Klockan har blivit måndag och jag har knappt sovit denna helg. Så mycket annat bara. Ibland skulle jag så gärna vilja att det fanns någon som kunde svaren på alla frågorna. Som kunde säga till mig varför jag känner som jag gör och vad som är rätt eller kanske fel. Men jag vet ju att livet inte går till så. Jag vet inte ens vad jag ska skriva till er längre. Vågar inte skriva någonting samtidigt som jag vill berätta allt. Nu för tiden vågar jag inte berätta någonting för någon. Jag var modigare förr. Mer orädd om mina känslor. Jag önskar att jag visste någonting om någonting.
Jag är så trött på mina känslostormar (men visst älskar man dem lite ändå). Det här med att dagligen få några örfilar av sig själv. Att gå från ena stunden så harmonisk. Till nästa en panik av sådant slag att händerna skakar. För att sedan bli så arg att man på riktigt kan vilja börja med denna vidriga syssla som kallas för att hämnas. Och sen bli så ledsen, så ledsen att man tar sig för bröstet av hjärtesorg. Känna besvikelse över att allt blivit som det blivit. Den besvikelsen. Men sedan hoppet också om att någon gång känna sann lycka som är hållbar i mer än några timmar. Nästa stund bli pirrig över livet, allt det har att erbjuda och allt man redan fått. Känna glädje. Ny örfil och plötsligt känner man tomhet sen snabbt igen ny smäll så kommer lycka över den alldeles enkla i nuet. Och så tillbaka till harmoni… sedan vaknar man upp till en ny dag så åker man samma känslomässiga karusell ännu ett varv, alla dessa varv av känslor alltså.
Nu sover vi tycker jag. Så kan vi vakna upp och åka karusell imorgon igen.
Djupt.
Djupt.
Forni, vi älskar dig ändå. Trots känslostormar. Man är ju ändå bara mänsklig.
Åh, den träffade rakt i hjärtat och jag börjar den här dagen med tårar. Igen. Ibland sätter du så läskigt rätt ord på känslor. Du är bäst Michaela!
Bara du kan träffa så mitt i prick. Vet inte vad jag ska skriva, du är bara bra. Tack för det allt det fina du skriver.
Känner igen mig. Helt sjukt bra skrivet!
Mitt i prick på det du skrev där. Kunde inte hålla mig utan tårarna började rinna nu igen. Ena dagen skrattar jag och nästa vill jag inte ta mig upp ur sängen. Att en kille kan göra så mot en. Man borde nog gå vidare men hur jävla enkelt är det då..
Tänk att det finns fler som åker i samma karusell som en själv..
Ta hand om dig.
Att läsa dina inlägg gör mig ibland ont.
Du tycks ha alla nycklar till de rum slängt in mina känslor för att sedan låsa in dem, långt bort ifrån mina tankar. Men du låser upp dem. En dörr efter den andra.
Jag känner med dig, du är otrolig.
Jag känner igen den där karusellen av känslor. Har sagt det förr, men säger det igen; du skriver så otroligt fint Michaela!
Kram
Ellinor
Du skriver så himla himla fint. Som vanligt. Sluta aldrig skriva!
Vissa av oss bara är så. Det jobbigt som faan ibland (just nu för mig också) men vet du.. Det är de vi är som ändå får folk att älska oss för de vi är till slut och att kunna älska som vi kan – är ändå inget jag vill vara utan.
Du är inte ensam om det hjärtat!