Nämen hallå,
Det är lite väl många bollar i luften det här året. Två renoveringar, ett bolag, ett småbarn och så ett helt liv på det. Istället för att försöka prestera maximalt på varje område så har jag i min terapi lärt mig att prioritera det som känns rätt och ha tålamod med att det andra får bli som det blir. Det tankesättet fungerar inte alltid, men jag försöker.
I tisdags fick vi tillträde till vårt nya hem och så fort det var signat och vi hade nycklarna i handen, så sprang vi upp för att titta. ”Det känns som att någon kommer ta det här ifrån oss”, sa D till mig och jag höll med honom. Han syftade inte bara på lägenheten, utan allt i vårt liv just nu. För även om det är mycket, så har det här varit det hittills största året i vårt liv. Det har hänt så mycket bra saker att det nästan är svårt att ta in. Är allt det här verkligen vårt? Vi känner oss fortfarande som två tonåringar, några ungdomar som hade snott nycklarna till någon mormors våning på Östermalm. Bara det är den är vår och vi är vuxna nu.
När förstår man egentligen att man är vuxen? Förstår ni att ni är vuxna? Jag går på utvecklingssamtal, lagar familjetacos, lägger fram kläder för hela veckan till mitt barn, har feedbacksamtal med anställda och gör upp budgetar. Men jag snackar också om Bachelor hela lunchen en torsdag, glömmer bort att betala räkningar, skvallrar med mina bästisar och struntar i att svara i telefon. Att vara vuxen är nog att inte alltid känna sig vuxen, men på något sätt få ihop livet ändå.
Den här månaden avslutar vi en renovering och påbörjar en ny. I vår har min lilla familj ett nytt hem. Och i höst ska jag bara fokusera på renovering, pastamiddagar, krispiga promenader runt Djurgården och på att baka knäckig äppelpaj. Och så ska jag sätta ihop en capsule wardrobe! Ska nog påbörja ett inlägg om det direkt, jag blev så inspirerad av Elsa Billgren som kör det hela hösten. Puss!
Vad tror ni om ett sånt här badkar i nya lgh… dreglar… från Gritti Palace Hotel
Åh vad jag förstår dig och skönt att höra det från någon annan!
jag tänker ofta samma tanke när jag plötsligt hämtar min dotter på förskolan, går på föräldramöten och plockar leksaker varje kväll för att slippa trilla på de i morgon-mörket. Lika naturligt som det känns att vara mamma till min dotter, lika surrealistiskt känns det att vara föräldern på föräldramötet. Livet, vilket galet och fantastiskt äventyr!