Förort till kindpuss

Jag sitter på ett café här på Östermalm och hade egentligen tänkt jobba, men fastnade i någon sorts omvärldsbevakning. Oftast lever man bara på men sen händer något helt vanligt i ens vardag som får en att stanna upp och tänka till.

Hur hamnade jag här.

Samtalen runt omkring mig är som att kliva rätt in i Mickan och Freddes Solsidan-sekvenser. Det är namedropping på ett sätt som är helt otroligt. Alla känner alla här, varenda en kindpussas när de kommer in på fiket. Någon tackar en annan för den otroligt trevliga bjudningen sist. Det pratas inte pengar högt, men i kodspråk handlar allt om pengar. Ingen har en väska under 20 000kr eller en klocka under… ja, minst det tredubbla. En person hälsade på en annan och frågade om hennes hemhjälp var att rekommendera (det var inte Isabella :-).

Det är inget fel på det här, jag har ju själv valt att bosätta mig i den här miljön. Det är inte det jag säger. Men ibland stannar man upp och bara – hur fan hamnade jag här?

Så tänker jag på mina tonår och ser ögonblick rusa förbi mig. Alla gånger jag suttit i ett höghusområde i en förort och druckit smuggelsprit med någons alkoholiserade förälder. De gångerna jag hängde med ett gäng som då och då hamnade i bråk och jag försiktigt tittade ner i marken för att slippa se knytnävar. Första gången jag såg en pistol. Första gången jag fick springa ifrån en kille som mordhotade mig bakom en container. Den gången jag spelade basket i Fisksätra och fick kuta mot Saltsjöbanan när det blev bråk mellan mitt sällskap och ett annat sällskap (någon hade snott något från någon annan).

Så känns det som att jag bara blinkade och helt plötsligt sitter jag på ett fik på Östermalm mitt bland kindpussarna. Men när jag tänker efter var det en lång väg från det första förortsslagsmålet till dagens kindpussar. Det var slit, stora drömmar och en vilja av något annat. Att umgås i sällskap där alla inte har en kniv i bakfickan. Vägen från den stunden till dagens stund innehöll många olika stopp. Jag har nog umgåtts i de flesta sammanhang, klasser och typer. Jag vet inte om jag är rätt idag, men det är bättre än tonåren i alla fall. Jag såg en av mina bästa tjejkompisar från den tiden för tre år sedan. Hon satt på Centralen och var hög på vad jag skulle gissa var heroin. Hellre kindpussarna än heroinet.

Nu ska jag springa på dagens första möte, vi hörs lite senare. Puss!

  1. Så vettig och bra text!!!
    Och väldigt tänkvärd kände jag för mitt eget liv haha. Jag kommer från en liten förort till Uppsala, har nu flyttat till min pojkvän på Irland. Hur hamnade jag här??

    1. Haha – exakt den känslan! Hur hamnade jag här? Vad hände egentligen? Livet är spännande och omskakande. <3

  2. Hej,

    Skulle man vara skyddad från allt detta för att man bor på Östermalm menar du? Jag tror dessvärre man ställs inför denna typen av bekymmer var man än bor, förort som innerstad. Jag är själv uppvuxen i innerstan (dock GBG) och har sett mer än jag önskar när jag växte upp. Kanske inte så mycket vapen (då i alla fall) men desto mer droger och annan skit som jag upplever att alla dessa kindpussande föräldrar är orsaken till då de hellre sticker till ungarna en 1000-lapp än umgås med sina barn.

    1. Absolut inte! Jag tror du missuppfattade kommentaren 🙂 Min uppfattning är precis som din, lika mycket droger och alkoholism i överklassen som underklassen. Det jag ville ta upp var min personliga resa från underklass/umgängen med ganska dåliga livsförhållanden till sen att plötsligt befinna mig i överklassens rum. Från heroinet till kokainet eller smuggelvodkan till champagnen – förstår du hur jag menar? Kram!

