Weekly Plans

När jag precis hade flyttat hemifrån och var definitionen av en ung vuxen, brukade jag ta mig ut till Djurgården för att planlöst promenera omkring. Ni som följt med här inne i över tio år kanske minns det… jag skrev ett inlägg då som handlade om att jag ser Stockholm som min lekplats. Istället för att ha en alltför vuxen syn på en stad som andas ängslighet bestämde jag mig för att erövra den med små äventyr. Jag brukade sitta vid personalingången på Gröna Lund och roas åt alla utklädda personer, ibland smet jag in och åt en langos eller bara tittade på folk. Djurgården var min plats att vara ifred på, jag gick omkring med musik i öronen och bara tänkte. Ibland promenerade jag med kompisar, drack vin på någon restaurang och jag måste gråtit tusentals tårar här ute när livet känts svårt. Alla människor hittar sina platser på jorden, jag tror att jag älskar Djurgården för här är alla så upptagna med sina äventyr att man får vara ifred, men utan att känna sig ensam.

Nu bor jag alldeles i närheten och är fortfarande här ute så ofta jag kan. Vi gör familjeaktiviteter här, jag promenerar med mina bästa vänner, dricker vin eller går på konsert. Innan jag fick problem med min rygg brukade jag springa till Waldemars Udde och tillbaka, förbi alla barn med ballonger och vuxna med gigantiska kexchoklad.

Klockan är 09.20 och jag sitter på Café Blå Porten bredvid Gröna Lund, hit går jag ibland på vardagar när jag jobbar hemifrån och vill ha miljöombyte. Det är helt tomt och ser ut som en oas på Franska Rivieran. De ger mig kaffe fastän de inte har öppnat än och det enda jag hör är ljudet från fåglarna som kvittrar och fontänen som plaskar.

Det blir lugnt inombords.

Jag funderar på vad jag behöver för att stilla det som kryper på insidan och kommer fram till att det är platser som gör mig lugn. Som Blå Porten klockan nio en tisdagsmorgon ♥