varje gång jag ser mitt ex. Behövde lite tips antar jag
Svar till Sara:
Jag antar att jag har släppt taget. Det känns inte jobbigt längre. Sjukt. Men sant.
Vilken underbar text Michaela! Jag tror på vartenda ord. Tack för din fina blogg!
Precis vad jag behövde läsa ikväll. För mig har det snart gått 7 månader men jag känner mig fortfarande inte hel. Har ångest och oro för att vara själv just nu istället för att känna mig lycklig med det. Vill bara känna känslan av att vara hel och läkt så att jag kan våga släppa in någon i mitt liv som får mig glad.
Åh, så fint. Du skriver så fantastiskt, Forni. Bästa bloggen!!
Denna text ska jag komma tillbaka till när mitt hjärta slits i sönder, hoppas verkligen att det inte gör det. Men OM det händer, då är det detta jag ska läsa för att kunna läka! ♥
Michaela, dina texter visar på en stor personlig mognad. Jag, som är tio år äldre än dig, kan på alla sätt relatera till det du skriver. Du kan sätta ord på de känslor som så ofta kan upplevas totalt omöjliga att beskriva. De känslor som får en att tro att man skall överväldigas och dö av dem. Kärlekssorg, hemlängtan, saknad, ångest. när jag läser det du skrive tänker jag att det går att komma igenom allt. Hjärtan läker.
Jag skrev på bloggy idag att det är skönt att man inte går genom livet med ett brustet hjärta själv. Men fan. Känslan när man släppt taget. När man vågat gå vidare. Att man vet att man kommer bli bra och en dag lycklig igen. Du är ett bevis på det, jag är ett bevis på det. Stor kram!
Du skriver så himla, himla bra! Sluta aldrig skriva.
Hur lagar man ett trasigt förtroende (och förhållande)?
Hej Michaela! Jag har varit/är i precis samma situation men inte tagit klivet över mållinjen än, tror jag… Jag är bara så rädd att om jag gör det och han dyker upp i mitt liv igen, så kommer jag falla igen för honom för han gav mig något jag vet ingen annan kan ge, vad jag vet om… är du inte rädd för det?
Du skriver så fint, begåvade människa. Du är så fin! ♥
forni jag älskar dig!! din texter är så ärliga och äkta.
Du gör mig stark Michaela! Igår bestämde jag mig för att inte gå in på hans facebooksida igen eller läsa igenom gamla sms från honom. Jag värderar mig själv så mycket högre än han värderar mig!
du skriver sjukt fint och dina ord känns så äkta. allt man har upplevt har du upplevt och även satt ord på, och det hjälper en liten bit på vägen i alla fall! ♥
Jag fäller tårar, förstår vad du menar men kan inte ta in det riktigt nu. Jag är kär i en kille jag inte borde fortsätta vara kär i,allt är för svårt och jag vet inte om det någonsin kommer bli bra mellan oss. Vi har varit någon stans mittemellan i hela två år och när jag väl försöker gå vidare, glömma och förneka att jag känner något, då är han där och får mig att känna lite till. Jag är så fruktansvärt rädd och ledsen, ensam och förtvivlad. För jag vill vara med honom, och ingen annan, någonsin.
Känner väl lite liknande, förutom att det är inte mitt ex det handlar om. Hur är det om man inte varit tillsammans med personen? Du har en person som påverkar dig som ingen annan gör, men du kan inte riktigt förklara varför det är så. Han berör dig bara mer än andra. Under de 6 år du känt honom så har det egentligen varit samma sak hela tiden. Ni har alltid bara varit vänner men det har alltid känts som det varit något mellan er. Det är inte heller förrän det sista, eller två senaste åren det har hänt något mellan er.
Ibland tänker du att ”Nu. Nu lägger jag det bakom mig och nu ska jag inte engagera mig något mer.” Men då gör han något så att du faller tillbaka på ruta ett igen. Det har alltid varit dubbla budskap från honom.
Du har till och med under den här tiden haft ett förhållande på 2 år, som du var lycklig i. Du älskade verkligen den killen. Men han berörde dig inte på samma sätt.
Du vet inte ens om du är kär. Om det verkligen är det du är, om du älskar den här personen. Du har nog inte tillbringat nog mycket tid med honom för att kalla det kärlek.
Hur gör man när personen kanske inte vill ha dig på ett speciellt sätt men inte kan släppa dig?
