monday – kill me.

Fy fan vad mycket jag har att göra idag. Börjar med att jag vaknar upp utan röst – hurray. Not. Sveper två koppar kokhett te och tar en lika varm dusch. Skiter i att sminka mig, skiter i att bädda, skiter i att göra i ordning mig över huvud taget. En sån morgon. Kommer till jobbet, blir överröst med svåra beslut. Djupt andetag. Sen måste jag hem och tvätta nio maskiner tvätt samt städa hela lägenheten. Hoppas verkligen att jag har röst imorgon för då ska jag föreläsa på en konferens.

Vissa dagar vaknar man upp och ser fram emot vad dagen har att erbjuda, men så finns det de dagar man vaknar upp och bara längtar tills man får ligga i den där jävla sängen igen.

Hoppas ni är på bättre humör än mig! Puss då.

Me @ Tiger aw 13, ph Sania Claus <3

  1. I know the feeling. Men jag skyller på årstiden, just nu är det så grått, trist och kallt att jag inte får tillräckligt med livsglädje helt enkelt – i synnerhet på en vanlig och halvtrist måndag. Lovar att det känns bättre i mars, två veckor kvar..

  2. Såg på din och dashas pod, tyckte den var riktigt bra och jag skulle jätte gärna vilja höra mer om era galna hemmafester, somrar och killar;)

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

ENTREPRENÖR, INFLUENCER & FÖRFATTARE

Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

  1. Det är något fel när man försöker läsa gamla inlägg i bloggen, går jag tillbaka till maj, juni osv så laddas bara några av alla bilder upp. Har testat i både explorer, safari och firefox men de flesta bilder till inläggen saknas?

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hello february

Vaknade tidigt i morse, tog en långpromenad lägst vattnet följt av röstövningar och yoga när jag kom hem. Åt en frukost, tog en långdusch, läste DN med Peter Lemarc i bakgrunden. Ni vet hur jag älskar dessa morgnar. Nu kommer strax två vänner över, vi ska äta frukost och göra oss i ordning innan det vankas födelsedagsbrunch för Dean.

Vad ska ni göra idag? Puss!

  1. Lät ju super! Jag vaknade upp på hotell med min kille, åt god frukostbuffé och ska snart shoppa lite med en vän och senare idag boka biljetter till en festival i sommar 🙂

  2. Vill börja med att säga att det är en super bra blogg! Sen undrar jag vad man ska söka för att hitta er på iTunes?
    Kram Jennie

  3. Mysig morgon 🙂
    Jag och min mamma har varit på Nordiska museet, sen tagit promenad längs strandvägen, kollat i butiker och ätit middag på Jensens böfhus!! 🙂

  4. Sitter och lyssnar på er Blogpod och jag bara älskar den, och jag älskar dig Michaela. Du känns så äkta, ödmjuk och bara äkta. Love!

    Jag har hittat en ny förebild.
    Kram

  5. Två förälskade hjärtan. Två människor. En värld.

    De var rosé champagne en varm sommareftermiddag. De var skrattet som fyllde ett rum. De var handen i handsken. De var tårar och glädje. De var sorg och leende. De var två i ett. De var Paris överallt. De var blickar och ord. De var kniven i hjärtat. De var frustration. De var kärlek. De var kyssar. De var stulna blickar. De var promenader i tystnad. De var dans i regnet. De var trygga. De var otrygga. De var osäkra. De var säkra. De var sårade meningar. De var krossade drömmar. De var drömmar som gått i uppfyllelse. De var boken utan ord. De var endorfin. De var kära.

    Han. På ett kontor i södra Rom. En utsikt på höga byggnader. Kväll. Lampor. Gatubelysningar. Pappersarbete, mejl, dator, arbete. Tomt på kontoret. Ensam framför jobb fastän inget fanns att göra. Blicken över byggnaderna. Tända lampor, mörka fönstren. Människor nere på gatan. Blicken vandrar till himlen. Kolsvart med en halvmåne. Vänder. Vrider. Står. Sitter. Tar fram datorn. Jobbar på. Jobbar på ingenting.

    Hon. På en parkbänk. Människor går förbi. Skrattar. Pratar. Bråkar. En timme. Två timmar. Tre timmar. Hon på en parkbänk. Bilder i huvudet. Hennes hand i hans. Hennes andedräkt på hans nacke. Hans kyssar på hennes axel. Hon blinkar bort tårar. Hon ensam. På en parkbänk i Stockholm.

    Två brustna hjärtan. Två människor. Två världar.

    (Mitt bidrag till boken)

  6. Vissa stunder får man en insikt, andra stunder får man en insikt och delar med det. Det här var då hon först insåg det men förseglade läpparna.

    Han tittade på henne. ”Du vet väl att du har ett födelsemärke på halsen?” frågade han och flätade in hans hand i hennes. Hon vred sig mot honom och la benen runt hans. ”Jag vet, jag har en till på ryggen”, svarade hon med ögonen stängde. Solen kröp fram och sken genom gardinerna. Hon släppte hans hand och la sin hand på hans rygg. Hon kom honom närmare och kände hans andedräkt mot hennes hals. Hans andedräkt saktades ner. ”Du har fel”, svarade han. ”Du har en på halsen, en på din vänstra hand långt under din tumme, en på din vänstra armbåge, en mitt på din rygg och en på utkanten av din vänstra lår.” Hon öppnade ögonen och tittade in i hans förskräckligt vackra gråa ögon. ”Jag vet inte vilken jag gillar mest för de är vackra. Du är vacker.” Hon log mot honom och kände hur hennes hjärta dunkade hårt och lugnt. Den dunkade tungt och hon insåg att han var det finaste hon visste. Hon kröp in närmare honom, smekte hans rygg med handen, kände ryggraden och vilade den på svanskotan.

    Det här var stunden hon insåg att det inte fanns någon i hela världen förutom han som hon skulle vilja spendera denna söndagsmorgon med. Det här var stunden hon insåg att han var hennes. Och hon var hans.

    (bidrag 2, ska inte störa mer hehe)

  7. Jag vill ha ditt liv! Så underbart med att ha två vänner som bara kommer över på frukost…aaah

    Jag har inga vänner…har just blivit dumpad av mitt livs kärlek…och vi skulle gifta oss :´(

    Hur tar man sig i genom detta??

    Saknar honom…han var min bästa vän och mitt allt 🙁

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kontraster

Ja där stod jag igår och härjade på ett bord.

Idag… gör jag inte det. Ska äta kyckling med ris i currysås till middag och sen kommer lite vänner över på ett glas vin och skitsnack. Behövs verkligen kan man säga.

  1. hej!! Kan inte du tipsa om dem shysstaste bas tshirtarna? Jag älskar vita och gråa lösa t-shirtar men har inte hittat den perfekta modellen än. vilken är din?

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Någonting

Tar två shots för mycket, bara för att få känna någonting. Någonting, vad som helst. Så känns det precis som att cykla ändå. Samma bekanta känsla. Ångesten fyller upp kroppen lika självklart som den så många gånger tidigare gjort. Och i samma sekund som den gör det undrar man varför det här är just det man längtat efter. Är ångesten verkligen skönare än likgiltigheten?

Som om alla livets tårar helt plötsligt ryms i ett gråt.

Och han, han, han ekar i huvudet även fast man inte längre saknar. Men fortfarande sitter den där, precis där den ska, den självklara känslan av längtan. Jag kommer aldrig ifrån den. Jag längtar alltid tills det går över och varje gång jag tror att det har skett slår det mig igen. Ångesten. Honom. Allt det som var som inte längre känns som en verklighet. En film jag en gång såg och kan minnas svagt.

Ja där kom den där ångesten jag ibland ber om och lyckas nå om jag kliver över gränsen. Den ångesten som hälsar på för att döva likgiltigheten, påminna mig om att jag fortfarande faktiskt kan känna någonting.

Som om alla livets tårar helt plötsligt ryms i ett gråt.

  1. Jag vet inte om det var för att det där nog är bland de vakraste du har skrivit, eller om det är för att jag själv är i just det stadiet i min reparation av mitt eget hjärta som krossades för snart 1år sedan. Men den där tesxten berörde verkligen mig.

  2. Jag förstår precis vad du menar. Har varit där jag också.

    Men så går det utför ibland och då är det istället för många jobbiga känslor på samma gång. Var och tog HPV vaccin här om dagen, vilket gjorde jääävligt ont. Blev nästan rädd för mig själv när jag upptäckte jag tyckte att det var skönt att känna smärta någon annanstans i kroppen än i hjärtat. Bara för en några sekunder fick jag glömma bort den smärtan… Så påminde sköterskan mig om att jag faktiskt måste andas också. Och den var tillbaka i samma stund jag tog ett nytt andetag.

