Det här året har jag jobbat i min terapi med ett personlighetsdrag jag har. Jag fick kritik av ett par vänner för detta och tog upp det med min psykolog för att gräva i varför jag gör på det sättet. Det jag lärde mig gjorde att jag började se på mig själv och mina relationer på ett nytt sätt. Vi alla har ju sidor hos oss som är mindre bra och påverkar både oss själva och vår omgivning negativt. Det intressanta var inte själva draget hos mig, utan handlade snarare om varför jag gör på det sättet. Vad i mig som driver mig till att bete mig så i vissa relationer (inte alla).

För när jag känner mig osäker i en relation kan det bli så att jag ger väldigt många delar av mig själv för att genom dem bygga förtroende och närhet till personen jag försöker ha en relation till. Resultatet blir en ojämn maktbalans då jag i ett behov av att komma någon nära, ger allt jag har till den personen i hopp om att kanske få något tillbaka. Det är som att jag tänker att om jag ger någon en personlig sak om mitt liv och den ger det tillbaka, så tar vi ett steg närmre varandra i vår relation. Men! Om jag ger en sak och inte får något tillbaka så borde det naturliga vara att bromsa relationen och inte fortsätta ge. Men istället så testar jag och ger en till, och en till, och en till, tills jag helt har lagt ut mig själv, mitt liv och mina tankar (som dessutom kan vara överdrivna i hopp om att få en reaktion). Och då hoppas jag att jag ska få litegrann tillbaka, tänker att vi kommer varandra nära i sådana fall. Men så blir det kanske inte.

Jag väljer ofta personer som är naturligt stängda och inte släpper in så många människor i sitt liv, för det är som att jag ser det som den ultimata bekräftelsen. Om den här stängda personen öppnar upp sig för mig – då måste jag verkligen vara speciell! På samma sätt som vissa tjejer går igång på trasiga killar, i hopp om att de kan rädda dem. Men egentligen handlar det mer om att det triggar något hos en själv, hela grejen med att vilja laga någon annan.

Jag ger av mig själv i hopp om att bygga en riktig relation, men har insett att i de riktiga relationerna jag faktiskt har, så har jag aldrig behövt göra det på just det här desperata sättet. Där har jag en naturlig integritet som jag i dessa osäkra relationer har saknat. I trygga relationer behöver jag inte dela en massa hemligheter eller saker i ett behov av att bli närmre vänner. I de riktiga relationerna utbyter jag livets alla sidor utan att reflektera så mycket över det – eller känna att jag blir dömd för det jag har ett behov av att berätta. Där berättar jag inte saker med målet att bli älskad och omtyckt – utan är redan älskad och behöver inte göra mig till med överdrivna historier eller mörka hemligheter.

Nu har jag gått i många år i min terapi och varje år som jag gör det så lär jag mig något nytt om mig själv. Vi är alla trasiga på våra egna sätt och jag är så glad över att jag fick möjlighet att gräva i den här sidan av mig själv, för det gör att jag kan bygga mer sunda relationer i framtiden. Där jag inte gör saker som inte är bra, bara för att jag tror att jag kommer någon närmre då.

Vad har du lärt dig om dig själv i år?

Summan av det jag har lärt mig om just det här är följande: att inte fläka ut mig själv eller dela historier bara för att bli omtyckt och komma någon nära. Utan tänka en gång extra på om det känns rätt eller varför jag känner att jag vill berätta något för en person. Och om jag gör det för bekräftelse, då är det av fel anledning. Så jag ska jobba med att bygga upp min naturliga integritet och inte falla för relationer med ojämn maktbalans.

Jag har ju jobbat med den här sidan hos mig själv sen i våras, så jag inser nu vid årets slut att jag är inte samma människa längre som jag var då. Jag har lärt mig och förändrats. Medan vissa människor lägger mer tid på att fokusera på vad andra gör fel – så har jag utmanat mig själv i mina egna fel och växt som person. Den som kände mig för ett år sedan vet inte till 100% vem jag är idag, för jag är till viss del annorlunda. Det har jag mitt mod att tacka för.

