I helgen blev Dante 1 år och 2 månader och den här veckan är hans första riktiga vecka på förskolan – inskolad och klar. När jag hämtade honom igår sa hans pedagog ”Åh, vilken bra dag vi har haft idag. Han har skrattat massor, visat nyfikenhet och ätit bra med lunch. Man märker att han börjar känna sig som hemma med oss”. Det värmde mitt hjärta på ett helt otroligt sätt. Jag märkte på hennes sätt att hon menade det och att han liksom börjar hitta hem även där, för visst tar ju sånt lite tid. Han har säkert hållit tillbaka lite under inskolningen så det värmde mig att höra hur han börjar visa hela sin personlighet och inte håller inne på sig själv.

Det känns som att han bara efter en vecka på förskolan gick från att vara min lilla bebis till en liten pojke. Han känns så stor, han förstår sig på sina leksaker bättre och har börjat leka lite själv. Han gör nya ljud, uttryck och använder kroppen på nya sätt. Han är social och gillar människor, men är inte en speciellt ”härjig” person. Utan en mjuk liten kille. Han älskar att gosa och har precis upptäckt att mamma och pappa pussas när de visar kärlek, så nu vill han att vi ska pussas hela tiden.

Han sover fortfarande sådär och vissa nätter är vi vakna några timmar eller vakna i flera omgångar. En bra natt ligger på 1-3 uppvak och en dålig så är vi uppe ett par timmar mitt i natten. Han kan liksom vilja gå upp och leka kl 02 och bli tokig om han inte får det? Snälla barn låt dina föräldrar sova lite, haha.

Tack gudmor Petra för den coola jackan!

Vi får det roligare och roligare tillsammans, både han och jag men också som familj. Igår när jag hämtade honom på föris gick vi till parken med våra kompisar, sen hem för middag och bad. Efter badet hoppade vi i varsin pyjamas och bara myste med varandra. Läste böcker, lekte med hans bilar och bara va. Den typen av lugn har inte riktigt funnits innan utan det har varit full fart rakt in i väggen 24/7. Aldrig en paus med hans energi. Nu är det som att han också kan uppskatta att ta det lugnt och det känns härligt. Vi tankar energi tillsammans och innan har det mer varit så att jag får slut på energi av hans never ending energi (hehe…).

Som jag skrev i uppdateringen om inskolningen (här) tyckte jag ju att det var väldigt jobbigt att skola in honom men den här veckan känns det hur bra som helst. Det känns som att den här hösten kommer att bli fantastisk och jag ser fram emot den på alla sätt och vis.

Dantis, vilken fin liten kille du är. Så snäll, mjuk och glad. Som vinkar till alla på gatan och fortsätter fastän inte alla vinkar tillbaka. Sluta aldrig vara så. Fortsätt sprid glädje och fortsätt våga söka kontakt med människor. Det är dina finaste egenskaper. Bäst är du!

Läs uppdateringen om 13 månader här!

”Hur många barn vill du ha?”
”Jag vill ha två!”
”Jaha, jag vill ha minst tre! Tänk att ha det jag och min bror har med fler än så, vilken dröm.”
”Mmm ja varför inte, tre vore najs”.

Jag har pratat om barn som att det vore något man bara gick och skaffade sig. Anledningen till att jag har pratat på det sättet är nog för att det är normen, ”alla” pratar så. Om hur många barn man vill ha, för givetvis vill man ha barn och även flera stycken.

Sen fick jag ett barn och min kropp hann knappt läka innan okända människor började fråga mig när jag ville ha ett syskon. Jag blev helt förskräckt av den tanken och ärligt talat något upprörd över frågan. Måste man som kvinna tänka på fortplantning så fort första barnet är ute? Och vad händer när man har skaffat ett syskon, blir det slut på frågor då för att man äntligen passar perfekt in i normen med mamma, pappa, barn och barn? Även innan barn, alltså innan vi ens började försöka skaffa barn, kunde jag bli förundrad över frågor kring när vi skulle skaffa barn. Som att livet inte räknas som lika värdefullt om man inte gör det vid exakt samma ålder som alla andra. Jag var tvungen att fundera mycket på om jag ville ha barn för min egen skull eller för samhällets påtryckningar den dagen då vi började försöka. När jag var helt säker på att beslutet var mitt eget tog vi steget.