Läker verkligen det? Kommer man över det även om man blir lycklig med någon annan?
en kille jag har träffat sen i februari ska snart flytta till Norge och jobbaa. jag är förvirrad, gråtfärdig & helt stum.. Var med om samma sak i mitt förra förhållande då min kille flyttade med sin mamma till Stockholm pga jobb. Varför händer det, 2 gånger? helt förkrossad, men en helt underbart bra text du har skrivit!
Jag sitter i ett annat land, hundratals kilometer hemifrån. Jag har varit här en tid nu och ska snart åka hem. Under den tid jag har varit här har jag påbörjat läkningen av det som blev trasigt för många år sen. Jag har fått må bra här. Bättre än jag gjort på väldigt länge. Men nu är jag livrädd för att allt det jag har byggt upp här ska rasa sönder när jag kommer hem igen. Att de sömnlösa nätterna, då jag ligger vaken med ett hjärta så plågat att det känns som att jag går sönder nu, ska bli vardag igen. Att jag titt som tätt blir överfallen av attacker då det känns som att jag inte får in tillräckligt med luft och knappt hålls på benen. Att jag än en gång blir helt trasig.
Om det blir så, så ska jag återvända hit och läsa denna text. För att påminna mig själv att det någon gång kommer att bli bättre. Och jag ska kämpa för att bli hel igen. Så TACK för ännu en oerhört vacker text! Den hjälper mig.
Jag är 18 år och läser det här inlägget om och om igen medan tårarna bara rinner. Jag har träffat en kille under 2 år, nu har han träffat en annan tjej och jag har försökt och kämpat i 11 månader för att komma över honom men det verkar inte som det går. Jag lever på ett citat just nu som du skrev i någon inlägg i bloggen förut ”Så till dig som sitter med ett krossat hjärta på grund av mannen i ditt liv. Han är inte mannen i ditt liv för mannen i ditt liv gör inte så mot dig. Det kommer att komma till en punkt där du slutar bry dig. När du ser honom på stan, ger honom en kram och sedan jäktar vidare mot en vän som står och väntar. Då du till och med glömmer bort att berätta för din bästis att du sprang in i honom för det är inte en big deal längre. Det är en no deal.” Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kan sluta hoppas på att det ska bli någonting mellan han och mig och att jag kan gå vidare och komma över honom. Jag väntar, och med dina ord känns det som att det finns en möjlighet, att jag någon gång är över honom. På riktigt.
Svar till fanny:
Hej fina vännen, det kommer att gå. Det kommer att göra ont länge och mycket, men den smärtan bleknar också tillslut. ♥
Hittade din text av en slump och den gav mig både tröst och hopp. Stor kram och Tack!
//Lina, 40
Jag var bara 17 år när jag för första gången blev riktigt förälskad. Det hände i juni 1960 på en konstutställning. Vi blev ett par och träffades varje dag. Han var konstnär från Spanien och var tvungen att åka hem för att ordna med en utställning i Paris. Vi höll kontakt genom brev (internet fanns ju inte då). Min mor tyckte inte om vår relation. Spanien var ju då en diktatur och hon ansåg att det var farligt om jag t.ex skulle åka ner till dit. Dessutom var jag inte myndig (myndighetsåldern var då 21 år) och jag var faktiskt en väldigt omogen tonåring. Livet lekte. Men vi höll kontakt. Efter två år kom han till Sverige igen och friade till mig. Jag berättade det för min mor och hon blev helt ifrån sig och varnade för den spanska diktaturen, Hon förbjöd mig, hon hotade med att anmäla mig till sociala myndigheter, ja t.o.m. till polisen (jag var ju inte myndig). Allt blev kaos för mig, jag blev både rädd och tveksam. Det hela slutade som en katastrof (för mig), Jag gjorde slut pga min mors inrådan. Det har jag ångra i hela mitt liv. Idag är jag 70+, men fortfarande lika förälskad i honom. I somras tog jag kontakt med min gamla ”kärlek” och fick ett vacker brev från honom. Åren har gått, han är gift, har barn och barnbarn, men bär fortfarande sin kärlek till mig inom sig. Jag har varit gift, men klarade inte av att leva med någon utan att kunna ge kärlek. Den hade jag ju redan givit bort (när jag var 17 år). Nu vill varken min tonårskärlek eller jag förstöra för våra respektive familjer. Men vi vill vara vänner. Vår gamla kärlek lever men är omöjlig att realisera. Så mitt råd är: träffar du någon som du verkligen älskar och vill leva med, lyssna inte på vad andra säger, inte ens vad dina egna föräldrar säger. Lyssna bara till ditt eget hjärta!