Jag brukar inte känna mig ensam så ofta, men hela förra veckan och den här har jag verkligen gjort det. Min logoped har sagt åt mig att vila rösten mycket så jag har försökt att jobba hemifrån, inte prata i telefon och vara själv lite mer. Inte bara för att hon har sagt det, utan för att jag vill och tror att jag behöver det. Vila min röst och hela mig själv. Komma till ro med mig själv. Men det är inte så lätt när man är mer sällskapssjuk än man tror. Jag har ju någon sorts syn på mig själv som en människa som gillar ensamheten, men jag gillar den bara för att den inte sker så ofta. Senaste månaden har jag varit själv oftare än på mycket länge och jag tycker ärligt talat inte det är så najs. Jag älskar ju att hänga med mina vänner, äta middagar, gå långa promenader, prata, ha sällskap. Dessutom har jag haft så mycket på jobbet så jag tänker att jag bara vill hem och chilla, men sen kommer jag hem och saknar mina vänner.
Jag vet att jag inte får klaga på vädret heller, men jag saknar värmen, i alla fall lite mer värme än såhär, och energin som kommer med den. Lusten att hitta på någonting efter jobbet. När vi skulle beskriva våra kollegor på konferensen med ord fick jag öppen och social, jag antar att det är ganska karaktäristiska drag hos mig. Jag är nog mycket mer social än jag tror.
I förra veckan fick jag ett sms som satte mig ur balans. Jag känner mig fortfarande ur balans. Det känns som att jag väntar på att något skit ska hända, går och oroar mig för något jag inte vet vad det är. Suck. Vem är man.
Hur mår ni mina kära tänkare? Håller saker ni inte kan sätta fingret på er vakna om nätterna precis som här?
Jag vet precis hur du menar.. känner ofta så. Jag tror att jag är utmattad och behöver komma bort från skolan och vänner, men så när jag är hemma saknar jag dem så de gör ont i mig. Jag är en människa som behöver ensamhet, men närhet är viktigare, bara en kram eller en varm han på armen gör mig trygg.
Idag var det skit med alltihop. Bröt ihop inne på en skoltoalett, bröt ihop när jag kom hem. Ledsen och besviken på något som jag inte kan sätta fingret på. Svårt att få styr på känslorna ibland. Vill ofta visa upp en oberörd och ganska perfekt sida utåt också. Men förhoppningsvis blir saker och ting bättre.
Fick själv precis ett sms, eller svar på ett sms jag skickat för att få slut på en massa jobbigt, att bryta kontakten med någon som inte fått mitt hjärta att må bra alls. Svaret var inte alls som jag tänkt mig, så sitter man där igen ur balans. Sådana kvällar är det extra bra med fina vänner runt sig. Stor kram!!
Du sätter ord på många av alla de tankar som svävar förbi i mitt huvud. Än en gång. Mitt i prick. Älskar mina vänner och min familj mer än livet självt. Men vill gärna hem när jag hängt med dem. Hem till min säng. Till min ensamhet. Sen ligger jag och vrider mig i sängen. Det går inte, det går inte att sova själv.
O ja. Känner igen mig. Fast egentligen vet jag redan vad det är som håller mig vaken. För höga ambitioner som spricker, jag vill för mycket helt enkelt. Att låta allt tänk gå till en sak(mitt fall jobb), gör att det kan kännas så jäkla tomt om det inte går precis som man ville… Men upp igen!
Tack för en bra blogg! Går inte en dag utan att jag är inne och kikar. Ha det fint Michaela!
Känns som att du tog orden ur munnen på mig fröken Forni. Älskar ditt sätt att skriva på btw. Men åter till handlingen. Jag känner mig väldigt ofta ensam trots att jag vet att jag egentligen inte behöver göra det eller vara det. Men något inom mig tycker ändå att det kan vara skönt att bara ligga och stirra upp i taket ibland och inte riktigt bli klok på mina tankar. Jag somnar och då är allt borta igen. Dagen efter oroar man sig över något annat istället. Som man brukar säga, glöm dina bekymmer imorgon kommer nya, eller bekymmer och problem är till för att lösas. It’s life (tyvärr i vissa fall) Men trösten i det hela är ju såklart att man vet att man är omringad av fina människor och dem är bara ett samtal borta. Sköt om dig fina du!
Sådär är jag också. Har jag varit med kompisar alldeles för intensivt en lång tid vill jag bara vara själv och ta det lugnt hemma, men det räcker med en eller två sånna dagar så känner jag mig ensammast i världen igen!
Sådär är jag också. Har jag varit med kompisar alldeles för intensivt en lång tid vill jag bara vara själv och ta det lugnt hemma, men det räcker med en eller två sånna dagar så känner jag mig ensammast i världen igen!
Vi manniskor ar sa paradoxala. Ena stunden vill vi vara omringade av manniskor och kanna varmen, andra stunden langtar vi efter ensamheten och sjalvstandigheten. Tystheten. Det ar ett konstant krig i huvudet, for vi dras alltid till de tankar som vi inte borde bry oss om, forsoker reda ut dem,for att sedan kastas ur balans. Du ma vara sjalv om natten, men du ar inte ensam. ♥
P.s. jag alskar dina texter och din blogg. Du verkar underbar som person
För att slippa ensamhet så är ett bra alternativ att köpa en katt! Bara ett tips :):)
Jag är så grymt imponerad av dig, ditt sätt att skriva (du borde skriva en bok!) , dina projekt, du är en sann insperation! Dessutom är du mitt girlcrush! (http://www.youtube.com/watch?v=ylVlkv1el3Q)
Jag fick också ett sms den här veckan. Han jag älskar så högt och som också säger att han älskar mig kan inte vara med mig längre. Han är inte redo säger han, och vi bor för långt ifrån varandra (uppsla-sthlm). Så han lämnade mig, och gav oss inte ens en chans att bli ”oss”. Det suger, för det är andra gången på ett år, men sånt är livet. Man repar sig, även fast man inte vill somna för man vill inte vakna till vetskapen att han aldrig blev min. Kram finis, och fortsätt skriv, du inspirerar mig så!