    Tragiskt men sant.

    Du är bäst ♥

  3. Alla hjärtans dag, nyårsafton, midsommarafton.. Alla dessa högtidsdagar som vi alla har någon slags hatkärlek till tror jag. Fast mest ångest och vånda. Antingen har man dåliga minnen sedan tidigare år och firanden, eller så har man alldeles för höga förväntningar och så blir allt pannkaka.

    Missförstå mig inte, jag tycker det är mysigt med högtider och att visa uppskattning till varandra och de man älskar men dessa dagar har många gånger gett mig mer huvudbry än kärlek får jag nog bittert erkänna.

    Förstår att gårdagen var jobbig för dig. Själv kunde jag njuta av en enkel trerätters hemma med man och bebis. Inte alls som förr när man jagade toppar och rosor från pojkvänner eller hemliga beundrare (fast hade jag någonsin en sån?:). Kanske inte lika spännande. Men väldigt tryggt och kärleksfullt.

    Din alla hjärtans dag är min nyårsafton kan man säga. Det kvittar hur många år som går och fast det var längesen jag gick vidare. Nyårsafton kommer alltid att ha ett ärr i mitt hjärta. Något bleknat såklart, men det finns där.

    Hoppas att du får en härlig helg trots alla omständigheter.

    Kram ♥

  4. Man glömmer nog aldrig helt. Jag var så ledsen för en person och jag hade verkligen börjat tro att det hade gått över, att jag hade börjat glömma honom på riktigt, glömma hur det var när det var vi. För som du skriver känns allt som film man såg för längesen, eller för mig känns det ibland till och med som att allt med honom hände i ett annat liv. Sen här om dagen drömde jag om honom och i den scenen som utspelades i drömmen kom jag ihåg allt, precis allt. Allt ifrån vår skämtsamma jargong med varandra till hur det kändes i hjärtat varje gång jag var med honom. Kanske finns minnena av allt alltid kvar någonstans inom en när det är någon man brytt sig om så mycket?

  5. Så många gånger som jag har gått in på din blogg och läst alla texter rakt upp och ner bara för att efteråt må lite bättre igen. Du är fantastisk, jag kan inte förstå hur du kan sätta ord på varenda liten känsla som man känner. Den här texten var nog den finaste jag läst, precis så känner jag just nu över någon som förmodligen inte bryr sig ett skit. Jag ville iaf bara säga att du denna fredag satte ord på mina känslor och jag behöver inte vara lessen ikväll. Utan ska istället vara glad. Tack finaste du!

  6. I know that feeling.. Otroligt bra skrivet, känner precis likadant. Vaknade precis nyss från en dröm där temat som vanligt var han.. Och det alltid slutar ned att vi går åt olika håll. Och det gör lika ont varje gång och känns som slutet på världen.. För han var ju min värld. Men tre år har gått sen han inte längre ville det skulle va vi, och o helgen när jag va dum pch fylleringde han så gjorde han det klart och tydligt för mig; han har gått vidare. Själv känns det sä konstigt. Hur kan man bara vara som ingenting har hänt och gå vidare som om det inte betydde ngt efter 11 år tillsammans? Trodde ju det skulle vara han och jag, för alltid. Livet är för jävligt ibland, varför kan man inte bara få vara ned de man älskar?? Som tur är så tror jag på ett liv efter detta där allt löser sig och man får vara just det! (vet att det finns. :)) att gå vidare från ngt man älskade så mycket mÅste vara det svåraste som finns. Ett livets prövning. För jag tror tamefan att alla går igenom det någongång. Och det gör det ju lite lättare när man tänker på det.

  7. har nog läst den här texten över tjugo gånger idag. herregud michaela. mitt.i.prick. tack för att du lyckades sätta ord på den person, dom tankarna och dom känslorna som utgör & är mig just nu.

  8. Underbar text, underbart skrivet! Blir så glad när jag hittar något som träffar direkt, för precis så känns det ju. Man kanske inte är ensam om att känns såhär ändå 🙂

  9. Jag blir alltid lika imponerad av dina texter. Det är slående hur väl du kan sätta ord på saker man inte ens riktigt visste att man kände förräns man läste din text. Grym är du! Snälla sluta aldrig, aldrig skriva, dina texter är en av två svenska personer som skriver som verkligen når hela vägen in..

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi