Den 19:e december blev Dante 17 månader – hurra hurra hurra! Nästan ett och ett halvt år stor nu. Och vad har hänt under den senaste månaden?
Sömnen har blivit riktigt dålig… för att sedan bli lite bättre igen. Skitdåligt eller ganska dåligt är vad vi parerar mellan och ibland slår hopplösheten mig med häpnad, men inte just idag. Vi har haft några mysiga nätter där vi legat nära och sådana mornar känns alla katastrofnätter plötsligt som borta.
För er som har följt våra sömnproblem och Dantes öronproblem så vet ni att vi fick en remiss till en specialist för några veckor sedan. De hittade ingenting med hans öron, polyper eller halsmandlar så efter det fick vi en tid hos en barnläkare för att prata om sömnrubbningar. Det kändes så fint att de äntligen har tagit oss på allvar med sömnproblemen och vi fick jättefint stöd av läkaren. Nu vet vi vilka vägar som finns att gå framöver om vi inte orkar vänta ut den dåliga sömnen och bara det gör att vi känner oss tryggare!
Hans tal blir bättre för varje dag och i förra veckan sa han två ord på rad för första gången. ”Pappa Gris” och ”Pappa Lejon” har han sagt flera gånger (från Greta Gris och hans favoritbok). Han testar sig fram med talet, försöker bilda vad som låter som meningar och skrattar när det blir fel. Det är helt sjukt coolt att han lär sig prata tycker jag och många vänner har sagt att runt 1 1/2-2 år är den bästa åldern för att de lär sig prata då. Nu fattar jag grejen. Jag kan nästan känna mig hög på kärlek när han säger något ord eller försöker kommunicera med mig!
Skrikutbrotten från förra månaden har varit mycket bättre och nu har han varit betydligt lugnare. Vi gosar en hel del och han leker mer själv än tidigare. Han är inne i sin 10:e fas nu, så det kanske är det? I nästa vecka kliver han ur den sista fasen (som finns dokumenterad i alla fall) vilket känns som en stor grej på något sätt. Jag minns när han gick in i första fasen i Växa och upptäcka världen-appen, då kändes fas 10 helt sjuuukt långt bort men så sitter man här med en kille som säger Pappa Lejon och har hela munnen full av tänder.
Han gör allt roligare och bättre. Jag förstår nu mer än någonsin det här med att bli kär i sitt barn för det känns som att jag blir mer kär i honom för varje vecka. Självklart blir jag svintrött på honom ibland, men det är ärligt talat mest sömnen som spökar just då. Jag tycker så mycket om honom, han är så härlig. Min lilla kompis som jag har det roligare med varje månad som går. Längtar tills pandemin är över och vi kan hitta på mer saker tillsammans, förhoppningsvis till våren!
Tack Dante för att du är du ♥
Oj vilken liten kopia av Damon han är! 😍
Hoppas ni får en riktigt mysig jul!
Hoppas ni får hjälp med sömnen nu. Utan att veta desto mera om era sovrutiner så kom jag att tänka på hur gör ni vid läggningen? När vår flicka lärde sig att somna själv i egen säng började hon sova hela nätter. Dvs att barn behöver kunna somna utan föräldrens famn, vaggande eller nappflaska för att kunna somna om under natten när hen vaknar.