Detta var det finaste jag läst på länge! <3
Btw så firar jag nog 10-årsjubileum med dig i år, tror att jag var ganska exakt 15 år när jag kikade in här på bloggen för första gången. Så grattis till mig och alla andra som fått möjlighet att följa dig genom åren – detta är absolut en favoritplats att vara på!
Jag har en fråga till dig – en vän till mig har precis fött sitt första barn och jag vill så gärna köpa något fint och uppskattat. Vad tycker du är en bra present att ge? Kan vara både till mamman och bebisen!
Kram!
Hej bästa du,
Oj vilken fin kommentar – tusen tack för den – betyder massor! Det är också sjukt kul att ni är många som har läst i så många år, känns väldigt speciellt och ärofyllt.
Anyway!
Det beror ju helt på vad hon redan har men här kommer några förslag som jag hade uppskattat om jag inte redan hade det:
– En fin bärsjal eller en fin bärsele (eftersom man bär sin bebis så mycket i början, i alla fall vi)
– Filtar av olika slag, tunna muslinfiltar från t.ex. Livly eller kashmirfilt med graverat namn på från Soft Goat! Man kan aldrig ha för många filtar med en bebis.
– En fin åkpåse eller overall
– Massage eller spa-dag till mamman, god knows she needs it…
– Roliga, färgglada böcker och leksaker! Sådana som är i jordens alla färger som barn ÄLSKAR men föräldrar not so much. Skip Hop har mycket roliga leksaker till bebisar!
– Matchande mössa, vantar och sockor som bebisen kan ha nu när det är vinter, finns mycket fint på t.ex. Livly, Newbie eller Babyshop!
Hej!
Tack för allt bra innehålla här! Hur tycker du att din och Damons relation har förändrats efter att Dante kom in i bilden? Bråkar ni mer eller mindre? Pratar ni bara om Dante eller har ni kvar ert ”gamla ni”? Nyfiken då jag snart ska få en bebis! Tack!
Hej gull och tack!
Vi tjafsar definitivt mer, men om saker som inte är ”på riktigt”. Alltså: vi ryker ihop för att vi bryr oss så jäkla mycket om Dante. Det kan vara att någon säger att den andra gör något fel, så ryker man ihop och börjar tjafsa. Men det är ju bara för att man så gärna vill att Dante ska få ”det bästa” och då är man ibland orolig att den andra gör fel, eller vill ge råd som istället blir påhopp och så resulterar det i bråk.
Vi har lärt oss att särskilja (så gott det går) vad som är riktiga problem och vad som är onödiga tjafs. Om den ena skriker ”JAG SA JU ATT HAN VAR HUNGRIG VARFÖR GAV DU HONOM INTE BARA MAT INNAN HAN FICK ETT SKRIKUTBROTT” och den andra svarar ”DET SA DU INTE ALLS DET DU SA FÖRUT ATT HAN BÖRJADE BLI TRÖTT SÅ JAG GJORDE SOM DU SA OCH FÖRSÖKTE LÄGGA HONOM HUR SKA JAG KUNNA VETA ATT HAN HELT PLÖTSLIGT INTE VAR TRÖTT UTAN HUNRIG ISTÄLLET JAG KOM PRECIS HEM”… så fattar ju båda när stunden är över att det inte var på riktigt? Man agerar i stundens hetta, det betyder ingenting.
Sedan har vi bara småtjafs, aldrig stora bråk, vägrar ha det framför Dante och har nolltolerans mot att höja rösten i närheten av honom. Vi har haft ett sånt stort bråk sen han kom och efter det var det aldrig mer, jag mådde otroligt dåligt av det och vägrar leva i ett hem där mina barn ska höra hur jag och deras pappa bråkar. Man får skärpa till sig och vara vuxen även om det kryper i kroppen och man vill skälla ut den andra. Det får man ta när man är 100% säker på att barn inte hör tycker jag så det handlar bara om impulskontroll (impulskontrollen som inte är lika stark vid småtjafs, som sagt 🙂
Vi pratar absolut inte bara om Dante. Många sa att det skulle bli så men det upplever inte vi. Jag tror att en av våra styrkor som par är att vi är nyfikna på varandra, gillar att prata och ställa frågor och undra saker, vi är starka i våra egna identiteter och har egna drömmar utanför familjelivet. Så vi pratar mycket om det! Sen mellan varven smyger vi in till hans rum, tittar på honom när han sover och viskar ”hur fan är det möjligt att vara såhär söt…”
Hej!
Tack för en jättehärlig och öppen blogg!
Du har ju tidigare skrivit om att du har gått till en livscoach. Detta är något jag själv verkligen skulle vilja prova – då det känns som att det kan ge lite mer hands-on tips än från en psykolog. För mig handlar det mest om drömmar inom karriär och självkänsla/självförtroende kring detta. Men jag känner ingen som har gått till någon – så hur ska man kunna veta vem som är bra? Hur hittade du en? Har du några tips? Var ska man leta? Stor kram <3
Har försökt skicka kommentaren på ett annat inlägg, men sidan vill inte ladda, så hoppas inte den blir publicerad flera gånger sen..
Kul – jag älskar livscoach! Det är bara googla, mejla och fråga om du kan få komma på en ”prova på”-session. Då kan du avgöra om det är någon du vill fortsätta träffa och få guidning av, eller om du vill leta vidare. Ibland får man leta lite för att hitta rätt coach eller psykolog och man ska inte vara rädd för att leta vidare om det inte känns helt 100%. De är lite som att hitta rätt pojkvän hehe…
Jag hittade min via en vän som hade gått till henne, hon heter Susann Solfeldt och finns här!
Hej Michaela! Har du några tankar kring hur man bäst driver företag? Har du något speciellt mindset i ditt företagande? Du verkar så strukturerad och framåt så hade gärna viljat veta din tankegång kring företagande. Kram <3
Hej bästa du!
Vilken intressant fråga, ska försöka göra ett längre inlägg om detta om ni skulle vilja det eller tycka det var roligt?
Kortfattat så tror jag på att driva bolag utifrån passion. Jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna och tror att de flesta entreprenörer är samma typ av personen – passionerade, snabbtänkta och modiga. När man älskar något, är man oftast bra på det. Dessutom lyser det igenom och det blir lättare för andra att tro på din idé.
Jag är absolut strukturerad, men mest är jag faktiskt passionerad. Jag är inte alls intresserad av ekonomi, har inte koll på några siffror i mitt företag utan lägger allt sånt på min revisionsbyrå och sedan gör jag det jag är bäst på, det andra delegerar jag helt enkelt vidare. Det tror jag är en nyckel när man vill starta ett företag som man kan livnära sig på.
Puss!
Hej fina Michaela!
Har en fråga till frågor med Forni som jag undrar över, eller undrar över ifall jag är ensam om hehe. Undrar hur din mages mående påverkas av sömnbristen? Jag fasar lite för framtida sömnlösa nätter med barn. Det känns som om 110% av mitt välmående och immunförsvar sitter i magen + sömnen. Är också HSP och väldigt känslig mot gluten och laktos, men får jag en dålig natts sömn beter sig magen som om jag hällt i mig ca 100 liter ren ickelaktosfri mjölk (trots att jag är superbra på att undvika mejeri och gluten). Har dragit slutsatsen att en eller flera dåliga nätters sömn ger mig extrem uppblåsthet, kramp och gaser. Hur blir det för dig? Påverkas magen något?
Hej fina du!
Inte alls faktiskt? Min mage har blivit mycket mer hard core sjukt nog. Det är som att hela min kropp är inställd på survivor mode – jag sover utan bettskena, yogar en tiondel så mkt som jag brukar, äter dåligt, sover hemskt men ändå orkar min kropp mer än vad den någonsin har gjort. Jag antar att det är mammans superkraft. Innan Dante var jag känsligare men har aldrig sett något samband med sömn och magproblem.
Puss!
Hej! Jag läste att du ibland har egentid när Damon tar Dante och du bara spenderar tid med dig själv. Vad gör du då? Gör du alltid samma saker eller har du något du gör nästan varje gång? Tack för en fin blogg, kram <3
Jag gör olika saker, men en favoritgrej är att lägga mig i soffan, kolla en serie och äta goda grejer. Sen när jag är trött på det om de fortfarande inte är hemma så jobbar jag eller läser bloggar eller sorterar garderober (= terapi för mig). Puss!
Jag tycker det är fint att du skriver hur du o din fästman grälar o inte bara skriver att det kan vara lite tjafs ibland. För mig visar det på en väldigt stark relation o ett självförtroende till er relation. Att kunna visa brister utan att ngt är dåligt. Som att visa upp alla sina egna brister o ändå vara trygg med att man är värdefull o vacker, inte trots bristerna utan tack vare
Vad glad jag blir att du säger så! Jag är verkligen trygg i vår relation och tror till 100% att vi kommer stå kvar där tillsammans på ålders höst, därför delar jag gärna med mig av både det bra och det dåliga – för den som säger att ens relation är perfekt ljuger. Puss <3
Hej!
Har en fråga till nästa Frågor med Forni som jag hade blivit jättetacksam att få svar på från dig då du verkar ha mycket positiv erfarenhet inom området!
Jag har precis börjat gå hos psykolog via VC och närmar mig nu slutet av de antal besök man får via dem och känner att jag vill och behöver jobba mer med detta. Vet däremot inte vilken terapiform som är bäst lämpad för mina problem. Jag känner dels att jag har problem med beteende- och tankemönster som är återkommande inom både relationer och prestationssituationer där jag ställer höga krav på mig själv och är nedlåtande mot mig om jag inte är ständigt ”perfekt”, vilket i sin tur leder till mycket ångest och nedstämdhet. Jag har också perioder där jag känner mer generell ångest och nedstämdhet och allt känns väldigt meningslöst, jag känner mig ensam, oönskad och otillräcklig och har svårt att se glädje i något utan att förstå var dessa känslor kommer ifrån.
Det känns som att ena sidan av mina problem är mer passande för KBT medan andra sidan passar bättre för psykodynamisk terapi. Om jag inte minns fel har du testat båda former. Vad upplevde du för skillnad mellan de två och vad gav dig mest utifrån det du jobbade med? Hade varit jättetacksam för svar och input då detta är lite av en djungel som jag ser fram emot att ge mig in i för min egen skull.
Kram! ♡