Hej Michaela!
Har följt dig ända sedan Rar tiden och tycker verkligen om det du skriver om och gör. Jag älskar din klädstil (skulle kunna kopiera den rakt av) och du är vacker som en dag! Det jag ska skriva nu är tyvärr inte lika positivt men jag har funderat på detta länge och undrar lite över din svenska och grammatik. Jag vet inte om det är så att jag har börjat lägga märke till det mer eller om den på något sätt har försämrats? Men jag ser att du hittar på egna verb ”drinkar som röker” i ett inlägg till exempel och vid flertal tillfällen har jag sett att du har problem med att få till rätt ”possessivt pronomen” ,( hans, hennes, sin ,sitt osv) bland annat i detta inlägg. Jag undrar eftersom du själv säger att du älskar språk, och gärna hade velat bli svensklärare hur du ställer dig till detta? Du skriver fantastiska texter innehållsmässigt och är grym på att sätta ord på känslor. Men jag förstår inte? Känner du inte ansvar som skribent? Läser du igenom när du har skrivit klart? Som jag har förstått det så lägger du mycket tid på varje inlägg, hur går det ihop? Jag vill absolut inte sluta läsa din blogg, eller dina böcker för den delen. Kanske bryr jag mig för att jag är en språknörd, kanske borde jag vara tyst. Hur som helst önskar jag dig allt gott, även om man kanske inte tror det 🙂
Hej Maria!
Jag älskar att skriva. Alltså älskar älskar älskar! Men Gud så tråkigt det är med grammatik alltså. För mig handlar ord om KÄNSLOR först och främst. Sen igenkänning. Och någonstans längre ner på listan kommer rätt eller fel. Jag är inte så förtjust i saker där det ska finnas rätt eller fel. Jag gillar känslor, leva, njuta. Inte pekpinnar och rädsla. För när det finns rätt och fel finns det också alltid en rädsla i att göra just fel.
För mig handlar intressen om njutning. Det är tråkigt att det här prestationssamhället vi lever i har skapat en värld där man måste vara bra på sina intressen – annars får man nästan inte ha dem. Oavsett om jag gillar att skriva eller att dansa, sjunga, spela golf eller laga mat så vill jag göra det för att jag njuter av det, inte känna att jag måste vara perfekt på det. Man kan väl få älska golf och bo på en golfbana även om man har 52 i handikapp. Eller sjunga högst på karaokebaren trots att man inte är Beyoncé. Eller skriva tre böcker trots att man inte har perfekt grammatik.
Ja och då kanske ni tycker att ”Men hallå, skriva är ju inte ditt intresse – det är ju ditt jobb” och det har ni ju rätt i. Tack Gudarna för att jag får jobba med mitt intresse btw. Men det här är 2017 – jag behöver inte vara ett grammatiskt proffs för att få jobba med text. Jag har korrläsare för mina böcker och här i bloggen handlar allt om känslor. Mitt mål när jag skriver är att ni ska känna er nära mig, inte att jag ska få MVG av er språknördar som läser bloggen.
Sen jag släppte min tredje bok har jag märkt en trend i att påpeka för mig hur bristande mitt skrivande är och hur dålig jag är rent grammatiskt. Jag vet inte om det är så att ni förväntar er att en person som har skrivit tre böcker ska skriva felfritt, eller om ni tycker att det är orättvist att någon som ”inte kan skriva” ändå får släppa böcker.
Jag tycker inte att jag inte kan skriva. Jag tycker att jag skriver svinbra. Jag får folk att känna saker och det är det ENDA jag vill använda mitt skrivande till. Jag är inte perfekt, tyvärr, och det är inte min grammatik heller. Jag kan vara bra på att skriva ändå. Jag har kärleken, lusten och intresset. Det är det som är det viktiga, oavsett om det är ditt intresse eller ditt jobb. Skrivandet eller matlagningen.
Och en sista liten grej bara: ni som vill göra saker i ert liv – gör dem. Blunda för alla rätt och fel. Gå på känsla och lev. Var inte rädda för att människor ska påpeka att ni är dåliga på någonting. Sjung högst, dansa vildast och skriv mest.
Jag har så mycket vänner som jobbar i min bransch trots att de har dyslexi, författarkompisar som förmedlar känslor trots att de ”aldrig har kunnat skriva”.
Ja nu svävade jag iväg lite från dina frågor här Erika, hehe, men jag tror att du har förstått var jag försöker komma. Jag har ingen vidareutbildning efter gymnasiet, jag har bara levt på känsla. Om jag skulle bestämma mig för att bli svensklärare en dag skulle jag väl bli tvungen att lära mig grammatik 100% perfekt, men nu jobbar jag ju inte som det. Du frågar mig om jag känner ett ansvar – ja, det gör jag. Jag känner ansvar i att vara sann i mina ord och vara öppen i mitt språk. Visa via mina böcker och min blogg alla olika nyanser i mitt liv. Varje vecka får jag höra att jag har förändrat livet för människor som har gått igenom jobbiga saker. Och då vet jag att det jag gör är så jävla viktigt. För ångest skiter i grammatik.
PUSS och ha en härlig söndagskväll!
Ps Vet att ni stör er på att jag blandar ihop de och dem, försöker tänka på det men det är lätt hänt att jag blandar ihop dem (de?) ändå 😉 Det är inte så noga tycker jag men som sagt, jag försöker bli bättre!
Hjääälp!! Såg Sara bidermans jumpsuit från i lördags (?), på den där överraskningsfesten och jag måste bara veta vart den är ifrån!! Något du kan hjälpa till med??
Kram och tack för en fantastiskt bra blogg! <3
Den är från Zara! Puss!
Taaaack!!!