2021

Jag är inne i en väldigt reflekterande period såhär när året närmar sig sitt slut. Förra året var jag inte det vid årsskiftet, för vi satt fast i pandemin då och det kändes som att allt stod still eller på paus. Håller du med mig? I år är det annorlunda för det här året har varit händelserikt för mig rent emotionellt. Det är ju tyvärr så att jag är med om en massa saker i mitt liv som jag inte kan dela med mig av här, utan som av olika anledningar behöver respekteras och hållas privat. Stora saker som formar mig som person. Som tvingar mig tillbaka in i terapirummet där jag sätter mig med min lilla låda och timme för timme plockar ut det som är mitt absoluta innersta. Förra året hade jag inget behov av terapi, men under 2021 har jag gått igen.

I terapin får man resultat om man ger varenda centimeter av sig själv, till och med det där som är riktigt smutsigt längst in i vrårna. De där tankarna man aldrig skulle dela i något annat rum. När man tar fram dem till en psykolog man känner sig helt trygg med, trots att det är läskigt, det är då saker börjar förändras. I år har jag tittat på mig själv och sett mig själv för allt det jag är – och allt det jag inte är. Jag har stundtals suttit i det där rummet och skämts över sidor hos mig själv men jag har faktiskt också förlåtit mig själv efter funderingar – och framför allt förändringar.

Så, vad har hänt i år? Vänskapsrelationer har ruckats. Jag har kämpat med min relation. Familj har förändrats. Min kropp har gått sönder. Men det är mer än så också.

Jag har läkt. Jag sitter här i slutet av året och känner att jag har läkt. Det i mig som har varit ett stort, öppet sår under året har fått möjlighet att läka under hösten. Det gör att jag känner mig trygg, lycklig och tillfreds med mig själv den här näst sista söndagen för 2021. Alla vet att långvariga förhållanden går upp och ner i perioder. Man stannar i dem för att det är mest upp och lite ner, i alla fall för oss. Under några månader av det här året hade vi en dipp och jag är stolt över hur vi som par tog oss igenom den. Vi är starkare tillsammans än ensamma och efter varje omgång av svårigheter blir det bara tydligare att vi hör ihop han och jag. Vi är det bästa tänkbara teamet. Jag älskar honom så att det brinner under huden på mig, nionde året tillsammans. Vi är så ofattbart rätt för varandra i den här omtumlande världen. Både som kärlekspar, föräldrar och kanske framför allt som businesspartners. Vem hade trott det, att vi skulle passa så bra ihop där. Livet överraskar på alla tänkbara sätt ibland.

Min kropp har läkt tack vare sjukgymnastik och mitt hjärta har läkt tack vare terapin. Efter ett år där min hjärna har gått på fullständig högvarv känns det som att den äntligen får vila. Jag har accepterat saker som har hänt, försökt reda ut var mitt ansvar ligger, och jobbat hårt på att ta hand om mina närmsta. Jag har verkligen lärt mig vidden av tacksamhet i år. Jag är så obeskrivligt tacksam över att ha människor i mitt liv som älskar mig trots mina brister och där vi får vara dom vi är med alla sidor som är våra… så länge de inte är skadliga. Jag har insett att det finns vissa som är stommen av mig som person. De finns inte i mitt hjärta – utan de bär mig som ett skelett. Med Dante längst fram i ledet fylls det sedan på med Damon, min familj, mina vänner. Jag är den jag är tack vare kärleken jag får av dom.

Det är en fin balansgång, det där med att behöva familj och vänner för överlevnad men ändå stå stadigt på egna ben. Jag känner att jag balanserar väldigt sunt på den gången just nu. Det är en härlig känsla.

Här sitter jag, färdigläkt för den här omgången men långt ifrån klar i den lek som är livet. Vad tar jag med mig från 2021?

Mänskliga relationer är stommen i allt.

Ja, det får nog vara sammanfattningen. Men jag tar såklart med mig en massa andra saker också! Till exempel att jag mår extremt bra när jag får jobba med Baby Journey och känna att vi på något sätt hjälper människor under bebisresan, som en stöttande och informerande trygg punkt. Och att det får mig att må bättre än vad jag faktiskt trodde att det skulle göra. Det känns lite som att jag har gått och träffat mannen i mitt jobbliv och denne man är Baby Journey. Helt rätt med en kärlek som växer sig större för varje dag. Det känns som att våra möjligheter på jobbet är oändliga och det är en sjukt pirrig känsla.

En annan sak, den största saken, men som jag inte alltid orkar tjata om för den är ju så självklar men ändå häpnadsväckande (för mig) fortfarande. Dante. För när allt kommer omkring är han hela jorden. Jag förstod verkligen inte vad föräldrar menade när de sa att kärleken för ens barn hela tiden växer, men fuck alltså, det gör ständigt ont av kärlek, som att jag varje dag kanske går sönder för den får inte plats.

Vad tar du med dig från i år?

  1. Aaah Michaela du träffar mig alltid rakt in i hjärtat med allt du skriver. Sätter ord på känslor likt ingen annan. Du är fantastisk!

  2. *gråter* Åh dina texter <3 SLUTA ALDRIG ATT SKRIVA! Har ännu inte haft tid att sitta ner och reflektera över det gångna året. Men ska boka in en kväll för det innan nyår.

    1. Tack <3 Ja gör det! Det ska jag också göra. En kväll där jag skriver mina nyårsmål och tar ett långt bad typ, åh så mysigt.

  3. Tack för att du är så självutlämnande! Jag kan verkligen känna att mina sociala relationer är det som tär på mig, och har gjort under hela året. Inte bättre har det faktum varit att jag fått en bebis, vilket har varit livets stora gåva minst sagt, som tyvärr tärt på alla mina sociala relationer. Då är det guld värt att få läsa dina tankar om att det är en utmaning (oavsett barn eller inte). Kan tipsa om boken ”Depphjärnan” som beskriver mycket om varför vi mår så dåligt när vi har det så bra.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

sub archi