Uppdatering: 21 månader med Dante

En månad har gått sen den senaste uppdateringen och det här har hänt sen dess!

Pratet fortsätter i en rasande fart. Det är sånger och meningar och peka och säga efter. Han hittar på egna ord för saker och försöker hela tiden göra sig förstådd. Det är så gulligt och jag tycker så synd om honom när han säger något och vi inte förstår vad han säger för han blir SÅ frustrerad. Vilket är helt förståeligt – det hade jag också blivit om jag sa något och folk stod som frågetecken?

När vi är med andra barn och någon tar något som är hans blir han SÅ ledsen, det är tårar stora som floder. Men jag förstår inte för på förskolan måste ju barn ta varandras saker hela tiden, inte går han väl runt och gråter sådär mycket då? Det känns som något han gör när vi är med för att vi ska låta honom få behålla det han har. Hur gör ni andra föräldrar när det kommer till barn och saker? Lägger ni er i eller låter ni barnen sköta det själva? Jag tycker att många föräldrar agerar på det sätt som är till fördel för deras barn men på ett undermedvetet sätt, till exempel om man har ett barn som alltid tar anda barns saker så säger man att “låt barnen sköta det själva” eller om man har ett barn som är jätteförsiktig och blir överkörd så lägger man sig i både ofta och gärna. Helst vill jag göra det som gör honom till en bra person och eftersom det här precis har börjat komma in i vårt liv så känner jag att det finns möjlighet att försöka göra så rätt som möjligt från start – om det nu finns något rätt? Det enklaste för mig vore ju att bara lägga mig i och säga “Dante hade den först” och ta tillbaka leksaken till honom, men jag vet inte hur bra det blir för honom i slutändan? Många tankar kring det här som ni hör och ni får gärna komma med era tankar om hur ni tycker att det känns bäst att agera i leken (behöver nödvändigtvis inte vara hur ni faktiskt agerar, för jag förstår att man som förälder inte alltid har ork till att göra allting rätt 🙂

Annars är han och jag lite extra kära i varandra för tillfället. Vi har haft en del egna dagar tillsammans som har varit så mysiga. Ju mer jag förstår honom desto mer kan jag se till så att vi har det bra tillsammans. Vi gör utflykter, hänger med kompisar, bygger kojor hemma, läser böcker och målar. Favoritfilmen just nu är Mamma Mu och vi dansar till varje låt som är med i filmen. Vi har internskämt, han har lärt sig kurragömma och när han saknar sin mormor tar han min telefon, pekar på den och säger “Mommo” tills vi ringer henne på FaceTime.

Sömnen går fortsatt bra, han sover 11 1/2 timmar i sträck med 1-2 uppvak vilket är helt fantastiskt för oss. Vi har sovit borta en natt sen vi började med våra nya sömnrutiner och det gick jättebra så vi hoppas att vi ska kunna hitta en balans där han kan sova borta då och då hos sina mor eller farföräldrar som han älskar att sova över hos! Men inte lika ofta som förut då de ofta tog honom pga vår enorma sömnbrist (tackar fortfarande universum varje dag för att det är över).

Vad tycker ni andra som har barn i samma ålder som Dante om den här perioden? Vad är roligast och vad är svårast?

Tack Dante för att du är min. Jag älskar dig så att det gör ont i varje del av min kropp. Du är allt.

Dante och Harry ♥

Läs om 20 månader här!

  1. Min dotter är någon månad yngre än Dante och jag upplever att hennes kompisar och andra barn i parken som går på förskolan är mycket mer känsliga med ”min leksak” eller ska ta andras leksaker. Min dotter bryr sig knappt och ger gärna ifrån sig leksaker om någon vill ha hennes spade och vill heller inte ha andras leksaker. Jag tänker ju att det bara är för att hon inte går på förskolan och behöver ”slåss” om saker hehe, hon har inte förstått ännu det som förskolebarn förstår att man måste kriga lite för att få ha leksaker 😅
    Men åt vad man ska göra tycker jag också det är svårt. Som du säger vill jag ju inte alltid att hon ska bli överkörd och kan säga ifrån till speciellt äldre barn att nu leker hon med den spaden typ. Känner typ att man får hantera situationer enskilt och gå på magkänsla, finns väl inga helt rätt eller fel!

    Tycker också som dig att det är fantastiskt roligt med den kognitiva utvecklingen som händer så himla snabbt nu, nya meningar varje dag och man kan ha det så roligt ihop. Men det kommer också mer bestämdhet som är svår ibland att veta hur man ska bemöta, typ idag blev det raseriutbrott när man absolut inte vill byta blöja eller ha ett par andra skor 😬

  2. Jobbar på förskola och i den situationen säger vi ”X hade den först så du får ta något annat så får du den sen”. 🙂

  3. Tycker det finns en grej som funkar hyfsat åt bägge håll, både när ens barn vill ha något som ett annat barn har och när ett annat barn vill ha det som ens eget barn grejar med. Det är att typ säga ”du kan ha den en stund och sen kan du ge den till det andra barnet” eller säga till en annat barn ”Dante kanske kan få kolla på den om en stund när du är klar”. En stund för barn är ju typ 5 sekunder plus att dom upplever det som att dom har bossat över situationen typ och det blir lite mindre drama.

  4. Vad mysigt ni verkar ha det! min tjej är lite äldre, fyller 2 år snart. Hon pratar på och vi kan konversera nu, det kom över en natt. Så det det bästa!! Det sämsta är helt klart att hon vägrar det mesta; vill inte borsta tänderna, inte klippa naglarna, inte tvätta händerna, inte sätta på jackan…ja du förstår. Så även om vi har världens mysiste dagar så blir det alltid små bråk hela tiden vilket är lite utmattade. Men det är väl det som kallas trotsåldern.

    Hoppas lite envishet och trots sitter med henne upp i åldern iaf. Det behövs 😀👊

  5. Ang. att ta leksaker. Rekommenderar artiklarna av Janet Lansbury på detta ämne, sök på “Toy taking” på hennes hemsida så får du upp ett par artiklar med riktigt bra innehåll.

    “If every time adults jump in and bring in their version of what is right, the children learn either to depend on them or to defy them. The more we trust they can solve, the more they do learn to solve.” Rather than jumping in immediately, Magda advised “sportscasting” during conflicts – calmly and impartially stating just the facts to let the children know that we understand and empathize, i.e., “Ben was holding that, and now Ella has it”. Or, if a child seems upset, we acknowledge, “It bothered you when Ella took the toy.”

  6. Älskar dina månadsuppdatreringar, tack!
    Jag har en 9-månaders bebis och det är så kul att läsa om vad som väntar.
    Så glad för er skull att sömnen fortfarande är så bra, underbart att höra. Roligt och bra att du är tacksam, undrar hur länge du kommer känna så för till sist blir ju god sömn förhoppningsvis en helt naturlig del av era liv! (även om det säkert kommer komma mindre bra faser etc).

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi