Jag la upp en instagrampost i söndags kväll som jag tänkte spinna vidare på i ett eget blogginlägg. Jag får många meddelanden från följare eller folk som hittat till mig, som noterar hur tacksam jag är gentemot livet. Vissa stör sig på det och tycker att jag överdriver tacksamheten, ”Hur tacksam kan man va egentligen?”. Andra tackar för livsglädjen, säger att den är en trevlig påminnelse om att njuta av de små sakerna i livet.
Hur tacksam kan man vara egentligen?
Om man har lidit av psykisk ohälsa i många och långa perioder så kan man faktiskt vara helt sjukt, överdrivet, out of this world-tacksam när man inte mår dåligt alls. Inte bara dagar då ångesten är hanterbar – utan dagar där den inte existerar alls. Jag har i perioder av mitt liv haft så mycket ångest så att det har känts som att den ska äta upp och ta över hela mig. Jag har gått och hoppats på en dag med mindre ångest, bara lite mindre så att det inte känns som att jag ska drunkna i mig själv. Och så har det kommit dagar då ångesten varit hanterbar och jag har varit så glad över det. Och då har jag börjat tänka, att tänk om det kan finnas dagar som inte innehåller någon ångest alls?
Och så har de dagarna kommit. Då har jag blivit rädd och varit på min vakt, för tänk om det bara var en dag? Men sen började de dagarna bli fler och fler i mitt liv, och till slut hade jag fler ångestfria dagar än ångestfyllda. Det var då tacksamheten tog över mig. Jag blev så fånigt men också helt rimligt skitglad över att leva ångestfritt. Varje dag som är en dag fylld av välmående tackar jag universum för.
Jag tror att flera som själva lidit av ångest kan känna igen sig i det här.
Jag mådde mycket sämre för både fem och tio år sedan än vad jag gör idag. Idag kan det komma perioder som är ångestfyllda på grund av att jag går igenom saker i mitt liv som får mig att må dåligt – som sjukdomar eller familjeproblem. Men min och många andras psykiska ohälsa växer ur någonting man inte begriper sig på, och det är därför den är så läskig och svår att ta sig ur. För det är inte nödvändigtvis så att tiden läker sår med sån ångest. Utan oftast krävs det arbete, återhämtning och utveckling.
Till dig som sitter med ångest, utmattningssyndrom eller psykisk ohälsa av något slag. Du är inte ensam. Och det finns bra dagar runt hörnet som väntar på dig. Det kan kännas långt dit, men de finns där. Du är värd sådana dagar och de kommer att komma till dig tids nog. Jag vet hur det känns att inte vilja mer eller orka mer. Men orka lite till. Det kan bli bättre, jag lovar dig ♥
Skriv gärna något kring era egna erfarenheter av psykisk ohälsa i kommentarsfältet, så kanske du kan hjälpa någon annan med din historia.
Jag levde i flera år med kraftig ångest och bara några fååå dagar per månad där jag mådde bra. Efter några år hos olika läkare så fick jag diagnosen PMDS, alltså en specifik typ av kraftig PMS. Det visade sig att min kropp blivit så sliten av att ständigt behöva vara ”allergisk” mot min egen menscykel att jag fått serotoninbrist och akut krisreaktion. Nu äter jag en låg dos antidepressiva (fluoxetin) som jag troligen kommer behöva äta hela livet och jag mår så fruktansvärt bra. De bra dagarna jag hade varje månad var tydligen mitt riktiga ”jag” och nu är jag den personen nästan alla dagar i månaden. Nu slipper jag också använda hormonella preventivmedel för att stänga av min cykel och har äntligen mens, sexlust och en kropp som lever i naturlig harmoni med cykeln.
Är så oändligt tacksam!
Gud JA!!! Är likadan. Satan vad ångest jag hade för några år sedan efter en misslyckad flytt till NYC och nära utbränd i en av Sthlms värsta branscher. Kunde sitta i kroppen som kramp hela dagar, jag blev inte av med den. Efter KBT, total livsstilsförändring (tog bort some, började träna, prioritera min tid annorlunda etc), en trygg relation som kom in i mitt liv och insikten om att lyckan bor i det lilla – så mår jag så bra. Jag är så otroligt tacksam för det där lugnet jag numera känner i kroppen – som standard! Förut var ångesten standard. Och ibland (väldigt sällan) kan jag få lite ångest eller stresspåslag igen och när det gått över kan jag slås av tanken att jag hade det så hela tiden förut? Och bli så så så tacksam att idag mår jag bra! Mest hela tiden!
Idag är jag 38 år. När jag var 20 år tog ångesten över mitt liv och jag fick även ofta panikångest attacker. Jag började i intensiv KBT. Blev erbjuden antidepressiv medicin, tackade nej. Inte ska jag, världens starkaste människa äta samma medicin som psykiskt sjuka människor gör?? Det märkliga är att jag haft sådant här tänk om mig själv trots att jag nu arbetat inom psykiatrin i mer än 15 år.
Förra våren kraschade jag fullständigt. Sjukskriven ett halvår på heltid. Träffade terapeut en gång i veckan och har sedan dess ätit antidepressiv medicin. Jag har hela mitt liv varit en ”duktig flicka” och haft ett starkt medberoende. Kämpar som bara den med att komma ur det nu. Har fortfarande lång väg att gå med en stor oro om att jag aldrig ska bli lika glad som jag var förr. Men nu jobbar jag heltid och försöker så gott jag kan orka med det samt man och två barn och ett hus.
Jag har varit ordentligt sjuk i psykisk ohälsa i två perioder. Första gången runt 20. Från att haft stora framtidsplaner om utbildning, karriär o bild av hur ett lyckat liv ser ut, så gjorde jag helt andra prioriteringar. Efter det spelar ingenting ngn roll förutom att må bra. Innebär det att bo i ett tält i skogen i ett halvår, så får det vara så.. Se ut som sju svåra år för att jag inte orkar bry m om mitt yttre men mår bra i det, ja då får det vara så.. Jag har blivit ngn som skiljer mig en del från min biologiska familj, men kan även vara den som är mest nöjd med livet. Min definition på vad lycka är, har blivit att bara att jag mår bra spelar inget annat ngn roll. Blir liksom helt vårsolsrusig av att bara må bra. Andra runt mig tycker att jag har möjlighet att skapa ngt större av mitt liv, därför jag har de förutsättningarna, men jag har valt att bara vara nöjd eftersom jag mår bra o vill inte tappa bort det för att se om jag kan skapa ngt som skulle anses som bättre. Jag nöjer mig:)
Jag håller med! När man varit nere på botten med så mycket ångest att man knappt vet var man ska ta vägen så är en ångestfri dag en helt underbar dag. Min kropp strejkade förra sommaren och hösten pga lång period av ångest som jag försökte hantera själv, magen ballade ur och jag orkade inte göra något, vilket också ledde till ännu mer ångest över allt jag missade. Lägg också till ett jobbyte på det där man skulle försöka visa sig duktig fast ångesten fanns där varenda jäkla sekund.
Min räddning blev en läkare som hjälpte mig med magen, dietistkontakt och sedan bokade jag tid hos en terapeut privat. Efter första samtalet kände jag mig så lättad och efter 6 ggr insåg vi att jag var färdig för nu, jag behövde inte mina 10 samtal som vi bestämde från början.
Idag är jag så sjukt tacksam över en dag utan ångest och magvärk. Jag njuter av restaurangbesök utan att mitt hjärta ska slå tusen slag och vardagen känns rolig igen och inte längre något man måste ta sig igenom för att sen vara helt utslagen under helgen. Jag har fått livet tillbaka och då är det lätt att känna tacksamhet även en grå tisdag. <3
Jag har lidit av psykisk ohälsa i hela mitt, mina första minnen innehåller oro och ångest. Jag är uppväxt i Sverige, med trygg familj. Vid 9 års ålder vägrade jag i perioder att gå i skolan, skyllde på ont i magen. Jag fick sån separationsångest av att lämna hemmet. Men tyvärr gjorde man inget mer än att undersökte min mage och konstaterade att inget var fel. Tonåren var ett rop på hjälp. Men eftersom jag sida vid ropen fick bra betyg, hade mängder med vänner, sporrade osv osv märktes det inte. Universitetsstudierna var kaos, en prestationsångest utan dess like. Men ingen såg mig. Inte ens min sambo. Mitt första jobb fortsatte på samma sätt, men där fanns en underbar kvinna som blev min chef. En ung person som såg mig. Hon skickade mig till vårdcentralen och äntligen fick jag lite hjälp. Kbt och medicin. Det gick okej. Blev gravid och blev deprimerad men höll det på insidan, ingen såg. Jag var gravidillamående så allting skylldes på det, både för mig och omgivningen. Bebisen kom och jag hade ångest. Jag var så trött. Försökte bete mig som att jag inte hade barn för rädslan att förlora kompisar. Försökte vara en cool mamma. Men jag ville bara att bebisen skulle sova. När han var 9 månader bröt jag ihop. Dom misstänkte att jag hade en graviditets depression som gått direkt över till förlossningsdepression. 9 månader tog det. BVC såg det redan på testet man gör efter några veckor, men hon orkade inte ta tag i det tanten utan sa åt mig att vila. Fick hjälp, men inte tillräckligt. Sen hade 2 riktigt ljusa år när jag sökte privat psykolog. Blev gravid igen, hade en fantastisk hjälp av vården och hade en underbar föräldraledighet. Orkade jobba ett år. Sen kom kraschen, och som jag föll. Jag var ju perfekt. Ett bra jobb, bara 30 år. Villa, man, två barn. Sprang lopp. Men jag kraschade. Utmattningssyndrom och generaliserat ångestsyndom. Högkänslig. Nu har det gått 1,5 pr sen kraschen. Jag har fått fantastisk hjälp, på flera håll. Jag har också kämpat med läka själv. Tagit strider, med andra och med mig. Ändrat förhållningssätt, ändrat relationer.. Äntligen ser jag ljuset. Kämpar med att acceptera att jag förlorat så många år av lugn och lycka, och jobbar med uppskattningen om hur bra jag har det och hur många år jag förhoppningsvis har framför mig.