  3. Känner igen så mycket fast att jag ändå inte gör det. Jag kommer inte från någon Stockholms-förort utan från landet. Träffade för några veckor sedan en kille som roade sig med att namedroppa sin ”fina” släkt och min respons var helt enkelt ”Nä, men mina föräldrar jobbar med bajs. De är bönder alltså.” Nu är inte det hela sanningen men jag hatar känslan av att jag inte hör hemma i de ”fina” rummen och just i den stunden var jag på rätt humör för att orka säga ”Jag skiter faktiskt i att din mamma är någon typ av erkänd person.” Ofta tycker jag dock bara att jag inte borde få vara där (trots att jag snart också har en sån där ”fin” utbildning). Känner du någonsin att du inte hör hemma i de ”fina” rummen?

    Ps. Jag hoppas verkligen att det framgår vad jag menar och att jag verkligen inte menar att bönder (eller någon annan för den delen) egentligen är mindre fina, bra eller viktiga människor.

    1. Jag förstår vad du menar. Jag är väldigt trygg i min själv och min omgivning, så jag känner mig ganska sällan ”fel” i olika sammanhang. Men det kan ibland bli tydligt att jag och vissa av mina vänner kommer från olika bakgrunder när vi pratar om vårt liv, vår uppväxt och våra familjer. Jag brukar mest skratta åt det dock, precis som jag gjorde denna morgon på cafét. Puss <3

  4. En fin reflektion, tack för att du delar med dig. För mig är det oerhört viktigt att stanna upp sådär ibland. Saker blir tydliga, och man liksom ser på sig själv utifrån på nåt sätt.

    Kramar

  5. Förstår vad du menar! Mitt hat mot Älta och min uppväxt har varit ganska starkt. De klottrade väggarna i Stavans korridorer sätter spår och hockeytjejerna som fnös när man gick förbi. Alla var så elaka. Jag kan få ångest när jag tänker på aulan, korridorerna och borden som var i ljushallen. Ordet ljushallen, fan vad jag får svindel när jag tänker på det. Jag tänker ofta på de där elaka tjejerna. Vad de gör idag? Om dom fortfarande beter sig på samma sätt? Så glad att det är över, så glad att jag slipper det där. Men jag är också tacksam att jag har haft den tiden. Tror jag blev så mycket tuffare av dom åren.

    1. Haha ja, jag har heller inte så ljusa minnen från ljushallen! Så glad att jag inte är tonåring längre. Puss <3

  6. Intressanta tankar. Östermalm ger mig blandade känslor. Kan känna att jag inte platsar där / inte är fin nog, inte har tillräckligt mycket pengar, de rätta kläderna eller utseendet för att alls kunna vistas där. Det känns som att man kliver in i en annan värld där yta och pengar är det allra viktigaste.

  7. Väldigt fin text och intressant! Älskar din blogg men det här var extra bra, mer personligt och man blir nyfiken på att lära känna dig mer 🙂

  8. Har personligen extremt svårt för folk som vill flasha med sina pengar. Gå runt med väskor för 20K eller en 60K klocka kan de flesta yrkesarbetande spara ihop till för att sitta på ett café och visa upp sin ytliga lyx och flärd. Som jag precis diskuterade med en kollega från ett annat land – inte någonstans i världen finns lika många människor på lika liten yta som ser exakt likadana ut och vill flasha med sina prylar som i Stockholms innerstad. Visst, det är imponerande med klassresor men det behöver inte vara ytterligheterna.

  9. Well, finns väl många på Östermalm som också blivit fördärvade av knarket. Skillnaden där är väl att många har ett socialt skyddsnät och pengar.

  10. SÅN igenkänning! Har tänkt precis samma sak när jag sitter och jobbar på Riddarbageriet. Sitter och fnissar när jag hör samtalsämnen om antal gods i skåne och senaste aktieöverlåtelse.

  11. Hej Michaela! Vilket fint inlägg. Men hade inte de flesta ”valt” kindpussar framför heroinet? Handlar det alltid om ett val för alla? Alla har inte samma möjligheter att ens ta sig in i de finare överklassrummen. Det är ett privilegium i sig att kunna befinna sig där. Viktigt att komma ihåg tycker jag som också har bytt höghusen mot champagne.