Nu har det gått en tid sen dess och jag har ett barn på 14 månader. Under dessa 14 månader har jag tänkt helt galet mycket på syskon, både för att andra har undrat om syskon men också för att jag inte är säker på vad jag själv vill när det kommer till syskon. För det första är det inte ens säkert att det går, för inga blivande barn kan man ta för givet. Men sen då? Vill JAG ha fler barn, eller tror jag att jag vill det för att så fort någon säger att den vill ha ett barn säger minst alla andra att ”men man vill ju ge sitt barn ett syskon”.

Behöver barn syskon? Behöver syskon komma tätt? Behövs egentligen någonting eller är det vi som skulpterar upp normer som vi sedan pressar oss själva och alla andra till att följa? Är den med två barn med två års perfekt mellanrum nödvändigtvis lyckligare än den med noll barn, ett barn, massa sladdisar eller sju barn med lika många föräldrar inblandade? Kanske passar två barn perfekt för vissa, ja visst är det så, men kanske inte nödvändigtvis för alla?

Hela grejen med barn har gjort att jag reflekterat på djupet kring vad jag vill och vad jag tror att jag vill. Först och främst är jag medveten om den absoluta lyxen att ens kunna reflektera, för jag vet att det inte är så för alla. Att universum tar beslut åt en. Men jag kommer till mina egna slutsatser utifrån min egna situation. Som att jag, när jag packar ner Dantes pyjamaser i små plastboxar och märker dem med ”Pyjamaser strl 50-62”, gör det för att jag ser fram emot att få använda dem någon gång i framtiden igen. För att jag vill det, ingen annan. För att det är mitt liv, ingen annans.

Jag vet inte hur vår familjekonstellation kommer att se ut. Kanske precis som normen, kanske helt tvärtom. Om det blir som normen är det för att jag vill det och inte för att det bara blev samma som alla andra (vill jag i alla fall tro?). Det viktigaste för mig är att jag gör det jag mår bäst av – jag har ju bara ett liv.

Första tiden efter Dante var jag faktiskt övertygad om att jag inte skulle vilja ha fler barn. Jag vet att jag lever med en person som drömmer om flera barn men kände starkt att då får han lämna mig om det är viktigare med fler barn än att leva med mig. Med tiden förändrades dessa känslor och jag ser på barn på ett mer långsiktigt sätt än vad jag gjorde första månaderna. Det var så himla tufft tyckte jag, och så mycket jag hade gjort annorlunda om jag hade vetat om hur jobbigt det skulle vara. Jag skulle varit mycket mer förlåtande och accepterande mot mig själv. Nu har jag erfarenhet i bagaget, därför kan jag förhoppningsvis skapa en bättre upplevelse i framtiden om jag blir gravid igen. Det är ju jag som ska bära barnet, föda barnet och mata barnet (om jag ammar) vilket betyder att resan kräver mer av mig i starten än av min partner då jag lever med en man. Om jag hade fått välja hade jag helst kört varannan gång, om inte biologin var i vägen alltså. Att det var hans tur nu och jag som fick behålla min kropp (nåväl, den kropp som fortfarande inte och troligtvis aldrig kommer vara helt som innan). Jag som fick njuta av all mat och dryck i nio månader, jag som fick peppa i förlossningssalen och jag som fick serva vid sidan om när min partner ska få matningen att funka och sedan ha övergripande ansvar av den i x antal månader.

Tänk om man hade kunnat köra varannan gång, vilken grej ändå haha. Att få testa båda delarna. Nu går inte det och en del av mig blir stressad av att göra om allt igen, men som sagt, jag ser på det här med att bli gravid mer långsiktigt nu. Jag tänker inte på en bebis utan jag ser en till familjemedlem framför mig. Som är med och pratar om dagen vid middagsbordet, spelar fotboll med Dante, går på bio med oss, upptäcker världen, har sina egna universum och låter mig få vara en del av dem. Kanske en dag gör mig till farmor eller mormor, ger mig mors dag-presenter, tar hem en pojkvän eller flickvän som jag börjar älska. Den drömmen och den tanken gör att jag mjuknar vid idén om fler barn, för jag ser så fram emot att göra den resan tillsammans med Dante. Resan som är livet. Och kanske med ett syskon en vacker dag, om vi har tur, bara inte just nu.