Under året som kommer ska jag leva ut de här nya sidorna hos mig själv. Som solrosor ska jag söka mig mot ljuset och blicka mot solen. Ett tag var jag som dessa blommor är på natten, vänd mot mörkret och ryggade åt fel håll. Men jag är bättre nu.

Jag har skrivit 5 böcker. FEM! När jag tänker på det får jag nästan andnöd. Min första släppte jag när jag var 19 år och min femte när jag var 31 år. My Baby Book står framför mig när jag skriver det här inlägget. 12 år och fem böcker har det blivit hittills och om någon hade sagt det till mig i tonåren hade jag aldrig trott på det. Inte kan väl jag!

För det är nog just det som kan sätta käppar i hjulet för skrivandet. Självtvivel: det man ogillar att man har men inte kan lyckas sudda ut. Jag vet inte om det är jantelagen som har hjälpt till att skapa självtvivlet eller om det är lika stort för människor över hela världen. Att inte våga drömma för stort, att inte tro att man klarar av något. Samma självtvivel har jag känt igen genom alla mina skrivprocesser. I början var det tvivel på att någon ens skulle vilja ge ut en bok med mig. Sedan växte tvivlet till att ingen kommer läsa de böcker jag skriver. Under varje process har jag någon gång tänkt tanken på att det blir min sista bok för att ingen kommer vilja läsa den. Sedan blir jag helt chockad när jag ser att tusentals personer vill läsa – och tycker om! – det jag skriver om.

Jag är enormt stolt och tacksam över det. Jag tar inte mitt skrivande för givet utan jag vet vilken lyx det är att få hålla på med det jag älskar. Med det sagt så vet jag att många där ute delar min passion för skrivandet. Så därför har jag satt ihop en liten lista med 5 tips för att lyckas med sitt skrivande!

5 tips för att lyckas med ditt skrivande:

1. Tänk inte – skriv bara!
   Det här är mitt mest värdefulla tips för mycket i skrivandet handlar om att man försvårar det för sig själv. Skriv och se var du hamnar – analysera inte för mycket!
2. Skriv av lust
   Det är lätt att fastna i skrivandet för att man gör det för svårt för sig själv – och plötsligt är det inte så roligt längre. Skriv för att du älskar att skriva, lek med din historia, skriv spretigt och brett – bara du skriver!
3. Börja med en synopsis
   När man skriver en bok skriver man alltid en synopsis, alltså en sammanfattning, på vad boken ska vara. Det tycker jag att man ska ha med sig i alla sina skrivprojekt. För att konkretisera din idé är det sjukt bra att ha en synopsis att luta sig emot. Då får man ofta en helhetsbild av projektet.
4. Låt andra läsa
   Jag tycker själv att det är SÅ läskigt att låta andra läsa mina texter eller böcker innan de är publicerade men jag inser att jag växer av att låta andra läsa. Jag ser mina texter på nya sätt och kan på så sätt förbättra dem där det behövs. När jag skrev My Baby Book lät jag en handfull mammor få läsa olika kapitel och tog in deras feedback vilket gjorde att jag ändrade på både en och två saker när jag fick se den med nya ögon.
5. Skit i grammatiken
   Nu förstår jag att du akademiskt utbildade skribent blir irriterad på mig 🙂 Man måste se skrivandet för vad det är: förmågan att berätta en historia. Jag har aldrig skrivit perfekt. Jag har ingen universitetsutbildning inom skrivande. Men jag hittade något inom mig själv och har jobbat hårt på att förmedla det i text under årens gång. Jag kan fortfarande inte skilja på de och dem, jag skriver fel hela tiden, missar grammatik. Men jag har en grund som skribent att stå på och den är viktigare än att ha alla rätt rent grammatiskt. Det finns personer som jobbar med korrekturläsning som kan hjälpa en med de bitarna! Det viktigaste är historian som du berättar.

Jag undrar om det blir en sjätte bok för min del? Fast nu ljuger jag, det vet jag att det blir. Jag vet bara inte om vad än! Men det är det som är det härliga med skrivandet att helt plötsligt sitter man där och börjar fylla ett tomt blad, anteckningar i mobilen, word-dokument efter word-dokument. Tills man håller tusentals ord varsamt i sin famn.

Du som också älskar att skriva – vad skriver du på just nu? Inspirera mig!