När jag var liten ville jag alltid vara med de vuxna. De var på alla sätt så mycket mer fascinerande än barn, samtalen flödade på ett annat sätt och samtalsämnena var intressanta trots att man knappt förstod vad det pratades om. Den här ständiga längtan efter att få bli vuxen som jag har burit på sedan jag var liten.
Att som barn ha en ständig vilja att få umgås med vuxna är inte så roligt. Det är kämpigt på ungefär samma sätt som att försöka komma in i det populära tjejgänget i skolan. Kan inte minnas alla gånger jag blivit avbruten som barn och hur förnedrad jag har blivit av det. Känslan av att mina ord är oviktiga. Minns än idag alla gånger vid matbordet eller i bilen som man berättade något och blev avbruten av att mamma började säga något till pappa. Så tystnade jag, ner med blicken, väntade på att de skulle vilja höra fortsättningen på min berättelse och sedan den lilla sucken när jag kom på att de skiter fullständigt i vad jag vill säga, de har redan glömt bort det och börjat prata middag. Jag har alltid älskat att synas och höras, därför har jag idag stor förståelse att alla inte alltid orkar lyssna. Men kan inte släppa förnedringen i att bli avbruten. Det är bland det värsta jag vet. För mig är det som att någon med en avbrytning bekräftar att jag är oviktig. Om någon avbryter mig i vissa sammanhang där jag berättar något av vikt kastas jag tillbaka till min barndom och känner mig som tio år igen.
Jag började skriva dagbok när jag var nio år. I flera år var mina dagböcker mina absolut bästa vänner, där allt fick plats och varenda känsla fick utrymme. När ingen ville lyssna gick jag in på mitt rum och skrev. När internet blev en del av ens liv och communitys fanns fick man utrymme att göra sin röst hörd för de som ville lyssna där istället. När jag var 14 år hittade jag fenomenet ”blogg”. Det var exakt vad jag hade letat efter.
Här får jag utrymme till att skriva det jag vill berätta, och de som vill lyssna får läsa. Här blir jag aldrig avbruten.
Skrivandet är det enda jag känner mig helt trygg i. Men i och med läsarantalet och en viss typ av besökare tvingas jag ibland begränsa mig även i mitt skrivande här. Det känns sorgligt varje gång jag gör det. Varje gång jag skriver en text och inte kan trycka på publicera. Men det dras mycket slutsatser utifrån texter (förståeligt) och ibland glömmer jag bort att det inte bara är ni med ansikten jag aldrig sett som läser, utan även min mormor, min kollega, mitt ex och någon gammal fiende.
Den här ständiga längtan efter att bli vuxen förstår jag nu att det nog egentligen handlade om en längtan efter att kunna och våga ta plats, kräva respekt och veta att folk lyssnar när man pratar. Och det får jag genom den här bloggen. Tack för det. Verkligen, tack.
GAY!
Vi älskar dej och det du gör.
Åh jag känner igen mig så mycket. Jag tycker att det värsta är när ens kompisar inte lyssnar på vad man berättar och inte märker när man tystnar.
Ser du alla hjärtan du får när du skriver om känslor? Jämför det med alla hjärtan du får när du skriver matinlägg.
Dina ord berör Michaela Forni, och skit i den där jävla gamla fienden eller jobbkollegan som läser för i helvete.
JAG ÄLSKAR DIG.
Tack för att du skriver! Du är en sån himla fin människa!
Känner verkligen igen mig i det där! Har alltid velat vara me de vuxna och har fortfarande den känslan. Man känner sig verkligen nedtryckt när man blir avbruten. Bra att du skriver om sånt här!
I varenda ord du skriver känner jag igen mig. Vi får se till att lyssna på våra barn och andra yngre förmågor. Sannolikt kan vi lära oss hur mycket som helst av dem.
för att undvika känslan av att känna sig nedtryckt och förnedrad är det viktigaste i livet att stå upp för sig själv och reagera när man blir illa behandlad. som barn är man tyvärr väldigt utlämnad till sina föräldrar…då får man göra upp när man är vuxen istället…det är aldrig för sent att gå tillbaka och ta tillbaka det man blev berövad på när man var liten
Oj, vad jag känner igen mig. Som taget ur min mun. Minus att jag vågar fullt ut, för det gör jag inte ännu!
Alltid när jag ser att du har skrivit ett längre inlägg blir jag glad i hjärtat och lutar mig tillbaka för att riktigt avslappnat kunna sitta o läsa. Det du skriver är på riktigt bäst. Och jag blir så jävla glad av din blogg. Det va du som fick mig att bli intresserad av att själv skriva ner mina tankar. Dock inte på en blogg men ändå. Det du skriver träffar mitt i hjärtat ska du veta Michaela. Fortsätt med det du gör för du verkar va så jävla äkta och bra.
Puss på dig.
Herregud vad du skriver bra… Jag insåg precis varför jag pratar snabbt ofta/alltid. Jag har alltid varit så jävla rädd för att bli avbruten. Som du skriver, förnedringen och bekräftelsen att man är oviktig. Jag pratar snabbt därför att jag är rädd att jag inte ska hinna få med allt och prata klart. Eftersom jag pratar snabbt missar jag ofta delar av det jag ska berätta och allt blir poänglöst. Är problemet mitt eller andras?
Åh vad bra skrivet, så himla på pricken av vad jag känner verkligen. Ett sånt sammanträffande också, satt precis vid matbordet med min familj som jag inte hade träffat på några dagar, exalterad över att få berätta om de dagar som jag inte träffat dom. Jag började med iver att berätta om att jag igår faktiskt för första gången fick träffa hela min pojkväns familj efter över ett års förhållande. Men innan jag ens hunnit börja på min andra mening så avbryter min far mig med något så oviktigt som en fråga till min bror om han inte kan spara några kycklingbitar till hans matlåda. ”Är inte min föregående dag tillräckligt viktig för dig?” tänkte jag då. En dag som faktiskt betydde fruktansvärt mycket för mig, hur kan den verka vara så oviktig för honom? Och så var den middagens trevliga stund slut för min del. Tydligen finns det viktigare saker att prata om än att lyssna på sin 18-åriga dotter. Som kyckling till exempel.
Åt upp så snabbt jag bara kunde och sprang sedan ner på mitt rum igen, där det bara finns jag som lyssnar på mig själv och där ingen annan finns för att lyssna på mina berättelser. Tack för en otroligt fin text och en otroligt fin blogg. Åh vad jag verkligen kan identifiera mig med detta.
Ha en fortsatt trevlig kväll! Kram.