Hur har isoleringen påverkat människorna?

Jag tänkte bolla en tanke med er som jag har haft i huvudet senaste tiden och behöver få ur mig, fastän inga slutsatser eller lösningar har dragits. Det handlar om en av de större “biverkningarna” av pandemin, nämligen isoleringens effekter. Det här är absolut inte ett inlägg som tar ställning till varför länder har agerat på de sätt som de har gjort, ingenting sånt, jag vill bara lyfta en biverkning som man kan kalla för Ensamheten.

När Dante låg i min mage var jag i Italien sista gången utan att vara mamma. Jag och Timmy bodde hos min farmor och farfar och sov på samma bäddsoffa som vi har sovit på i tjugo års tid. Jag visste att det skulle bli sista gången vi åkte till dom på det där sättet; två barnbarn som sover över hos sin farmor och farfar och blir serverade nutellacroissanter på morgonen. Nonno, alltså min farfar, fyllde 80 år då och det var fest i en vecka. På kvällarna spelade vi kort, på dagarna åt vi pasta tills vi sprack och när jag frågade nonno vad han tror krävs för att få en relation att hålla livet ut svarade han “Man måste röra vid varandra varje dag.”.

Sen kom Dante i svettiga juli och när det var dags för mig att fylla 30 år flög nonna och nonno hit till Stockholm för att fira mig och träffa sitt första barnbarnsbarn. Nonno bar runt på Dante som att han aldrig hade gjort annat och när jag grät av trötthet som nybliven mamma, klappade nonna mig försiktigt på huvudet och sa att allt kommer att bli bra.

Några månader senare kom pandemin. Den slog hårt och snabbt i Italien där dom bor och när vi förstod att både nonna och nonno hade fått det var vi livrädda för att de inte skulle klara sig. Man visste ju inte. Och så påbörjades utegångsförbuden och det nya isolerade livet som vi trodde skulle pågå i bara några veckor.

Bara det att utegångsförbuden slutade inte, de fortsatte och veckorna blev till månader som blev till år. När Dante fyllde två år hade restriktionerna släppts och vi firade honom alla tillsammans i nonna och nonnos kök i Italien. Han fick smaka glass för första gången i livet och nonna lagade sin berömda köttfärssås.

Men nonno var inte där. Eller han var där, någonstans djupt inne i blicken såg man honom, ibland kom han fram tydligare än vid andra stunder. När Dante ropade “Dansa Nonno Bis!” så skrattade han med hela sin guppande kropp och svängde med höfterna. Och sen i nästa stund såg man hur han hade glömt bort, var är jag nu igen? Skammen i hans blick när han inte hittade till badrummet.

Min farfar fick en demensdiagnos i början av pandemin och från att det började så gick det snabbt innan det blev sämre. Jag har under hela pandemin funderat så himla mycket på om det hade gått lika snabbt om inte hans vanliga liv hade förändrats så drastiskt? Från en vecka till en annan var hela vardagen förändrad: från att ha åkt och handlat mat hos lokala bönder, spelat kort med kompisarna, varit ute på långpromenader med hunden och gått på nya restauranger. Till att sitta hemma, titta på tv och spana ut från en balkong där inga människor längre syns på gatorna. Hur påverkar isolering en människa som i hela sitt liv har älskat och behövt den sociala stimulansen? Som blir bästis med alla butiksbiträden i varenda butik, som får rabatt på restaurangen för att ägaren och han blir så goda vänner, som hälsar och vinkar till varenda gubbe på stranden om somrarna.

Isoleringen eller demensen, jag vet inte vem som tog honom först. Jag blir nyfiken på om han hamnar i en statistik någonstans i framtiden när man börjar forska på effekterna av pandemin. Vet man hur mycket en gammal människas hjärna åldras av ofrivillig ensamhet? Hade nonnos hjärna glömt lite långsammare om han hade fått fortsätta spela kort med sina vänner varje dag, precis som vanligt?

Han fyller 83 år idag, jag förstår inte hur det kan ha gått så snabbt. Det var med tårar i blicken jag ringde honom för att säga grattis, livrädd för att han inte skulle komma ihåg vem jag var. Men så ser jag hur han skiner upp, säger “Ciao bella!” och börjar pussa mot Dante i FaceTime när Dante vinkar. “Du är så vacker” säger han med samma glada stämma som han har sagt till mig i hela mitt liv och jag tänker att jävla liv som ska ta honom ifrån oss. Men jag har också en stark känsla av att ha vunnit vinstlotten i livets lotteri. För jag har haft min nonna och nonno som bästa vänner i livet, från födseln och vidare genom allt. Vi har umgåtts oändligt mycket, det skulle vara omöjligt att räkna timmarna. Jag har miljoner lyckliga minnen med dem som bär mig genom livet, jag har varit tacksam över att få dem alla, och jag kommer vara ännu mer tacksam för de som ligger framför oss.

Hade han kommit ihåg mig fler gånger om han inte hade behövt isolera sig? Det är omöjligt att veta.

Att investera tid med mor och farföräldrar är det finaste mina föräldrar har gett mig och något som jag är tacksam över att kunna ge vidare till mitt barn. Det är inte alla som har den förutsättningen. Men om ni har den, ta den. Att jag har fått ha min nonna och nonno så nära genom mig i mitt liv har gett mig trygghet, självkärlek och barnslig glädje. Miljontals fina minnen. Ge det till dig själv eller dina barn också om du kan. Och njut av varje tillfälle din farfar kollar på dig och vet precis vem du är ♥

  1. Men snälla vad du kan skriva bra. Blir så berörd av denna typ av texter. Du sätter ord på tankar och känslor på ett sätt som ingen annan. Tack för det.
    Kärlek. <3

  2. Så fint skrivet! Min mormor drabbades av alzheimers för ca 10 år sen och gick bort förra hösten. Hennes minne försämrades avsevärt under pandemin, det var så sorgligt att se. Hon var den på sitt boende som var piggast och som alltid hängde med på alla utflykter. Så när allt ställdes in och inga barn eller barnbarn längre fick hälsa på blev det som att hon stängde av. Jag tror vi är många som förlorat nära och kära för tidigt i sviterna av pandemin, där man vid första anblick ser en annan dödsorsak. Hoppas din nonno har många fina år kvar!

  3. Min mormor, som bor ensam efter att morfar dog för några år sedan, blev också dement under covid och isoleringen. Det gick så fort och kom från ingenstans. Hon är ”bara” 78 år. Jag är helt övertygad om att det är en effekt av att hon hållit sig inne, inte fått träffa barn, barnbarn och vänner. Efter bara några veckor på sitt ålderdomshem/demensboende som hon flyttade till för ett halvår sedan är hon piggare i tanken och kommer ihåg saker bättre. Där får hon daglig mänsklig kontakt och värme från personalen, har rutiner och får träffa oss igen ❤️ Är övertygad om att det har fått hennes hjärna att studsa tillbaka lite grann till den hon var innan isoleringen. Kram

  4. Jag tror att isoleringen för med sig ganska många negativa effekter. Två viktiga faktorer som jag tror har påverkat folk negativt är mer ensamhet och mindre kroppskontakt.

    Dessa faktorerna är helt primära för att de flesta människor skall ha det bra. Mindre möjligheter till socialisering och mindre kroppskontakt leder troligen till mer och fler depressioner.

    Frågan är om pandemin kommer att få lånngsiktiga konsekvenser. Kommer folk att bli mer ensamma i framtiden pga de blir räddare att få sjukdommar. Jag hoppas att pandemin försvinner och att folk kommer att glömma den så fort som möjligt.

  5. Så ledsen för din farfar.<3 Och för din farmors skull.
    Förlorade min mormor till Alzheimers och det är hemskt. Hon kom ihåg mig, min syster och min mamma hela livet men glömde sina andra barn som aldrig hälsade på. Det tog lite längre tid ibland men efter en stund sa hon alltid 'Men är det du som kommer, vad roligt!' och så berättade hon historier från förr, som alltid. Det var det enda hon kom ihåg. När hon fyllde 80 var även hennes andra döttrar där och hon frågade mig vilka de flickorna var. och hade ingen aning om att de var hennes döttrar. Så otroligt sorgligt men ändå fint att hon kom ihåg oss som stått henne närmast hela livet. Annars satt hon mest och tittade ut genom fönstret på en lekpark som låg utanför. Något som var fint dock var att hon var lycklig vilket inte alltid är fallet vid demens. Hon sa alltid hur bra hon hade det på hemmet, hur snälla alla som jobbade där var osv. Förutom när hon just fått diagnosen så mådde hon bra. Där i övergången var det precis som för din farfar att hon skämdes och försökte dölja att hon glömde saker. Innan hon flyttades till äldreboende (min morfar var död så hon levde ensam) var hela hennes hem fyllt av post-it-lappar. Hon dog i sömnen en natt, helt oväntat, drygt 10 år efter diagnosen, men somnade in helt fridfullt. Är så glad att jag hälsade på henne så mycket jag kunde trots att jag bodde långt ifrån henne hennes sista år. Hoppas att din farfar får fortsätta att må bra och han kommer ihåg er länge.<3

  6. Wow vad vackert skrivet, fick en tår i ögat.
    Ja det är helt klart diskutabelt hur pandemin kunde ha skötts och varför den skötts som den gjort. Finns många vinstintressen som man inte ska blunda för. Vi får ta med alla lärdomar vi fått och ta hand om varandra med ödmjukhet extra mycket nu.

  7. Det är verkligen hemskt att se nån man älskar blir sjuk i demens. Det hände min farmor och det gick fort, från att det började med att hon glömde kastrull på spisen till att efter nån månad inte komma ihåg mig. Under ett besök hos henne kunde jag vara många olika personer för henne, det blev en resa fram och tillbaka i tiden. Tyvärr dog hon bara ett halvår efter diagnosen. Hoppas du får många år till med din nonno!

