Rädsla vs. kärlek

Det är ironiskt att se vilka vanemänniskor vi är. Jag har alltid varit bekväm med att sova själv. Jag har alltid tyckt att det är riktigt mysigt. Jag berättade ju för er någon gång för något år sedan att jag, trots att jag då sov själv, höll mig på mitt egna lilla hörn i sängen. Gjorde plats för någon som inte fanns där. Var beredd på att dela med mig.

Nu för tiden sover jag i en ny säng. Eller ny och ny, när slutar något vara nytt? Ett år gammal kanske man kan säga. Jag håller mig inte längre på mitt egna hörn, istället ser jag alltid till att vara nära. Jag vill gärna känna han vid min sida, om det så bara handlar om att låta en fingertopp snudda vid hans rygg. Tanken på att inte somna bredvid honom gör mig obekväm. Det skaver i mig om jag tänker på att sova någon annan stans, utan honom.

(Jag vet inte om det är för att jag är traditionell eller om det bara är ett personlighetsdrag, men jag har heller aldrig varit speciellt förtjust i att sova över. Jag gillar att sova hemma i min säng.)

Det är ironiskt att se vilka vanemänniskor vi är. Att vara utan honom för en natt känns lika obekvämt som att inte borsta tänderna på morgonen, inte få sätta på mig linser när jag vaknar, bli nekad sovmorgon en lördag. Inte få duscha efter ett träningspass eller äta middag när jag är hungrig. Han har blivit en del av mina rutiner. Det tog mig lång tid att acceptera honom som en del av mitt liv och nu när jag är där vill jag inte vara utan honom ens för en natt. Precis som att jag inte är så bekväm med utebliven tandborstning.

Någon sa att rädslan är den som sätter käppar i hjulet för kärleken. Jag håller verkligen med. Rädslan är i många fall den som gör att jag inte gör någonting ordentligt. Om man är rädd för att älska är det lättare att bara gilla lite grann. Om man är rädd för att låta någon bli en del av ens person är det lättare att låtsas som att det inte är så.

Rädslan är verkligen den största och starkaste muren runt hjärtat.

Idag vill jag inte sova utan en annan människa och den rädslan som följer med i detta gör att jag vill agera på ett galet sätt, bryta alla vanor och mönster. Allt för att ingenting någonsin ska få komma åt mig. Jag får panik, vill åka iväg på en liten jorden runt-resa för att lära mig att klara mig själv.

Jag vet att det grundar sig i rädslan, som växer ur osäkerheten. De ständiga tankarna om att jag kan klara mig själv, de ständiga funderingarna om att sova själv några nätter bara för att inte bli för fäst och hela tiden övertyga mig själv om att jag inte behöver någon.

Men hur illa är det egentligen att vara fäst vid någon? Väldigt farligt givetvis, men inte så illa trots allt. Nödvändigt, kanske till och med. En välsignelse att ha någon vid sin sida som genom åren kan växa och vara en del av ens person. Man måste bara våga hela vägen. Släppa rädsla och osäkerhet, omfamna den kärlek man har haft turen att träffa.