God morgon snäckor,
Jag har haft en skavande känsla i kroppen hela helgen. Det känns som att jag inte räcker till på något område i mitt liv och som att jag gör ganska många fel just nu. Det är inte synd om mig för att det blir så, men det får mig att tänka på vad för typ av person jag vill vara, vad för press jag vill ha från andra på mig själv och vad för press jag tycker är rimlig att sätta på mig själv. Det dåliga samvetet som kommer med barn är verkligen en sann klyscha för jag känner mig oftast otillräcklig och inser att den känslan troligtvis kommer öka om vi får fler barn i framtiden.
Hur gör ni för att få ihop livspusslet med barn, partner, jobb, kollegor, vänner, familj etc? Har ni några tips på hur man ska tänka kring sin egen känsla av otillräcklighet? Jag känner mig lost på området.
Annars har jag haft en underbar helg faktiskt! Lugn med mycket kvalitetstid med min lilla familj och våra vänner. Dessutom är vabbveckan över och Dante är tillbaka på föris idag. Jag hade tänkt åka iväg en långhelg i höst men den semestern försvann illa kvickt när en veckas vabb dykte in, för jag kommer inte kunna vara borta så mycket mer än såhär denna höst. Och får vi några veckors till vabb blir det riktigt svårt att få ihop vardagen. MEN jag är tacksam över att lilleman är frisk och alldeles strax börjar måndagsmötena.
Veckans schema: Jobba ikapp allt jag ligger efter med, ha massa möten, gå på releasefest för Marie Serneholts nya barnbok, gästa en podcast, presslunch för TanRevel, ha en liveshopping med Wakakuu på onsdag kl 19 (!), fota och filma massa content för mina och Baby Journeys kanaler, bli bjuden på lyxlunch av Petris och piffa till hösthåret!
Veckans ångestpuck: Nä men jag har ångest just nu, så är det bara. Över allt.
Det här ser jag fram emot i veckan: Kvalitetstid med Petra på fredag och så ska jag gå ut och dansa i helgen mmm det behöver jag!
Måndagens tacksamhetstanke: Att vi är friska. Men behöver nog boka in ett yogapass så att jag kan öka tacksamhetskänslan i kroppen snarast.
Att inte vara ”tillräcklig” i samhällets ögon, gällande kropp och utseende samt vänskap, aktiviteter, relationer etc, det har jag landat i. En kan inte göra allt, vara överallt, fixa allt, det går inte, och det har jag accepterat. Jag klappar mig själv på axeln ofta. Men med föräldraskapet är det svårare. Där drabbas jag ofta av dåligt samvete för att jag är trött, inte orkar leka, långa förskoledagar, socker, för mycket tevetittande… Föräldraskapet är ju så krävande när man fått en liten personlighet som är hyperaktiv med sömnstörning (och man själv är HSP). Men försöker där också landa i att vårt hem är tryggt och säkert och han har allt han behöver, egentligen.
Då är vi två i de känslorna <3
(Men har alltså INTE lyckats landa i det ännu menar jag, jag måste aktivt vända rösten i huvudet till ”du är en bra mamma, du är tillräcklig” och ignorera de elaka tankarna så gott det går)
Min tanke är att man måste prioritera bort varje gång man lägger till ngt i livet. Först var det vänner för hela slanten, underbart. Sedan behövde jag börja jobba o vännerna fick tid kväll o helg. Sedan behövde jag för min hälsa träna, den tiden tog dels från lite jobb men mest från tid m vänner. Sedan kom en partner som jag ville satsa på. Fick prioritera bort tid med vänner o träning. Hade gärna jobbat deltid men just nu har jag ingen tjänst jag kan gå ner i tid med. Om barn ja då fortsätter detta prioriterade. Man kan inte välja till om man inte också väljer bort. Att man har det med sig när man känner sig otillräcklig. Ett till barn? Ja, då kanske man behöver gå ner på deltid, få mindre kvalitetstid m partner, mindre tid m vänner under småbarnsåren etc att man landar i det tänket..
Vilken klok kommentar, det tar jag med mig! Om man lägger till, måste man prioritera bort. Fint att ha med sig.
Håller med, jag tycker att det är jättesvårt. Just nu känns det som att jag jobbar eller är mamma, jag får ofta prioritera bort mina vänner och träningen. Jag försöker tänka på att det ser ut så just nu i livet, det kommer inte vara för alltid. Många av mina vänner känner likadant och det finns ingen som har så höga krav på mig som jag själv. Jag har planerat in en kompishelg nästa helg och har längtat efter den hela hösten. Den här helgen har verkligen varit min ljusglimt när det har varit tungt- något att längta efter!
När jag läser dina planer för veckan känns det som att du jobbar helt galet mycket. Var rädd om dig! Du räcker till och är grym på det du gör! Kom ihåg att vi följer dig även om du skulle uppdatera mer sällan. Kram ❤️
Men wow, exakt så är det ju! Att jag inte fattat det. Varje gång jag säger ja så säger jag ju nej till något annat. Inte konstigt att man går in i väggen om man bara säger ja men inte säger nej.
Instämmer med Malin. Bästa tips min psykolog gett mig. Samt att det är ok att prioritera bort.
Så sant. Är så sjukt dålig på att bortprioritera bara…
Jag med i perioder. Men med övning och träning tar det sig 🙂 Alla gör så gott de kan. Allt gott!!
Något jag tagit med mig är att varje gång man väljer något, så väljer man automatiskt bort något annat. Dvs en kväll med vänner = väljer bort familj, gå och simma = väljer bort vila på soffan osv.. Så även om det känns som man bara väljer och inte väljer bort, så görs det automatiskt. Det är väl mitt stora knep också för att få ihop vardagen med familj, barn, jobb, vänner, träning osv. Det GÅR inte att välja allt, och det går bara att prioritera en sak i taget. Ibland styr dagsformen valen men på det stora hela försöker jag ha en genomtänkt plan för vad jag väljer. Tid med min familj är viktigare än materiella ting t.e.x, därför undviker jag att jobba mer än vad jag anser ”behövs” nu med små barn. På samma sätt har jag tänkt igenom vilka vänskapsrelationer som är viktigast för mig och lägger så lite tid som möjligt på andra mer ytliga vänner. Så tipset är väl helt enkelt att tänka igenom vad som är viktigt för DIG, fördela din tid och energi utifrån det och sen försöka slå ifrån dig tankar om vad andra eventuellt ska tycka och tänka. Det är ditt liv ❤️.
Jobbar 100% som läkare och är 2-barnsmamma. Ständigt dåligt samvete att vara otillräcklig gällande både jobb och barn.. Men har verkligen fått prioritera bort för att inte bli utmattad. Färre (men nära) vänner, lägre ambitionsnivå vad gäller träning etc. Och en fantastisk man som gör men än 50% hemma. Så nu är det bara att försöka sänka kraven på sig själv med.
Så försök att prioritera bort 💕 Och tänk på vad bra du är på så mycket! 👍
Jag brottas med precis samma just nu. Känns som att jag springer till förskolan, springer hem och alltid är på spänn. Har inget tips tyvärr, bara igenkänning! Kram
Jag försöker att inte se livet som ett pussel som ska läggas 🙂 För det går inte ihop om man vill prestera på alla plan (inte för mig iallafall!) Man får prioritera det som är viktigt, för min del familjen. Jobbar deltid (föräldraledig just nu) och gör det jag hinner/har lust med. Barnen tar mycket tid men så är det. Får träna och lägga tid på mig själv längre fram 😉
Att både jag och min man delvis jobbat hemma sedan pandemin startade har varit otroligt nyttigt för vår relation. Att kunna sitta bredvid varandra och knappa på varsin dator, ta kafferast ihop, äta lunch tillsammans, osv. har varit så mysigt. Dessutom har den ena kunnat snabbstäda hemmet medans den andra hämtat barnen på skolan fem minuter bort. Även om vi nu kan gå tillbaka till våra kontor så kommer vi att försöka planera in en-två dagar i veckan då vi kan jobba hemma båda två. Om den ena då sen vill dra iväg på kvällen för att träffa vänner eller träna så känns det aldrig som ett problem då vi ändå haft en hel dag tillsammans.
Tänker på att vara snäll mot sig själv och tycker detta ted-talk ger en fin bild av att vi är just otillräckliga och det är att vara mänsklig. https://www.youtube.com/watch?v=iCvmsMzlF7o