Det finns inga ord.

<3 Min morfar har blundat sen sju år tillbaka, också av cancer. Men det känns inte som så länge sen. För det gör fortfarande lika ont i mig. Saknaden är lika stor. Men det kommer också nya fina minnen som uppfyller än, som gör att smärtan inte är i fokus hela tiden så som det var när jag la en nalle på grav.
Åh, morfar. Jag berättar fortfarande för alla att du är precis som gubben Petsson. Omtänksam, finurlig, rolig, påhittig, tokig, och lite slarvig (enligt mormor iallafall, men egentligen valde du bara att strunta i "det viktiga" så som stänga skåpen efter dig, för att hinna leka mer med mig). Du såg till och med ut som fina Petsson. När jag blir stor och får egna barn ska jag läsa böcker med samma inlevelse som du. Jag minns allt vi snickrade tillsammans – lådbilar, stall till leksakshästarna, drakar att flyga utomhus, och så mycket annat kreativt. Minns att du alltid ville testa nya smakkombinationer – speciellt när min syster kom hem och sa att ni smakat på pannkakor med kaviar (som spottades ut, haha).. Det var du i dina stövlar och trädgårdshandskar, lutad över grönsakslandet. Och jag på stegen upp till körsbärsträdet, eller i rabatterna med smultron. Minns alla fikastunder på våran sten i skogen, minns kantarellerna i påsen och alla fåglar som du visade mig i kikaren. Framförallt minns jag hur du busade, fick mig att tjuta av skratt, kastade upp mig i luften, och kramade mig hårt. Jag skulle kunna skriva så mycket mer om dig. Min älskade morfar. Du finns fortfarande med mig i mina tankar varje dag, och när jag har problem tänker jag på hur du skulle trösta mig och vad du skulle sagt till mig – det hjälper alltid <3