Första augusti

Jag lyssnade på Tove Lo på högsta volym och dansade över Hedvig Eleonoras trädgård när jag gick med Joe’s Green Mile-smoothien i handen på väg mot kontoret idag. Kände semestern i mig men också känslan av nystart och en stor dos jävla anamma som jag alltid går igång på att känna. Min underbara son, som har hunnit fylla 3 år, tog händerna om mitt ansikte och sa ”Jag tycker om att leka med dig” innan vi gick hemifrån och när jag äntligen låste upp dörren till sekelskiftesvåningen som är vårt kontor sprang jag mot mina kollegor, gav dom varsin kram och skrek ”Nu jävlar är det äntligen augusti är ni redo!!!”. Då började dom dansa med mig och jag tänkte att självklart är jag en riktig dåre till chef för vissa men jesus vad bra det blir när jag hittar rätt team. Sen ner i datorerna, plöja igenom alla projekt och pausa för att prata om något som hände på semestern eller något vi ska boka i höst (som tennislektioner och en resa till Marbella).

Några timmar senare ramlade Dante och Elton in med sina pappor, kontoret blev en öppen förskola som det ganska ofta är och när alla familjemedlemmar var redo lekte vi trädgårdsmästare i trädgården bredvid innan vi gick hem.

Ett ordentligt utbrott över att inte få köpa sin tredje banan på Coop på vägen hem, ett bråk över vem som skulle laga middagen här hemma, ett tvättberg och fullbokad tvättstuga, en irriterad jävla suck när jag råkade dra nacken åt något håll så det strålar ner i rumpan. Det är en måndag som småbarnsfamilj – där livet är så stort och så litet på en och samma gång.

Jag återgår hela tiden till att det är just så livet är just nu. Det är allt samtidigt och en vanlig dag innehåller alltid hela känsloregistret. Jag tog tre veckors semester och insåg att det finns bara ett enda litet liv och det är upp till mig att göra det stort. Så jag välkomnar hela registret, alla känslor varje dag, och känner hur hjärtat hoppar ur led när Dante hittar på ett nytt bus en morgon precis som alla andra i livet… men samtidigt helt unik i sitt slag.

En kväll i Marbella var jag och Damon ute på dejtnight utan barn. På vägen hem höll vi hand och skreksjöng till favoritlåtar och jag hade gåshud över ryggen. Så jävla kär ändå.

Ja, så här sitter jag, efter en månads semester från bloggen och nästan helt från Instagram också (snittat 10 min om dagen). Jag har lärt mig saker, kommit till insikter, gjort bort mig, tagit rätt beslut, tagit fel beslut, skrattat, gråtit men framför allt insett hur mitt i prick jag är just nu. Precis där jag vill vara. En underbar insikt ändå.