Det här med att må bra. Rätt jävla sjuk grej va? Vet inte hur det är med er därute men det har liksom aldrig tillhört mitt liv eller varit en del av vanligheterna. Att må bra. Jag går runt och är konstant förundrad, vad är detta? Vaknar och mår bra, somnar och mår bra. Klagar på att jag är så jävla stel i kroppen, bokar en massage, herregud vilka livsproblem. Kommer ihåg när jag var olycklig och en dag fick jag 40 graders feber och hallicunerade, var helt väck, ramlade på gruset och det var december, började blöda på handflatorna. Torkade av blodet på någon gammal trött t-shirt och kände ingenting. Så mycket som inte känns när man är olycklig. Det är liksom bara den där starka orsaken till olyckan som känns hela-jävla-tiden medan allt annat… totalt obetydligt. Tio drinkar för mycket, en natt över toaletten, stuka foten, blöda, börja brinna (hände en gång faktiskt), bli påkörd av en cyklist, få halsfluss, lunginflammation, klämma fingret skithårt i en dörr… så mycket som inte känns när man bara känner den stora klumpen av olycka.
Skönt att kunna känna saker för en gångs skull. Stora som små. Skönt att svära och skrika till när man klämmer fingret i en dörr. Inte bara trött titta på hur det svullnar upp och gå vidare.
Du klär dina känslor i ord – jag klär mina i bilder
Hej hoppas att allt är bra med dig! Vad händer idag?
Snälla, berätta hur du gjorde för att komma dit! Jag är precis så olycklig som du beskriver. Det är inte så att jag aldrig skrattar eller har kul; men det känns inte. Ingenting känns på riktigt förutom olyckan. Enda gången jag har en riktigt skön känsla i kroppen är precis efter jag gråtit ut sista droppen ur vattenreserven.
Tack för en toppenblogg. Du är bra!!!
Åh, jag känner igen mig. Det är en så obehaglig känsla när man efter ETT TAG inser att man borde känt något, då när man skadade sig. Alltså, jag ramlade ned för en trappa utan att känna något. Av sten. Jag är glad att jag kom ur min miserabla tid för att lära mig känna alla små känslor igen. Fy fan.
åh du är ju för underbar. TACK! att hoppet finns där känns för mig omöjligt. känslan av att kunna gå vidare efter en sådan fas i livet, hur gör man det? jag vet och det du beskriver är mer än bara ord. jag är i samma fas här och nu och det har pågått snart i ett års tid. känner i n g e n t i n g. hatar det. mina vänner suddas allt mer ner från min lista för jag orkar ingenting.
känslan av att bara skratta känns, ingenting? omöjlig sits och ta sig ur? jag vet inte. men jag vet anledningen till varför jag mår dåligt, det är en bra grej. det som stör mig dock är att tiden går och jag ser inte ljuset i tunneln än.
du skulle vara supergullig om du kunde svara på min kommentar via mail. skulle vara grymt tacksam. vad gjorde DU för att gå vidare? behöver all hjälp jag kan få för ingenting har hjälpt ännu och du är den enda jag har hittat nu som kunde beskriva mina känslor med ORD. & det är svårt.
stor kram!
Du skriver så otroligt fint Michaela! Det berör verkligen.
Fortsätt som du gör!
Kram Ellinor
oj… jobbigt…
SÅ bra skrivet. Tack för dem orden. Puss!
Alltså dina ord. Att du uttrycker dig så bra. Läste ditt inlägg och kan nu somna med en något bättre magkänsla än innan och lite mer hoppfull. Förövrigt läst din blogg länge men kommenterar för första gången, kunde inte låta bli. Fortsätt som du gör
Bra! Äntligen ett inlägg som handlar om nåt annat än ”hur snygg?”.
Du är så bra.