Dante 2 år

Igår fyllde Dante två år. Tänk att han har funnits i vårt liv i två hela år? Jag tror att alla föräldrar tänker på åren innan man blev just förälder en hel del – att få barn skapar ett så tydligt före vs. efter. Det fanns ett före Dante och nu finns det ett efter. Allt är annorlunda och mycket är precis likadant. Men grunden som jag står på som människa, den är förändrad. Dante kom in i mitt liv och under de här två åren har han skapat en ny grund för mig. Som består av andra saker än förut.

Som när han springer fram till mig, tittar mig förväntansfull i ögonen, skriker ”Tonno!” för att sedan ta fart skrattandes därifrån. Medan jag frågande tittar tillbaka, Tonno? Nä nu jäklar!, och jagar honom för att till slut få ifatt, lyfta upp och kittla sönder honom. Det är min grund nu. Vad betyder ens tonno? Ingen vet. Men det är vår lek.

Eller när han säger ”Picknick mamma” och vi lägger ut en filt, kanske är vi hemma eller så är vi ute någonstans. Tar fram lite frukt eller kex eller köttbulle-middagen. Skålar i vatten och han tittar sådär finurligt på mig som bara han kan göra. Jag ser hur han myser och njuter och jag blir mjuk i hela kroppen av stunden.

När han vaknar och är sådär gossig som bara, verkligen bara, barn och hundvalpar kan vara. Säger ”Mysa mamma” nästan fortfarande i sömnen och lägger sig nära mig, drar sin filt över ansiktet och klappar sin lilla hand på min arm.

När vi leker den mystiska mannen från Mamma Mu och smyger omkring i lägenheten. Eller när han med uppspärrade ögon och händerna i luften skriker ”Ryck mig i fjädern!” från samma film och sedan skrattar så han kiknar åt sitt egna skämt.

När han sitter tyst och tänker, viskar ”gatto” som betyder katt på italienska och sen ”bråke och pucken” för att han älskar hundar och jag ser hur han är uppslukad i tankar på alla djur som han tycker om.

När han säger ”hålla hand” och vi promenerar på gatan och räknar bilar och hoppas att en traktor eller ett tåg ska dyka upp.

Att flyga hem från Italien tillsammans, han sitter på ena sätet och tittar på Tasseholm medan jag sitter på mitt och läser en bok. Hur han lägger sig i mitt knä och där är vi. En liten människa och en vuxen människa som sitter på ett flygplan på väg hem från vår semester.

Att ha Dante som grund är en ren och skär lyx som jag varje dag tackar universum för. Sättet som kärleken till ens barn förändras och växer över tid är det absolut häftigaste jag har varit med om på ett känslomässigt plan. Det är verkligen roligt att få vara mamma till Dante och jag är så tacksam för att jag får det.

Hurra för dig Dante ♥