Vill bara skicka en stor stor kram <3!! Heja dig!
Tack snälla vad fint. Blev uppriktigt jätteglad att du tog dig tid att skriva det! <3
Åh, tack tack tack för det här inlägget. Igår vid lunch gick jag hem från jobbet och sen satt jag bredvid sängen och bara grät. Har sagt till så många gånger om hur mycket jag har att göra på arbetet utan respons. Nu sitter jag här och vet inte hur de ska lösa det. Så läskigt men min kropp orkar inte längre. Tack för att du delar med dig.
Jag relaterar verkligen till detta inlägg. Jag har också haft mycket ångest i perioder. Förut vågade jag knappt lita på dom ångestfria dagarna även fast dom sakta men säkert har blivit fler. De ångestfyllda dagarna var jag så rädd för att dom skulle bli fler igen. Nu kan jag omfamna dom ångestfyllda dagarna på ett sätt jag inte kunnat förut – jag tycker inte om dom men jag accepterar dom. Acceptans har hjälpt mig mycket.
Började nytt jobb förra veckan och var så orolig innan, hur det skulle bli då jag haft beskymmer med både social ångest och prestationsångest. Men det känns så ångestfritt…vilket är sjukt ovant och lite konstigt. Men samtidigt en sån otrolig befrielse.
Kärlek till alla som kämpar med ångest dagligen!! ❤
Hej! Till Louise, hoppas du ser och läser detta: säg upp dig eller sjukskriv dig och börja få hjälp med att prata med någon. Att jobba och ingen lyssnar slutar bara med att du blir sjuk och kanske får en lång väg tillbaka. Ta tag i det nu, livet är för kort att jobba ihjäl sig eller må dåligt. Psykisk ohälsa och ångest är hemskt och kan själv känna idag att de dagar man mår bra är man så himla tacksam och överdrivet positiv! För några år sedan var jag djupt deprimerad och hade konstans ångest ( visste inte ens va det var ) förens jag kom till en läkare och bröt ihop helt. Fick träffa psykolog och gick så långt till att jag började gå hos psykiatrin. Fick börja med medicin och träffa behandlare 1 gång i veckan. Till råga på allt detta har jag växt upp med en familj och bild av att man ska vara stark och klara allt själv. Psykologer mm är bara fel och sånt håller vi inte på med i denna familj. Hade det inte vart för läkarna, psykologerna och medicin (ett kort tag) så vet jag inte om jag orkat mer. Tog mig 2 år att komma tillbaka och idag kan jag hantera ångesten om den dyker upp. Som är sällan tack och lov. Trodde aldrig det skulle bli bättre, men det blir det och även om jag förlorade massa på vägen som vänner, socialt liv etc etc. Så är jag så tacksam idag att jag är ångestfri, fått verktyg av vården hur man ska hantera ångest, depp mm. Jag jobbar ständigt med min hälsa, välmående och utveckling och självklart hjälper det att man blir klokare och lär sig desto äldre man blir. Tack för jag fick dela med mig, ta hand om er därute.
”Jag är inte perfekt tyvärr” borde alla unga tjejer (och killar) läsa. En av de bästa böckerna jag läst för den förändrade verkligen min syn på mig själv. Rekommenderar alla att läsa den, egentligen oavsett kön och ålder 🙏🏼❤️