I juni firade jag och Damon tio år tillsammans! Jag skrev faktiskt ett inlägg om vår relation då, som jag enligt tradition gör varje år på vår årsdag, men när jag skulle publicera blev det något fel och inlägget försvann. Jag blev så irriterad att jag inte orkade tänka på att skriva om inlägget, vilket inte är så konstigt, för vårt liv var kaos när tioårsjubileet infann sig.
Från början hade vi pratat om en resa till Amalfi på 10 års-helgen. Sen fick vi reda på att vi skulle få barn ett par månader innan och styrde om det till romantisk övernattning och fine dining på kvällen. Men när det väl var dags att fira hade vi samma vecka flyttat in i en icke färdigrenoverad lägenhet, med en kolikbebis, och en familjemedlem hade blivit allvarligt sjuk. Trots allt tog vi varandra i handen, fixade barnvakt i två timmar och gick bort till Ett Hem där vi åt en fyrarätters lunch och pratade om våra tio år. Vi var långt ifrån på vår bästa plats just då, men där har vi varit förut. I stormen. Efter tio år vet man att stormen tillslut blåser förbi.
Så gjorde den även denna gång! Och allt eftersom detta år har gått så har vi fått landa, och nu firar vi vårt decennium tillsammans med att njuta av att vi har allt vi någonsin drömt om. Två friska, fina barn, två fantastiska hem, ett blomstrande bolag, underbara vänner och hälsan i behåll. Jag minns när vi satt på en bänk i Marbella för tio år sen och Damon sa till mig att han såg oss skaffa barn tillsammans, vi hade knappt hunnit bli tillsammans vid det laget. Jag skrattade till, pirrig av tanken. Är han pappan till mina barn? Har jag träffat honom nu?
Det hade jag. För allt i mitt liv ändrade riktning när Damon kom in i mitt liv. Han har burit mig genom dessa år på ett sätt som jag verkligen, verkligen har behövt. Jag tänker på hur mycket ångest jag hade när vi träffades, hur mycket som var fel i mitt liv. Med hjälp av honom fick jag kraft till att våga göra allt bättre. GUD vad vi bråkar det här kommer aldrig att hålla tänkte jag först. Men jag tror inte det finns någon i hela världen jag inte hade bråkat med när jag var en trasig 23-åring. Trots allt så var det när jag träffade Damon som jag påbörjade min resa mot att läka och bli hel som människa. Vi är två högljudda, starka individer. Våra personligheter ska enligt alla horoskop hållas borta från varandra. Två som vill ha rätt, det finns inte ett universum där vi inte hade rykt ihop, det hör våra personligheter till mer än vår relation.
Herregud som jag älskar honom. Jag tänker på allt han har gjort för mig och blir mjuk i hela kroppen. Han vill alltid det bästa för mig. Jag känner mig beskyddad och samtidigt upphöjd till skyarna, han har aldrig hållit mig tillbaka eller fått mig att känna att någonting inte är möjligt för mig. Det spelar ingen roll vilken dröm jag leker med, varenda en går att realisera enligt honom. Min starkaste supporter.
Man behöver en person i sitt liv som man känner 100% tillit med, som man inte behöver vara rädd för, en famn man alltid kan landa i. Jag är så glad över att min sån person är Damon. Den snyggaste kille jag vet som får mig att skratta flera gånger per dag även i såna stunder där jag mår piss eller allt är kaos. Min bästa vän som jag fortfarande tio år senare kan prata bort en hel kväll med utan att förstå var kvällen tog vägen. Som jag har roligast med på en restaurang eller i en bar. Som är sådär störigt smart, som aldrig ger upp, som har förmågan att återhämta sig från allt. Som är så mjuk och så stark på samma gång. Vilken galet decennium vi har haft tillsammans, allt hände oss, nu ser jag fram emot tio nya år ♥
Läs om vårt nionde år här
Läs om vårt åttonde år här
Läs om vårt sjunde år här
Läs om vårt sjätte år här
Läs om vårt femte år här
Läs om vårt fjärde år här
Läs om vårt tredje år här
Läs om vårt andra år här
Så mysigt med dina blogginlägg?
Har sociala medier detox hela 2024 men bloggar läser jag. Det är internets hjärta??
Hej! Du är sån inspiration, följt dig länge! ??
Hur tänkte du kring att ta dig ut/iväg med bebis som är väldigt missnöjd och skriker mycket?
Just nu känner jag att rädslan hindrar mig lite från att göra vissa saker jag skulle vilja göra, typ gå ut på lunch/fika, ta kontakt med föräldrar från föräldragrupp, gå till öppen förskola.. Min son är bara drygt 7 veckor men man blir lite tokig ändå av att gå hemma ❤️
Hej, jag är 25 år och har ett dilemma. Jag har träffat en kille av och på sen i somras. Han har varit deprimerad i flera månader, han vet vad han känner för mig men vet inte vad han vill med vår relation. Jag vill vara med honom så mycket att det gör ont. Hur ska jag orka släppa och gå vidare?