  8. Jag vet inte vad det är, men det känns som att jag för varje ord jag läser av dig blir en bättre människa ❤️

  9. Så fint skrivet! Fick hindra tårarna här i lunchrummet på jobbet. Jag har också tänkt likande tankar kring min mammas alzheimers, sett hur ensamheten tyngt ner och fått hennes livskraft att minska. Har gått sönder varje gång hon fått något allvarligt i blicken och sagt att sagt att hon känner sig så ensam, att det blir tradigt att bara vara hemma, att besöken är få. Jag vet inte heller vad som ätit upp mest av henne, ensamheten eller sjukdomen. Men jag kommer leva länge på senaste besöket till henne när hennes äldsta vänner var på besök och hon lyste av glädje. Det var så värmande att se. Vi alla har gjort vårt bästa under pandemin men att höra om ensamheten hos så många har varit hjärtskärande.
    Massa kärlek till alla som upplevt ensamhet i någon form och ta hand om varandra!

  10. Åh så tråkigt med din nonno <3 Min mormor har också börjat få demens, och som du säger så tror jag absolut att isoleringen spelat in. Även om vi inte haft det lika stängt som i Italien för alla i Sverige, så har våra äldre varit helt isolerade i nästan två år. Vi skyddade dem mot covid, men det hjälpte inte mot andra sjukdomar.

  11. Så fint skrivet och så sorgligt. Tyvärr vet jag precis hur det känns då jag förlorat både farmor och mormor till alzheimers. En fruktansvärd sjukdom som tar bort allt en person är, förutom skalet, kroppen. Personer med demens behöver sina rutiner, speciellt i börjande sjukdomen inte märks så mycket innan man fått sin diagnos. Så det är mycket möjligt att det förvärrades av pandemin för din farfar, rutinerna försvann och då visar sig demensen mer. För min farmor var det när farfar gick bort som vi upptäckte hennes demens. Farfar hade under en lång tid varit hennes stöttepelare och hjälpt henne komma ihåg, svarat på hennes tusen frågor hon upprepat varje dag. Men när hon blev själv gick det fort till den dag hon inte klarade av att ta hand om sig själv längre, hennes trygghet försvann ju. Skrämmande och fruktansvärt att förlora en person på det sättet. Blir så ledsen att höra om din farfar. Ta vara på tiden ni har och njut av dom bra dagarna!

  12. Åh, sitter här med tårar över lördagsfrukosten – så ledsen för er skull <3 Så fint skrivet, önskar ofta att jag hade haft mina kvar längre i livet så jag fick lära känna dom på detta sätt.

    Och sedan så blir jag ledsen för liknande historier jag hör från vänner som har sina mor/farföräldrar kvar. 💔

  13. Jag tror verkligen att ”åldersdemens” kommit fortare för flera äldre iom isoleringen. Min mormor och morfar, 91+ båda två var så pigga och klara tills pandemin kom då de blev klart sämre. Förvirrade, trötta, och med stora minnesluckor. Och så snabbt det gick!

    I somras, när smittspridningen var lägre och alla fått en spruta tog vi ut dem till vårt lantställe och flera ur nära släkten umgicks under 1 v. Det var helt galet hur snabbt de började piggna till, minnas tillbaka, berätta historier. Det var som att blicken kom tillbaka.

    Vi nära har haft ångest över att vi ”lämnade dem” under nästan ett års tid. (pratade genom fönster, i telefon osv). Men vi var ju livrädda att smitta dem och orsaka deras död.

    Lite sorgligt allt ihop faktiskt.

  14. Blir så rörd av den här texten. Jag är ensambarn och min mamma var ensamstående, så min närmsta andra förälder är min mormor. Jag har precis som du spenderat hela somrar och tusentals timmar med henne. Hon fyller 85 år i år och jag blir lamslagen av panik när jag tänker på att hon inte kommer att finnas mer, eller att jag inte kommer finnas mer i hennes minne. Om en månad säger jag upp mig för att vara arbetslös ett halvår och spendera varje dag med henne i Grekland där hon bor. Vi ska spela kort, laga mat, skratta och dricka vin ihop. Ibland säger förnuftet till mig att jag är galen och att det är en dålig idé, jag har aldrig gjort något så outside of my comfortzone. Men när jag tänker på att hon en dag kanske inte kommer minnas mig, så kommer jag vara glad för den här sommaren som jag alltid kommer att minnas. ♥️

  15. Tack för otroligt fin och tänkvärd text. Framkallar så många olika känslor; glädje, sorg, tacksamhet, igenkänning…

  16. Oj, var inte beredd på detta inlägg och nu sprängs tårarna fram i ögonen. Förlorade min farmor i cancer i början av pandemin och saknar henne varje dag. Kan inte annat än stämma in i tacksamheten över att ha fått ha en så fin och nära relation till farföräldrarna ❤️

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi