Min andra familj

Ibland har jag så mycket kärlek i mitt hjärta att jag tror det ska sprängas. Seriöst, det kan inte vara hälsosamt. Jag älskar så mycket att jag tror jag ska gå sönder. Jag kan få ett sms av en vän eller höra hur någon jag håller kär pratar om mig när jag inte hör, och mitt hjärta bara dör. Jag ställer mig så extremt ödmjuk inför det faktum att det finns människor här på jorden som älskar mig. Jag kan ibland bli helt full i skratt när jag tänker på vad jag har fått här i livet. Jag blir helt fascinerad över kärleken i mitt liv.

Jag satt precis och tokgrät över ett gammalt blogginlägg en bästa vän skrivit om mig och så började jag skratta mitt i gråten, tills jag kom på att jag precis smörjt in mig med brun utan sol och sprang till badrummet för att torka bort eventuella vita ränder-olyckor. Vem är man som kan gråta och skratta så mycket åt kärleken?

Jag tror att det som känns allra starkast för mig är när de som står mig nära uttrycker sin kärlek gentemot mig, antingen genom små eller stora gester. Jag har nämligen så svårt att förstå hur de som känner mig allra bäst kan älska mig så högt. Förstår ni vad jag menar eller framstår jag som värsta freaket? Men det är inte svårt att tycka om någon man tar ett glas vin eller en lunch med då och då. När man är glad och trevlig och sprudlande. Men de som får ta del av alla sidor, att de kan älska en ändå, trots alla de dåliga, det fascinerar mig och gör mig oerhört, ofattbart tacksam.

Ibland tittar jag på mina vänner och jag tror att mitt hjärta ska flippa ur totalt, alltså verkligen flippa ur, över glädjen jag känner när jag tittar på dem. Och jag slås av en så viktig insikt varje gång detta sker. Att denna kärlek är precis lika stark som kärleken till en partner, vilket får mig att känna en trygghet och en ro över vad jag faktiskt har i mitt liv. Människor jag känner så starkt för. De personerna som jag på min dödsbädd kommer att tänka tillbaka på och minnas hur de gjorde mitt liv värt att leva. Min andra familj.