Pst… kom ihåg att alla texter jag skriver är skrivna utifrån mitt liv, mina erfarenheter och mina personliga känslor. Jag vet att de ser olika ut för alla ♥

Nu är vi inne på andra inskolningsveckan för Dante på förskolan! Alla förskolor har olika sätt att skola in och speciellt nu under Corona, så för er som är nyfikna vill jag ändå ge en heads up på att er inskolning kanske inte ser ut som vår!

I alla fall, Jag och D har kört varannan dag och första dagen var jag med. Då var vi där i ungefär 1 1/2 timme och jag var med hela tiden. Dante tyckte det var väldigt roligt med alla leksaker och man märkte att han var van från Öppna Förskolan som vi har varit på några gånger. När det var dags att gå märkte man däremot att han var klar, han pekade på dörren och blev lite gnällig (det var precis innan lunch). Varje dag har han blivit gnällig vid den tiden oavsett om vi varit med eller inte och det slog mig när pedagogerna berättade det att han tappar ofta humöret hemma då också. Hungrig, trött och klar med förmiddagen helt enkelt.

Andra dagen var han själv i 45 minuter och åt lunch med sitt gäng, sedan hämtade D direkt efteråt så fick han vila hemma. Tredje dagen testade vi att låta honom vila där och han sov i 1 1/2 timme (!). När jag hämtade honom sa pedagogen ”Vilken trygg liten kille ni har” och då blev jag gråtig. Därefter har vi låtit honom vara där några timmar själv om dagen. Peppar peppar ta i trä, men hittills känns det som att han anpassar sig väl och tycker det är roligt på förskolan. Han har inte betett sig annorlunda när vi har hämtat honom utan är samma glada kille som vanligt. Däremot har han processat en del på natten och i förra veckan hade han några nätter med orolig sömn. Många hade sagt till mig att barnen sover dåligt under inskolningen och förra veckan stämde det verkligen in hos oss! Det tog han dock igen i natt med att sova hela natten med bara ett (!) uppvak i fem (!) minuter. Förhoppningsvis hjälper förskolan till att stimulera honom så att han är trött och slut när han lägger sig. Han är ju en liten kille med mycket energi så han verkar tycka om att få springa omkring där och leka med sina nya kompisar.

Pedagogerna verkar vara helt underbara. De är åtta barn och två pedagoger i hans lilla klass och jag är kär i hela bunten. Så förstående pedagoger med mycket kärlek, närhet och tålamod. De andra barnen är så gulliga, de är alla födda samma år så de leker på samma förutsättningar. Varje dag går de ut på utflykt på förmiddagen, igår var de i en park och letade naturmaterial vilket passar vår lilla kille perfekt då han är besatt av stenar och löv (som alla andra 1-åringar jag känner!). De får god mat och han har hittills somnat gott på alla sina vilor. Vi har hämtat direkt efter vilan och kommer göra så hela den här veckan, sedan får han vara kvar en liten stund efter vilan efter denna vecka om allt känns bra.

Som ni vet har vi haft en hel del struggle senaste året. Dåliga nätter, magproblem och öronstrul. Det blev inte det lättaste första året. Så jag hoppas att det här med förskola fortsätter kännas såhär bra för oss, då jag vet att det kan en sak som blir tuff att ta sig igenom. Det hade varit så fint om det här gick bra.

Sist men inte minst vill jag säga att det har varit mycket tuffare rent emotionellt för mig än för honom. Jag har gråtit så mycket. Jag har aldrig varit mamman som känt att jag är den enda som kan ta hand om honom – det är helt enkelt inte så jag är. Jag litar på att andra människor kan ta hand om honom hur bra som helst, så det är inte där det jobbiga ligger för mig. Utan känslan av att vi går in i en ny period som familj, att bebisåret är över och att vi bygger en ny vardag tillsammans. Att jag har längtat hit så mycket när bebistiden varit som tuffast och nu när jag är här vill jag bara gråta över hur stor, fin och modig han är. Jag har dåligt samvete över hur jobbigt jag har tyckt att det har varit, men försöker samtidigt att vara mer förlåtande mot mig själv trots att det inte är lätt. Jag älskar honom så mycket och jag är så stolt över honom. När jag ser hans lilla hylla på föris och får uppdateringar i förskolans app med bilder på honom i skogen, då krackelerar jag av kärlek.

Är ni fler där ute som skolar in nu efter sommaren? I sådana fall, hur har det gått för er? Vore kul att höra!

GÅR SÖNDER