    1. Jag tror snarare att hon menar att när hon nu i vuxen ålder kan titta tillbaka så blir hon chockad och kanske lite stolt att hon lyckades ta sig dit hon är idag och att hon HAR ett val. Som du säger, inte alla som får den möjligheten att ”välja” 🙂

    2. Givetvis är det ett privilegium, men ett privilegium jag själv har krigat mig till. Jag är extremt tacksam men också stolt över var jag befinner mig idag. Kram.

  12. Så sant!!! För mig är det typ tvärtom. Jag växte upp med den ”typen av människor” (och många är fortfarande mina närmsta vänner). Men det är nu när jag inte bott i Sthlm på 7 år som jag har fått lite mer av en verklighetsuppfattning och inser vilken liten bubbla Östermalm (och Sthlm) är och hur ytligt saker och ting kan vara. Det hade inte skadat med lite större mångfald!

    1. Helt enig! Känner mig så otroligt utstirrad på Östermalm eftersom det krävs att man är ”rätt”. Upplever verkligen inte att det är samma sak i andra stadsdelar i Sthlm.

  13. Förstår hur du menar.
    Själv kommer jag från höghusområde i en Stockholms förorter (typ rinkeby/tensta), mötte min man, är själv nu dollarmiljonär och bor i USA. Oavsett vilken bil jag kör, vilket hotell jag bor på eller vilken miljö jag är i så känner jag att det är en så sjuk kontrast från mitt tidigare liv.. Ibland känner jag att man inte hör hemma. Ibland frågar personalen om jag ens bor på hotellet? Helt sjukt. Kanske för att jag själv kommer från en invandrarfamilj.

    Jag förstår helt hur du menar med ditt inlägg. Det som inspirerar mig är att du har tagit dig dit själv.. Det kan ingen ta ifrån dig. Kram. <3

  14. Jag tror att det finns väldigt många olyckliga människor bland överklassen. Vilken ångest att alltid behöva skina och visa upp sitt perfekta yttre, att hänga med ’rätt’ människor vare sig man gillar dem eller inte, att vara sådär ytligt trevlig och egentligen inte känns folk på djupet etc.
    (Gäller såklart inte alla, men tror att det är så inom många umgängeskretsar.)

  15. Intressant inlägg! Har tidigare trott att du växt upp i en hyfsat priviligerad miljö i Nacka. Gjort samma resa själv (från förorten till finaste adressen). Folk har ofta fördomar och tror att man fötts med silversked i munnen när de får reda på var jag bor. Upplever du samma?

    1. Som jag svarat i några av de andra kommentarerna så kom jag från en klassisk medelsvensson-uppväxt (med utländsk bakgrund, men du fattar). Sedan har jag rört mig i olika umgängen genom åren. Och det var den betraktelsen jag beskrev i detta inlägg.

      Håller dock med dig om att människor tror att man kommer från silversked för att man bor på en viss adress. Kan ofta få kommentarer på bloggen och annat om att jag inte vet hur det är att ”inte ha massa pengar”, men det vet jag ju visst. Allt jag har idag är min egen förtjänst, ingen har gett mig någonting under mitt liv, jag har själv jobbat och tagit mig dit jag ville vara – vilket just nu är här 🙂

      Kram <3

  16. Jag känner mig kluven av det här inlägget… det känns trist att förorten porträtteras så ensidigt och negativt, men det är ju din upplevelse, din sanning och till syvende och sist så har var och en rätt till den. Jag tycker att reflektionen du gör är fin och det är väl det som är syftet med inlägget, det känns fin-sorgligt på något vis och det berör mig. Det är häftligt att du har förmågan att beröra på det sättet, tack för det.

