Månad: december 2022

Vecka 24, snart 25, herregud VAR försvinner tiden? 60% av graviditeten är just nu avklarad.

Överlag så har jag fått en helt annan relation till tid efter att jag blev förälder. Jag har mer ångest över tid. Innan jag blev förälder hade jag en känsla av att allt låg framför mig, medan jag numera är så medveten över att livet pågår här och nu, och om vi inte tar tillvara på tiden så får vi ingen ny sen. Den här tiden är allt vi har. Mina föräldrar säger att dom knappt hann blinka innan dom var morföräldrar, att det känns som igår som dom själva var mitt i livet, och jag inser att samma känsla kommer infinna sig hos mig. Jag vill verkligen öva på att hitta något sorts ”slow living” istället för ”fast living”. Alltså förmågan att kunna njuta av nuet och inte hela tiden stressa framåt.

En annan tanke jag tampas med just nu är känslan av att inte ha fått några spökveckor under den här graviditeten. Jag hade ungefär 2 månader (10 veckor) i min graviditet med Dante som jag kände mig så himla välmående att jag till och med glömde bort att jag var gravid (det var mellan ca v. 16-26). Så kallade ”spökveckor” alltså, eller graviditetens 100 glory days som dom också kallas. Den här graviditeten blev så annorlunda: först illamående fram till v. 20 och sedan problem med sammandragningar och bäckensmärta.

Sammandragningar
För ett par veckor sen började jag få helt sjuka sammandragningar, jag ringde min barnmorska och sa att jag knappt kunde gå längre och hon kontrade med ”det där är stress”. Jag VET att hon har rätt. Det är klart att även hon plockar upp min stressnivå när vi ses och hon hör mig prata på i 180. Det är inte det att jag flänger omkring direkt, utan mer att jag har haft sån fruktansvärd mental stress med massa renoveringsstrul som har drivit mig till vansinne. Jag har legat på nätterna klarvaken och haft ångest, ältat, vänt och vridit på problem och inte kunnat komma ner i varv. Varför är jag inte tröttare?, har jag tänkt typ hundra gånger.

En natt vaknade jag av något som nästan kändes som förvärkar. Sammandragningar som gjorde ont i kombination med ett tryck nedåt. Jag blev så rädd och började tänka på om min stress hade kunnat dra igång en tidig förlossning, vad händer då? Ska jag bli sängliggandes? Ska jag hamna på sjukhus? Hur ska jag kunna ta hand om Dante då? Jag fick sån jävla panik och efter det bestämde jag mig för att ta tag i det jag kunde kontrollera: ändra på situationer som inte kändes bra för mig i kombination med att ändra min egen inställning till situationerna.

Nu har det gått några dagar sen dess och det känns faktiskt redan lite bättre.

Tröttheten
I takt med att jag ändrat om min inställning och löst sånt som skavt i mitt liv de senaste dagarna, har också tröttheten kommit ikapp. Kroppen är smart nog att trycka bort trötthet när den måste och sen kommer den smygandes tillbaka när kroppen kommer ner i varv igen. Det känns skört i kroppen av tröttheten – men på ett skönt sätt. Det är sista veckan innan jul just nu och jag vet att jag kommer få några veckor för att komma ner i varv och vila, vilket är precis vad jag behöver. Allt löser sig, det gör det alltid, man får bara ha tålamod.

Annars då?
Annars så är magen ungefär 4 veckor större denna graviditet än min förra. Jag ser alltså ut ungefär som att jag är i v. 28 med Dante. Den är tung och spänd, men jag kan fortfarande sova på rygg så jag är nöjd. Mina sura uppstötningar blev lite bättre efter att illamåendet försvann och jag har haft så bra samtal med min barnmorska – som också konstaterade att mina värden såg toppen ut. Förra graviduppdateringen så skrev jag ju att jag hade en klump i magen efter mitt RUL, något min barnmorska tog på allvar och allt kändes mycket bättre efter våra samtal. Så pass bra att jag gick och köpte första plaggen till lillasyster vilket var en så mysig känsla och en känsla av verklighet. Det kommer liksom en bebis i april? Sakta men säkert börjar jag ta in det!

Graviduppdatering med lillasyster v. 22
Graviduppdatering med lillasyster v. 19