Varför går man i terapi? För att må bättre än vad man gör

I min projektplan med Mindler (klicka för att komma till deras startsida och läsa mer om vad Mindler är) så står det att jag ska skriva en summering av min KBT-resa innan semestern. Då skulle mina 10 KBT-besök vara avklarade och en sammanfattning av vårens KBT-resa skulle göras så att den kunde avslutas.

Men faktum är att jag är inte klar än.

Jag har insett under den här våren att jag kommer aldrig bli klar med min terapi. Den kommer nog att komma i skov, för livet går upp och ner, men jag kommer aldrig bli klar med mig själv för det kommer alltid att dyka upp nya saker som behöver bearbetas.

När jag började min KBT hos Mindler i vintras så var mitt fokus att prata om min högkänslighet, min mammaroll och tröttheten. Med tiden har resan skiftat fokus och hamnat någon helt annan stans. Mycket av det jag har lärt mig i tidigare terapi har jag glömt bort under den här våren, ja, det känns faktiskt så. För när jag läser det här inlägget som handlar om starten på denna KBT-resa (klick!) så inser jag att jag har glömt bort hur man har förståelse för andra. Jag har känt så starkt att ingen har förståelse för mig och i det har jag slutat vilja förstå andra.

Det är ingen bra sak.

I terapin får jag jobba på att bli en bättre version av mig själv och många saker behöver man öva på gång på gång. Som att se andra utifrån deras perspektiv, ha förståelse och förlåtelse. Man ska inte underskatta vikten av att förlåta för att kunna gå vidare – även om man inte får ett förlåt från andra när det behövs. Att förlåta utan ett förlåt är svårt men viktigt för att kunna må bra och ta sig vidare. Jag har gråtit och gråtit framför skärmen med min psykolog där på andra sidan. Behövt se dåliga sidor hos mig själv och behövt säga vissa saker högt som jag kanske inte velat uttala. Allt blir så verkligt när man pratar om det.

Jag jobbar också på något som jag inte riktigt var beredd på – vilket är att känna medlidande för mig själv. Att ömma för mig själv utan att sätta på mig en offerkofta. Att låta min terapeut känna med mig för att sedan kunna gräva i det som känns.

Överlag så tror jag sjukt nog att den här våren har tagit fram många dåliga sidor hos mig – och jag som trodde att det skulle bli precis tvärtom när vintern var. Våren satte mig verkligen på prov och nu när vi närmar oss sommaren känner jag bara hur mörk jag stundtals har varit. Jag har känt mig ensam och oförstådd och främjat den känslan istället för att se situationer ur ett helikopterperspektiv. Att acceptera det har fått mig att behöva titta på balansen mellan att förlåta utan att åsidosätta sina egna värderingar, min egen moral. Att kunna vara den större människan och acceptera att andra kanske också tycker att de själva är den större människan i en situation. Acceptera olika syn på situationer fast den spontana känslan är ”men jag har ju rätt!”.

Det som är bra när saker händer som ruckar om ens personlighet är att man verkligen, alltså verkligen, måste börja ta tag i sig själv. Öppna upp de där svåra vrårna i sitt inre när man sitter där med sin psykolog. Säga de där orden som ligger långt inne och låta tårarna få forsa i takt med att munnen rör sig.

Jag är inte klar med min KBT, så därför kan jag inte sammanfatta den för er. Jag befinner mig i ett virrvarr av känslor som jag och min psykolog försöker reda ut. Under våren så tog vi oss igenom sak för sak och varje gång jag började känna mig klar så dök en ny grej upp. Min psykolog har tvingat mig att rota på djupet för att försöka hitta mig själv, vem jag vill vara och vad som är viktigt i mitt liv. Men jag har fått med mig något väldigt positivt ur vårens KBT-terapi. Jag har på nytt fått lära mig om förståelse och förlåtelse. Jag har för första gången i vuxen ålder fått lära mig att ömma för mig själv och inte bara vilja straffa mig själv. Sen tonåren har jag haft ett djupt inrotat självdestruktivt beteende som vi verkligen har jobbat med under den här våren. Vi är inte klara, men vi jobbar på det. Jag tar myrsteg framåt.

Varför går man i terapi? För att man vill må bättre än vad man gör. För att man vill förstå sig själv och andra, acceptera, respektera. Kunna se situationer med ny blick och minska på det som skaver inuti.

Vi får se när jag känner mig klar den här gången, men det är nog ett tag kvar.

Känner du som läser igen dig i det här? För dig som gör det så vill jag bara säga att saker behöver inte skava. Man kan ta steget in i terapin och prata om det som gör ont. Så jag vill verkligen rekommendera dig som funderar på terapi att boka et psykologbesök hos Mindler. Under ert första samtal får du berätta om dig själv och ditt mående och efter det gör ni tillsammans upp en plan för hur du ska kunna må bättre. Mindler har över 300 (!) legitimerade psykologer anställda hos sig och du kan i lugn och ro välja ut en psykolog som du tror skulle passa för just dig i appen. Du kan läsa mer om Mindler här (klick!) och om du har frågor kan du kommentera till inlägget så kan jag eller någon från Mindler svara på dem.

♥