Den lyckligaste dagen i mitt liv

I vintras kollade jag på MaidNetflix under en period på ett par veckor. När jag hade en lucka kröp jag ner i sängen och tog mig eftertänksamt igenom avsnitt efter avsnitt. En kritikerrosad serie som inte lämnar någon oberörd, mig själv inkluderad. Jobbiga känslor av ångest, ekonomisk stress, orättvisor, missbruk och den där förödande kärleken man har till sitt barn.

Jag tycker att det är jobbigt att bli påmind och behöva tänka på hur mycket man älskar sitt barn. Det är en kärlek som fullständigt sliter en itu. När jag först började tänka på att jag kommer att älska och oroa mig såhär mycket för Dante för resten av mitt liv så greppades jag av ren panik. Hur ska hjärtat orka känna den här kärleken och oron i ett helt liv?

Och jag som trodde att jag visste vad kärlek var.

Det finns ingenting som skulle kunna stoppa mig i min kärlek för honom. Den sträcker sig bortom vett och intelligens. Den är helt ren, den är utan baktankar, den är fullständig. Den är det värsta och bästa som hänt mig. Jag förenas med andra föräldrar där ute när jag möter dem i vetskapen om att vi har lika stor kärlek för våra barn. Vi är på samma resa för vi har den där pågående kärleken och oron som för all framtid kommer flöda genom våra kroppar.

Det är jobbigt att se en serie som Maid för även om det “bara” är en serie påminns man om att föräldrar där ute varje dag gör otroliga grejer för att skydda sina barn. För när man blir förälder handlar resten av livet om just det – att skydda sitt barn med allt vad man har. Och varje gång ens barn går in i ett nytt skede i livet; börjar förskolan, går hem själv från en kompis, stannar ute till midnatt eller sover borta så måste man se förbi viljan att skydda dem för att främja livets naturliga gång och friheten som alla människor behöver för att växa. Det händer saker man kan kontrollera som förälder och så händer det saker som står utanför ens kontroll. Det är det som är det läskiga, vetskapen om att man inte kan skydda dem från allt. Jag känner mig förenad med Alex i serien för jag ser vad hon gör för att skydda sitt barn och jag vet att jag hade gjort detsamma. Du också.

*

I det sista avsnittet pratar seriens huvudperson Alex om den lyckligaste dagen i hennes liv och hur hon fortfarande ser den framför sig. Den väntar på henne där framme. Det fick mig att fundera på min lyckligaste dag i livet.

Jag tänker på den där semesterdagen i Spanien i somras. Vi åt croissanter till frukost och solen hade redan börjat värma upp lägenheten trots att ac:n stod på 18 grader. Dante kollade på Tasseholm på sin padda och efteråt hängde vi upp tvätt på den ena terrassen. Varje gång jag försökte hänga upp ett plagg sa han “Hjälpa till mamma” och försökte utan resultat att hänga upp det på tvättstället. När badbyxor var nedpackade, strandväskan redo och handdukar ihoprullade åkte vi ner till stranden. Pedros hade två solstolar lediga och vi la oss där under ett stort parasoll med Dantes strandleksaker placerade i skuggan. Han började bygga ett torn och medan jag smörjde in honom gick Damon och köpte vatten. Sen lekte vi i vattenbrynet, blev kompisar med en annan familj som hade en flicka i samma ålder. Dante ville gå bort till korallerna och där samlade vi ihop snäckor i en liten hög. När vi kom tillbaka somnade han på en av solstolarna i skuggan, jag trängde ihop mig bredvid och läste en bok medan han sov. När jag sneglade över på Damon hörde jag hans djupa suckar som var på väg in i samma takt som Dantes.

Vi åt lunch på stranden när killarna vaknade. En kanna cavasangria och tapas. Dante fick pasta med pesto och var grön i hela ansiktet när han var klar. Vi gick fram och tillbaka till den där uteduschen som han älskar och sen badade vi i havet som slog i kalla vågor mot oss. Dante skrattade sånt där barnsligt, kittlande skratt och jag och Damon utbytte sån där blick som bara föräldrar till ett barn förstår sig på – blicken som säger att vårt barn är helt jävla otroligt. Blicken som säger att gud, jag älskar sönder den där lilla människan. Tänk att vi gjorde honom.

När vi kom hem duschade vi av oss stranden och havet. Dante halkade och mitt hjärta hoppade över ett slag. Han fick korv till middag och jag gjorde i ordning mig med ljudet av Damon, Dante och Daniel som spelade fotboll på nedervåningen. När vi gick ut efter åtta på kvällen var det tjugoåtta grader ute och min klänning klibbade sig fast på ryggen. Vi promenerade till en restaurang i närheten och lät Dante somna i vagnen på vägen dit. Jag åt vit fisk och drack iskallt torrt vin och Daniel frågade oss vad vi drömmer om att göra i framtiden. Vi pratar om hösten, om karriären, om idéer vi sitter på och tankar vi behöver ventilera. När jag ligger i sängen runt midnatt säger jag till Damon att “det här blev ju en jättemysig dag” och han svarar “helt perfekt.”.

Det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag inser att jag redan har många dagar jag kan addera på listan över mitt livs bästa dagar. Och jag vet vilka dagar som fyller den listan: Det är dagar när jag är med min familj. När vi har tid att lägga två timmar på att samla snäckor på stranden. När jag får sitta med min fästman och min vän och prata om livets stora frågor. När jag får drömma stort och njuta av det lilla. När jag inte missar ett kittlande skratt från Dante för att jag måste svara i telefon utan sitter precis där, rakt mittemot honom, och låter skrattet fylla hela min själ med den där fullständiga kärleken.

Vilken är den lyckligaste dagen i ditt liv?

  1. Läs boken När jag tänker på henne skriven av Malin Wollin. Där fanns en sida som vad så fin kring barn och oro. Hela boken var väldigt bra!

    Mina lyckligaste dagar brukar också innebära familj, vänner och ro, gärna vin. Min bästa dag har nog aldrig varit en vinterdag.

  2. Åh den serien berörde mig i hjärtat då jag just mist min man och barnens pappa i en olycka (lillebror var inte ens ett år 😔). Kände så igen mig i hennes kämparanda och när man blir ensam kvar betyder barnen om möjligt ännu mer.

    Mina lyckligaste dagar var förra sommaren när vi var en hel familj. Mer behövs inte…

  3. Har nog många lyckligaste dagar och de senaste jag kan minnas är när jag och min sambo var i LA och bodde precis vid stranden i Venice Beach. Perfekt väder i mitten av oktober, solen skiner, 25 grader varmt (min bästa temperatur), vi går runt, stannar för en drink fast det är mitt på dagen, åker in till downtown och går på craft beer-ställen, sätter oss på en bar på en takterass och ser en kolibri i buskarna som omgärdar terassen. Nu låter det som att jag är helt fokuserad på alkohol för att ha en fantastisk dag vilket inte stämmer alls, men känslan av semester och att man kan ta en öl mitt på dagen om man vill. Bara strosa runt utan att ha en tid att passa. Eller när vi åkte på roadtrip från Texas, där vi började med att gå på festival, till San Francisco med en massa stopp på vägen (Grand Canyon, vandrade i berg i Arizona, mm). Också när jag åkte på gruppresa till Filippinerna och en del av resan bestod av segling mellan olika öar där vi övernattade. Att sitta på däck på en fantastiskt vacker träbåt omgiven av nya vänner, få otroligt god mat tillagad av båtens kockar, turkost vatten, och sedan stanna på en strand och hitta en hydda att bo i, och äta middag i solnedgången. Kan ha perfekta dagar hemma också. När det är helg och man får sova tills man vaknar, vaknar före sambon och hinner kolla på ett par avsnitt av en serie innan han går upp, promendad i solen med hundarna med några vänner, slappa på eftermiddagen och äta god middag framför en serie på kvällen. Det är också lyckliga dagar. Jag är nog rätt bra på att njuta av vardagen, gå runt i vår fina lägenhet och känna pirr för att jag är så glad att vi hittade den t.ex. men de allra lyckligaste dagarna har ändå varit på semestrar i solen.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

sub archi