Jag tänker på hur dålig plats jag var på i våras och vilken bra plats jag är på nu

Hej älsklingar!

Jag sitter på kontoret och äter ett wienerbröd och dricker en kaffe med perfekt skummad mjölk medan jag knapprar på min nya dator. Fun fact är att man inte kan se bokstäverna på tangenterna på min gamla dator, eftersom jag skriver så mycket på mina datorer haha. Dessutom har jag grov separationsångest från mina datorer och använder dem så länge jag bara kan. På min förra dator skrev jag ”My Baby Book” så när jag idag sa hej då till den och bytte till min nya, var hjärtat mjukt när jag tänkte på allt fint min gamla dator har gjort för mig.

Är detta normalt?

Vi har varit i Spanien i två veckor för att äntligen, äntligen, kunna bo i vårt hus. Det var inte helt klart, det kan ha varit både en och två vattenläckor, men det var en sån målbild för mig att låsa upp dörren dit. Det känns HELT sjukt mysigt att vi har vårt egna lilla hus i Sydeuropa, alltså NYP MIG, när blev jag så vuxen?

En kväll kom grannflickan förbi, ställde sig på vår terrass och sa ”Hej, är Dante hemma? Vi ska ha halloween-skattjakt i trädgården, vill han följa med?”. Så hade hennes mamma fixat skattjakt till barnen som bor i vårt område och Dante sprang efter de som var lite större, fick för första gången en egen liten godisskål och hans ansiktsuttryck när han kom tillbaka hem sen… nä… jag hade kunnat stoppa livet där och då och bara levt i den stunden för alltid. Han har blivit så stor dessa veckor i värmen, så modig och fin, mitt hjärta växer i takt med att han blir större. Han är min tydligaste måttstock på att livet går snabbt och att det här som är nu – det är faktiskt allt vi har. Inga repriser, ingen möjlighet att lämna tillbaka en dag eller ett liv och göra om. Vi har här och nu och det är upp till oss att leva på det sätt vi mår bra av.

När Dante springer i sanden med sina vänner och jag äter frukt på en solstol bredvid Damon och våra kompisar, då är jag så jävla rik. Då är det varmt under huden, hjärtat slår lagom snabbt, hjärnan vilar. Men också att få komma hem sen, sminka sig, gå till kontoret, mötas av tio kollegor som skiner upp och skämtar om Bachelor innan vi dyker ner i något nytt Baby Journey-projekt som vi är övertygade om kommer hjälpa massa gravida där ute > då pirrar det också under huden men på ett helt annat sätt. Då kommer adrenalinet, pulsen ökar, jag får gåshud för att vi gör så roliga och bra saker på jobbet.

Jag tänker på hur dålig plats jag var på i våras och vilken bra plats jag är på nu. Att livet kan vända så, utan att det utåt sätt egentligen har skett något extraordinärt. Jag började bara leva mer sant mot mig själv. Sluta jaga sånt som inte är viktigt för mig, och ta livet i den takt jag vill.