    Jag är själv uppväxt i en stockholmsförort, för mig var det en uppväxt med stor gemenskap, jag hade många vänner med olika bakgrund, en blev hembjuden och fick äta serbisk kextårta eller hemgjord turkisk baklava (svag för sötsaker!). En annan gång hakade jag på den ”svenska” kompisen till familjens lantställe och som tonåring var den lokala ungdomsgården ett måste.
    Mina föräldrar var från arbetarklassen och hade flera jobb var för att försörja oss. De lämnade precis A L L T i sina hemländer för att försöka ge oss barn vad de trodde skulle generera bättre förutsättningar i livet för oss och många av de vänner jag växte upp med hade likande familjeförhållanden så ofta när jag tänker förort så tänker jag ”krigare”.

    1. Min tanke var inte att porträttera förorten utan att skriva om mina olika umgängen genom åren. Det finns bra och dåliga sidor med både förort och innerstan, svenssons och överklass. Kram

      1. Jag förstår att det inte var syftet men det blir oundvikligen så när du återger händelser från din barn-/ungdom och kopplar dessa till förorten. Precis som du säger så finns det bra och dåliga sidor med allt och därför förvånade det mig att det återgavs så svart-vitt, förort=vapen, bråk och knark, östermalm=väskor, hemhjälp och pussar. Kanske var det din avsikt att skapa den kontrasten i texten (jag återgav ju bara positiva minnen i min kommentar och i realiteten var det såklart inte så alltid). Som jag skrev innan så förstår jag syftet med inlägget och uppskattar det, precis som jag uppskattar din blogg. Det var verkligen inget illa menat utan min reaktion som läsare utifrån mina egna erfarenheter. Kram och tack för att du skriver!

  17. Min uppväxt var klassisk medelsvensson precis som jag har pratat om tidigare, men mina umgängen har varierat genom åren och det var den iakttagelsen jag gjorde och skrev om denna morgon 🙂 Kram!

  18. Nyrik var ordet! Forni skulle aldrig prata om ”klass” och klassresor om det inte var för möjligheten att i de fallen få skryta om sitt liv och leverne. Hon är otroligt om sig och kring sig för att alltid vara ”rätt” men ändå blir det så fel. Ofta har jag funderat på vad det är som inte går ihop, vad i hennes image som skaver och nu satte du verkligen fingret på det – hon är nyrik!! Petra Tungården och de andra i samma gäng är ju också det men de kommer undan med det eftersom de inte anser och framställer sig så ”fina” som Forni gör. Är det här ett sätt att sudda bort och ändra den imagen? Eller är det ett sätt att rättfärdiga – typ att man får ha hybris för att man är stolt över sin “klassresa”? Orkar inte heller att hon kallar sig för underklass i en utav kommentarerna till inlägget… Var det den veckan hennes mamma sa att hon inte fick köpa ett par nya pumps (minns att hennes blogg hette Flest skor vinner), trots att de bara var från Din Sko? Snacka om att ha tappat fotfästet.

    1. En mindre trevlig kommentar Anna… du kan verkligen inte ha vaknat upp på rätt sida idag som måste skriva något sånt här till någon annan. Jag hoppas att du hittar harmoni och lycka i ditt liv, så att du slipper lägga energi på att känna och uttrycka dig såhär kring och direkt till andra människor <3

      Jag undrar varför du pratar om mig i tredje person när din kommentar är skriven till mig i min blogg? Jag är inte ett objekt, jag är en människa, som du precis försökte trycka ner eller trycka dit med din nedlåtande och bittra kommentar. Du har uppenbart läst bloggen länge, men du verkar inte ha mycket till övers för mig (om det nu inte är så att du bara har en dålig dag, såg att du kommenterat i trevligare ton tidigare). Jag rekommenderar dig i alla fall att sluta läsa om det är såhär du känner.

      Och kom ihåg att ingen har rätt att vara otrevlig mot en medmänniska, oavsett vad man tycker om hen.

      Stor kram och trevlig helg!

  19. Fint inlägg. Våga stanna upp och se hur långt du kommit och vad du åstadkommit, helt själv. Massor av kramar <3

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi