Jag läste ett inlägg hos Jossan om saker som hon behöver påminna sig själv om där en av punkterna handlade om ålder. Såhär skrev hon:
❥ Ålder är bara en siffra! Jag har aldrig haft problem med att bli äldre, snarare tvärtom. Jag säger alltid att jag ”snart är 30” fast jag är 29, så har jag alltid gjort. Men NU helt plötsligt tycker jag att tiden går SÅ fort! Jag vill stanna upp och helst spola tillbaka några år. Jag känner mig inte alls sugen på att bilda familj, inte jobba så mycket och gå in i något ”vuxenliv”. Men så kommer jag på att allt det där är ju bara föreställningar, krav från samhället och inget jag behöver vara en del av om jag inte vill. Jag har rätten att välja hur jag vill leva och allt har sin tid. Jag kan köra på likadant i fem år till om jag vill, it´s up till mig! En påminnelse jag inte behövt påminna mig om tidigare men som jag behövt senaste tiden.
Jag tycker att det här var en så fin och framför allt viktig påminnelse till oss kvinnor runt 30 år. Jag märker själv tydligt hur förväntningarna på mig som kvinna har förändrats de senaste åren. Helt plötsligt känns det som att alla försöker putta in mig i ett led som de själva har rättat sig i. Och som att man måste vara där annars är man fel.
Jag tänker på var jag har sett mig själv i mitt liv beroende på ålder och inser att mycket av mina föreställningar och drömmar har baserats på normer och samhället.
Och jag inser att oavsett vad det är man vill eller inte vill göra med sitt liv, så ska andra inte kräva att man ska ställa sig i det självklara ledet. Jag tror att det delvis är det ledet som gör att vi kvinnor senare i våra liv slår oss fria, för att vi har blivit inputtade i något som vi till slut inte vet om vi har valt eller om någon annan har valt åt oss.
Hur mycket av det du gör i ditt liv gör du för att DU vill det, och vad gör du för att du känner att det FÖRVÄNTAS av dig?
Fundera över det. För det har jag gjort den senaste tiden och inser att jag ibland inte vet. Vad vill jag och vad är samhällets ideal? Vad är viktigt för mig, och vad tror jag är viktigt för att folk i mina kretsar har bestämt att det ska vara så?
Jag har bara ett liv, och det är mitt. Ingen annans. Det är jag som lever i det och jag som bör bestämma.
Om vi alla blev lite bättre på att låta folk välja sina egna liv, kanske fler skulle våga följa sina hjärtan ♥
Så himla roligt att det har börjat komma lite mer personliga inlägg igen.
Vad roligt att du säger det! Det har egentligen sin naturliga förklaring. När jag skriver på en bok lägger jag allt i den, vilket gör att bloggen blir lite mindre personlig. Och nu när boken är inskickad och klar känner jag att jag har kärlek, engagemang och framför allt TANKAR som kan få ta plats här. Det är härligt. Puss!
I think we shouldn’t allow other people to steer our life – never, independent how old we are.
xx from Bavaria/Germany, Rena
http://www.dressedwithsoul.com
Jag läste också den posten om ålder och normer men det är så svårt. I somras tog jag min masterexamen och söker nu jobb inom detta som är min dröm. Men jag är 30 år, och det är så svårt att få ett jobb då rent statistiskt för alla arbetsgivare tänker ”kvinna, 30 år, kommer snart vara mammaledig, henne anställer vi inte” vilket såklart är diskriminerande och olagligt att basera på dessa grunder men det leder ändå till att de hellre väljer någon annan och jag är så deppig för det för jag vill inget hellre ut och arbeta och leva MITT liv så som jag vill! Förlåt för deppig kommentar, men känner mig ensammast i världen med detta..
Du är verkligen inte ensammast i världen för jag är i samma situation. Söker och söker och går på någon enstaka intervju, men någon annan får alltid tjänsten utan någon vidare förklaring. Så otroligt stressigt och ledsamt.
Hej! Skickar pepp till dig också Amanda, hoppas att det snart lossnar för dig! Har du frågat om konkret återkoppling från arbetsgivaren, varför de gick vidare med en annan kandidat? Vet att det känns svinjobbigt att fråga, men tänk att feedback kan hjälpa dig till nästa jobbintervju. 🙂
Hej! Jag är 29 år och sökte jobb nu i höstas. Vill bara ge lite pepp och jag hoppas och tror att det kommer gå super för dig! Nu har jag visserligen några års erfarenhet sen min examen så vi är inte i exakt samma sits, men hade inga problem att få intervjuer och jobberbjudanden. Jag var själv lite orolig över detta innan med tanke på att jag ju snart är 30, har stadig sambo osv. Under intervjuerna var det mest fokus på jobbrelaterat och visst några frågor om intressen på fritiden, men ingen frågade mig uttryckligen om t.ex. jag hade en partner. Jag blev faktiskt positivt överraskad på det sättet och är så glad att alla arbetsgivare jag sökte mig till såg till mig som person och min kompetens!
Jag håller med Sandra! Har sökt ett fåtal jobb och blivit erbjuden tre av dem senaste två åren 🙂 jag fyllde 30 i somras. Har även två barn på 2 och 3 år som jag glatt informerar om på varje intervju. Inte märkt av någon diskriminering!
Och då jobbar jag ändå i en bransch med ganska hög konkurrens (jobbar med PR). Jag tror de flesta arbetsgivare är flexibla och ser kompetens framför allt.
Helt rätt – så gott att läsa detta!
Jag tänker att det är ganska vanligt att ”gå blind” genom livet (göra som man ska vid rätt tidpunkt enligt samhällets konstruktion och de förväntningar det medför). Sen vaknar man kanske upp en dag och tänker ”vad hände… spelade det nån roll?”.
Det är bra att fler och fler börjar ifrågasätta detta och istället ställer sig frågan: vad vill jag egentligen? Det kräver endel inre jobb för att finna svaren, något som många överser och tyvärr inte hinner med/prioriterar (för det svider ju lite också, icke att förglömma).
Älskade ditt inlägg såhär på torsdagsmorgonen!
Det här inlägget kom med så bra timing för mig. Har fått en möjlighet att släppa allt och flytta utomlands för ett år nästa höst men har känt att jag kanske inte ”borde” för att jag det inte går i led med vad jag ”ska” göra. Tack för ögonöppnaren. Jag gör vad jag vill!!!
Elina, jag flyttade till Kapstaden när jag var 32 år för att bo i kollektiv och jobba för en lön långt under ”prestige-gränsen” i Sverige. Livet är för kort för att inte våga ta risker. Oftast leder de till fantastiska upplevelser. Lycka till!
Behövde läsa detta idag <3 tack
Vilket himla bra inlagg och bra paminnelse. Jag ar 33 ar och kan arligt saga att jag kanner mig stressad och vilsen. Jag och min man kopte hus i ett akta familj villaomrade i borjan pa aret, och varenda kotte forutom vi har barn. Har traffat alldeles underbara vanner, men alla ar mammor och har det gemensamt forutom jag. Min man ar helt lyrisk over att ha en villa och ar sa taggad pa barn (vi hade nog haft ett helt fotbollslag vi det har laget om han fick bestamma). Jag? Jag har noll barnsug. Inget alls. Sa fort jag pratar med mina foraldrar eller svarforaldrar ar forsta fragan ”ar du gravid??!”. Folk tycker att det ar helt okej att saga till mig att vill jag ha mer an ett barn ar det minsann dags att satta igang nu for yngre blir jag ju inte.. Jag har kvallar dar jag gar runt i huset och omradet dar vi bor och tanker ”valde jag det har? Varfor valde jag det har?”. Och jag tror mycket (nastan allt) ar for att det forvantades av mig. Jag ar ju over 30 ar och gift med varldens basta man. Da SKA man flytta till hus, skaffa bil, borja skaffa barn (i min krets i alla fall). Sa nu sitter jag har med sista pusselbiten – barn – och kanner totalpanik! Tur att jag har en fin partner som vill mitt basta – men det ar verkligen svart ibland att ga sin egen vag istallet for att folja normen som finns runtom! Kram
TACK för tänkvärt inlägg. Jag är 31, varit ihop med min kille 2,5 år. Alla undrar ”när ska ni skaffa barn?” Det är sååå stressande. Till saken hör att vi kämpar på i vår relation med jobb och plugg, men stressen över att det BORDE vara ett barn på väg gör mig vansinnig. 31 är ingen ålder att inte fått barn ännu.
Jag är 30 år stabilt förhållande etc och har aldrig velat ha barn. Kommer aldrig vilja ha det heller. Blir konstant pressad av omgivningen och man får höra att man är sjuk i huvet och onormal. Tänker bara hur ensam jag kommer bli, bara för att viljan att ha barn inte finns där, när alla andra skaffar familj. De värsta jag vet är att höra ”du kommer ändra dig” för det kommer jag inte. Men hemskt och stressande över hur ensamt de kommer bli när ens vänner blir föräldrar och glömmer en.
Så sant som det är sagt! Man bestämmer själv över sitt liv. Det enda som jag kan tycka är lite orättvist av naturen är att vi kvinnor inte kan få barn så länge som man kanske vill. Därför tror jag många av naturliga skäl hamnar i ”facket”. Männen däremot har ju hela livet på sig att skaffa knoddar. Orättvist!
Så himla bra skrivit . Jag känner själv att förväntningarna är sky höga på mig som är över 30. Inga barn men man , alla fråga hela tiden när man skall skaffa barn, o.s.v Saken är att jag vill inte skaffa barn och kommer inte att göra det för att alla förväntar sig det . Mitt liv är mer värt än att jag skall leva genom någon annan ! Jag hoppas alla kan börja respektera varandras olikheter och låta andra välja utan krav från olika håll.
tack för ett bra och tänkvärt inlägg . 🙂
Bra skrivet! Jag upplever också en stark press från omgivningen och det pikas konstant kring en eventuell graviditet. Tror faktiskt många som kommenterar antingen är tanklösa eller att de är avundsjuka på våra friare liv med kompisar, fest, middagar, karriär, shopping och resor. Det blir en påminnelse av vad de har gått miste om. Vad tror ni?
Det bästa med att vara 30+ är att jag våga stå för att jag inte vill ha barn. Jag känner inget sug och har aldrig gjort, egentligen. Jag har bara försökt passa in i samhället och rätta mig i ledet. En partner är inte heller vägen till lycka för mig. Händer det så händer och jag letar inte aktivt. Jag vågar stå för det på ett helt annat sätt, att singellivet är självvalt och att jag inte tycker ett dugg synd om mig själv för att jag är singel.
Känner samma sak, jag är 29 och det absolut sista jag vill just nu är att skaffa barn. Vill fokusera på mig, vad är det jag innerst inne vill göra om jag får bestämma? Jag vill inte ge upp det liv jag lever för att stanna på ett och samma ställe, det ger mig panik. Vill känna mig fri, se världen och jag värdesätter högt att kunna göra vad jag vill när jag vill. Dricka vin, sova 12 timmar, flytta runt osv osv. Ska jag vara ärlig ser jag att mina vänner med barn avundas min frihet så jag passar verkligen på att leva ut så länge jag bara kan.
Hoppas det är okej att jag lägger i en liten förfrågan här. Jag är journalist och ser flera kommenterat gällande det här med barn – och att inte vilja ha barn. Just nu jobbar jag på ett reportage om att välja ett barnfritt liv och undrar om någon av er som kommenterat här möjligen kommer från Göteborgstrakten och skulle kunna tänka er att medverka i en artikel?
Jag tror att de där outtalade krav/normerna på vad som förväntas av oss beroende på vilken ålder vi har också hänger samman med vilken typ av människor vi umgås med. Jag är 33 år och vill inte, och har aldrig velat, ha barn och trots att jag gifte mig i somras har inte en enda människa i min omgivning yppat ett ord om den frågan. Troligtvis för att jag är omgiven av människor som känner mig väl och respekterar mig för den jag är. Ingen vill att jag ska vara någon annan än jag är, och jag väljer bara att ha sådana människor i mitt liv. Människor med behov att trycka in sin omgivning i mallar brukar själva vara ganska vilsna och identitetslösa. De gör saker andra gör för att de inte vet vem de själva är eller vart de passar in. Man vinner alltid på att lyssna på sig själv och skita i andra. Ålder är en ingenting annat än ett mått på hur länge vi levt.
Alltså, jag fullkomligt ÄLSKAR din blogg och blir alltid totalt upplyft av att gå in här. Du delar så generöst med dig av ditt liv, både med- och motgångar med ett språk som gör mig alldeles varm. Jag älskar speciellt när du lyfter fram din inre röst, din magkänsla, din guide här i livet och låter oss läsare få ta del av din klokskap du besitter. Mer guru-Michaela! <3 Lite förslag på inlägg: "5 saker jag med all sannolikhet vet om livet", "Vad jag hade velat säga till mitt 20-åriga jag". Du är grym, puss!
Jag känner exakta samma sak, nu och sedan ett par år tillbaka så har det ställt krav på mig som kvinna att skaffa hus och barn. Alla frågar om vi ska ha barn och gjort det i många år, allt från familj till kollegor. Kommer massa pickar om barn, gör mig ledsen och förbannad. Jag har inte känt mig redo föräns för ca 1 år sedan med barn, sen min sambo har velat vänta och nu försöker vi få barn. Så alla kommentarer och pickar har tidigare gjort så ont.. Nu är det en frustrerad situation där vi nu försöker få barn, vi är bara i 1-2 försöker, beror på hur man räknar, men det är jobbigt!
Gick runt i ca 1,5 år och var hemligt kär i min betydligt äldre (tidigare) kollega trots att jag hade pojkvän. Intalade mig själv varje helg att jag skulle skärpa mig för det kunde ju ändå aldrig funka med honom och det var ju inget fel på min kille, bara jag som var krävande.. och dessutom började alla andra förlova sig och skaffa barn! Men vågade (med en del hjälp av alkohol) vara ärlig mot min kollega och idag är vi sambos. Han är 22 år äldre, har tre tonårsdöttrar och jag har högre lön än vad han har. Med den åldersskillnaden blir livet automatiskt lite kortare och varje beslut lite viktigare.
I förra veckan sa jag upp mig från jobbet för jag höll/håller på att gå in i väggen. Tänker inte slösa tid på att vara sjukskriven bara för att jag hade ett jobb med fin titel och mycket ansvar.
Med honom blir jag modigare! Jag vågar lyssna på vad jag vill och vågar skita i vad andra tycker jag borde!
Tack, det här var precis vad jag behövde läsa idag! ♡
Jag blir ifrågasatt av många i min omgivning, som tycker jag är ”hoppig” och velig för att jag inte stannar på ett och samma jobb eller på en plats. Jag har flyttat runt de senaste 10 åren, testat olika ställen att bo på både i Sverige och utomlands. Utbildat mig och utforskat olika yrken. Denna höst fyllde jag 30 år och flyttade till Vancouver i Kanada för att fortsätta att uppleva. Jag lever för att slänga mig in i nya miljöer och att få uppleva nya saker. Trots att jag har många som skakar på huvudet och undrar när jag ska lugna mig och stadga mig, så kör jag mitt race. För det är mitt liv och jag som ska må bra!! HEJA er alla där ute som gör detsamma!! :))
Hej! Oj vad jag känner igen mig. Jag blir mest förbannad på den jävla biologiska klockan. Jag hatar den. Jag lider av endometrios så när hela min vardag började handla om smärtan kring den sjukdomen blev jag tvungen att göra ett val. Barn nu eller kanske aldrig? Jag visste jag ville ha kids. Men tänkte att det skulle sitta fint vid 35 typ. Men så blev det att börja på och det tog 2 år att få barn nummer 1. Så det är för jäkligt att vi kvinnor måste tänka på den tickande klockan 🙁 och i mitt fall sjukdom och klockan. Suck. Känns som jag svamlade iväg men iaf..
Känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. Jag är ”bara 26” men min kille är nio år äldre. Många runtomkring oss gifter sig, skaffar barn, köper hus. En del av mig blir stressad men.. jag älskar ju vårt liv? Älskar vår lägenhet, våra resor, att bara vara vi två. Allt det där andra kommer tids nog och ibland känner jag mig helt lugn och i näst situation så sjukt stressad över hur man ska hinna med allt? Särskilt då med tanke på att min kille är nio år äldre än mig. Helt galet egentligen att man istället för att leva här och nu och njuter av tiden är stressad för det som ligger framför en. Tack för bästa bloggen! ❤️