Hur föräldraskapet växer fram

Jag har varit förälder i drygt två år, vilket är förhållandevis lite i relation till hur länge jag har varit vuxen samt det (galna) faktum att jag ska vara förälder för resten av mitt liv. Jag kommer alltid att vara en mamma! Men jag har faktiskt inte varit en mamma så länge. För mig kom inte föräldraskapet som en blixt från klar himmel när Dante föddes utan det liksom växer fram månad för månad. Saker händer i hans utveckling eller i vårt liv som får mig att utvecklas och se föräldraskapet på nya sätt.

Det är SJUKT häftigt att få uppleva tycker jag.

När “alla andra” sa att de visste precis vad de skulle göra när de blev föräldrar så kände jag inte alls igen mig i det. Och allt eftersom tiden går, står jag kvar som samma stora frågetecken. För mig är föräldraskapet en lång utmaning av att försöka förstå vad mitt barn behöver för att må så bra som möjligt. Ibland kommer jag att lyckas och ibland kommer jag att vara på fel spår. Hur mycket jag än försöker göra rätt kommer jag att göra fel för det är så föräldraskapets ekvation ser ut. Oavsett om jag inte kunde bota hans magont som bebis, skämmer ut honom inför hans kompisar som 8-åring eller inte vet hur jag ska hantera hans känslor när han kommer in i tonåren.

Men jag vet ju att jag varje dag vaknar upp och gör mitt bästa som mamma. Och jag tycker som sagt att det är så coolt att få vara just förälder till någon för det är en utmaning, men det är också den största presenten livet har gett mig. Jag tycker mig verkligen ha upplevt stor kärlek i mitt liv, men ingenting når upp till den kärleken jag känner för mitt barn. Jag är helt chockad över hur den utvecklas över tid. Nu har jag precis haft en period med Dante där det känns som att kärleken tog ett skutt och jag förstår inte hur det är fysiskt möjligt att känna såhär stor kärlek till någon? Hela tiden tänker jag att “större än såhär kan kärlek inte bli” och sen händer något som liksom tänjer ut mitt hjärta bara liiiite till och jag kan nästan känna hur det växer inom mig. Jag måste verkligen gjort något rätt i mitt liv som får uppleva det här.

En sak som förvånat mig med föräldraskapet är hur lätt vissa val blir när man har någon man bryr sig om på ett så ofattbart stort sätt. Eftersom Dante är det viktigaste blir många val enkla i och med hans försprång till saker och ting. Det är som att min kärlek för honom guidar mig framåt i många av mina beslut och därmed gör dem lättare att fatta.

Jag har tänkt så sjukt mycket på det här med prioriteringar sen vi pratade om det under veckan här på bloggen och jag inser att om jag låter kärleken till vår lilla familj guida mig i mina beslut så blir de enklare för mig att ta. Jag funderar ju mycket på relationer generellt, som ni vet vid det här laget, och jag lär mig mer och mer tack vare min kärlek till Dante hur jag ska prioritera relationer i mitt liv. Han har utan att jag har förstått det själv blivit min ledstjärna.

Med det sagt, så för att knyta ihop säcken och återgå till det jag började inlägget om, alltså själva föräldraskapet i sig. Så tycker jag att det är spännande att utforska det. Både på egen hand men också tillsammans med Damon och Dante. Jag kommer hela tiden fram till olika saker som förälder, till exempel att det är bättre att lägenheten är skitstökig en eftermiddag efter föris så att vi får tid att leka tillsammans för barn bryr sig inte om stök. Och att städa kan jag göra en annan dag. Eller att allt inte behöver vara så stort hela tiden, det viktiga är tiden tillsammans. Att äta frukt och rita med utekritor på en parkering är lika roligt som Gröna Lund. Dante behöver trygga vuxna människor som älskar honom och bryr sig om honom, vad vi sen hittar på blir sekundärt. Mitt jobb som förälder är att fortsätta ge honom tid och kärlek både med mig och med andra vuxna som älskar honom. Då tror jag att han kommer se tillbaka på sin barndom med kärlek i blicken. Även om jag helt garanterat kommer lyckas göra en rad fel genom åren – för sån är som sagt föräldraekvationen!

Är du som läser förälder? Hur känner du med kärlek till ditt barn, hur har den utvecklats över tid? Jag tycker det är väldigt häftigt med växande kärlek för i många t.ex. romantiska förhållanden är de lite tvärtom – de börjar på topp och dalar över tid. Medan med barn verkar det som att den bara växer och frodas, men hur länge? För alltid? Tror ni att våra föräldrar fortfarande känner hur hjärtat tänjer på sig när de är med oss?

♥!!!

  1. Jag känner verkligen att kärleken för mitt barn (som jag heller inte trodde kunde bli större) växer när jag minst anar det. Tillexempel när hon skrattar så magen viker sig åt att jag ska äta upp hennes näsa och sen ge tillbaka. Eller när hon klappar mig efter en natt av kass sömn pga förkylning och hosta och säger ”du är fin mamma” 🥺 Då vet jag ibland inte vart jag ska ta vägen? Vid såna små tillfällen, mitt i vardagen stannar jag upp och känner sån tacksamhet och kärlek jag inte trodde var möjlig. Jag känner den fysiskt i min kropp och i mitt hjärta.
    Många föräldrar känner nog så över sina barn hela livet. Och säkert vid stora milstolpar i vuxen ålder? <3
    Kram och krya på dig!

  2. Jag upplever att kärleken växer i och med att de växer som personer och att man ser hur de förs framåt i utvecklingen utav det. Att de blir mer och mer individer. Min son är drygt 1,5 och börjar nu upptäcka att vara rolig och skratta åt saker vilket jag tycker är så kul och häftigt. Samtidigt som han snappar upp mycket av det man själc uttrycker och använder sig utav det. Samtidigt får jag mer och mer tänka på hur jag beter mig och vad jag säger vilket är ännu ett steg i min föräldraroll. Jag utvecklas i min roll tillsammans med barnet. Så fint inlägg!😊

  3. Åh vilket härligt, ärligt inlägg. Känner igen mig otroligt mycket. För mig tog det ganska lång tid att känna mig bekväm och trygg i mammarollen och det var långt ifrån naturligt många gånger. Jag upplevde det väldigt frustrerande, sorgligt och jobbigt att det var så självklart för så många andra men inte mig. Prestationsångesten och depression blev ett faktum och jag var livrädd att det aldrig riktigt skulle kännas sådär som många andra mammor beskrev det. Men jag är så glad att jag hade fel för precis som för dig har kärleken vuxit och vuxit och när jag tänker på min snart 2 åring värker hela hjärtat av kärlek. Att inte alla älskar bebistiden är helt okej och det är något jag önskar att jag visste när jag blev mamma. Tack för ditt betydelsefulla inlägg!

  4. Jag är mamma till två barn som är 8 och 3 och JA, kärleken blir bara större och större. Att se min åttaåring göra kloka val och mer ett stort hjärta vara snäll mot andra..det är..det finaste.

  5. Hej! Tack för en fin blogg Jag har en fråga som egentligen rör tiden innan du blev förälder. Vi har försökt få barn nu snart ett år utan framgång. Jag har för mig att det tog lite tid för er också. Hur hanterade du det? Kram!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi