Idag blir Dantis hela 16 månader, det vill säga 1 år och 4 månader, gammal! Min lilla kille. Som hela tiden lär sig massa nya bus, kan säga SVAMP från ingenstans och skriker mamma eller pappa när vi kommer hem från jobbet.
Igår hade jag första kvartssamtalet med Dantes förskolepedagog. Det var ett kort samtal såhär två månader in och sedan blir det ett utvecklingssamtal till våren. Jag kände mig så otroligt vuxen när vi pratade i telefon; Har jag verkligen ett kvartssamtal med min sons pedagog just nu? Men ja, det hade jag ju. Ett samtal som gjorde mitt hjärta flera gånger större, jag kunde nästan känna hur det krampaktigt växte medan hon pratade på om min son. Precis som vår uppfattning trivs han väldigt bra på förskolan, han har verkligen kommit in i rutinerna och både äter & sover jättebra om dagarna. Han är nyfiken och vill gärna haka på de lite större barnen. Han tar efter det mesta som de gör, både utveckling och busen (något vi märker när han kommer hem vissa dagar och helt plötligt gör något knäppt och skrattar högt för sig själv, haha). Från ingenstans börjar talet släppa och pedagogerna säger att det kommer något nytt ord nästan varje dag nu.
Jag var så glad när vi la på över att han har det så bra där och så stolt över att hon pratade så gott om min lilla kille. ”Hur är hans humör?” frågade jag. ”Jo det går upp och ner, vi vet vad han vill om man säger så” sa hon och skrattade. Precis som hemma alltså: tydligt, mycket känslor och massa kärlek.
Hans favoritoutfit med massa gurkor pga favoritboken är ”Här dansar Herr Gurka”
På hemmafronten är allt hur bra som helst förutom två saker. Sömnen är fortfarande ingen lätt match men senaste tiden har varit lite bättre, som det är i perioder för oss. Hittills har det alltid kommit bakslag men vi njuter av de bra nätterna vi får! Sedan har han börjat testa gränser genom att få skrikutbrott ibland när han inte får som han vill. Alltså han blir HELT hysterisk. Om han till exempel har fått tag på något i lägenheten som han inte ska leka med (typ toalettborsten… kräks!) och jag tar den ifrån honom kan han skrika tills han nästan spyr. Jag är hård på mitt nej så jag ger inte med mig men försöker visa att vi kan leka med något annat och trösta honom. Gör jag rätt eller hur ska man agera vid ett skrikutbrott? Jag vägrar ge med mig utan vill att han lär sig att nej är nej. Jag säger inte nej ofta utan det är när det är något som faktiskt inte är okej, typ försöka dra ner en lampa, slicka på en toalettborste eller springa ut i gatan. Förstår ju att detta är starten på en lång rad av skrikutbrott med tanke på hans dramatiska personlighet men vill agera rätt från start så det blir så bra som möjligt för oss alla <3
Men! Jag njuter, herregud vad jag njuter. Han har fortfarande ett stort behov av fysisk närhet och vi är nära varandra mest hela tiden. Han brukar krypa upp i soffan med sin snuttis så vill han att man ska sitta med honom och så tittar vi lite på Nyhetsmorgon eller Efter Fem tillsammans. Ibland tar vi en paus framför Greta Gris eller så läser vi en av alla hans tiotals favoritböcker. Han leker en del själv, gillar att bygga saker och leka med bilar, skriker boll när han ser en och är besatt av hallon.
Dante ♥
Jag tänker att han är för liten för att förstå att ”ett nej är ett nej”, men att det såklart inte hindrar att man ibland måste säga nej och plocka bort de små från situationen. Jag brukar tänka att det är okej att vår dotter (drygt 13 månader) blir arg när hon inte får som hon vill. Då skriker hon och lägger sig på golvet och försöker dunka huvudet i golvet.. jag hindrar henne såklart från att skada sig, men bekräftar att jag förstår att hon blev arg för att jag plockade bort det hon lekte med (eller vad det nu är). Och så får hon vara arg en liten stund och sedan försöker jag avleda med något annat. Det är ju inte farligt att känna känslor även om det är lite jobbigt med små älsklingar som har väldigt mycket känslor som de inte riktigt kan reglera 😅
Här har vi haft otaliga skrikutbrott, nästan varje dag 😂 när de är så små som Dante tänker jag att det mest handlar om att ta av dem det som de inte ska ha och ersätta med något annat. Ett skrikutbrott brukar jag låta ha sin gång bara. I den åldern har de varken språket eller förmågan att hantera ilskan på annats sätt.
Fina fina Dante! 😊
Känner igen mig så mycket i honom. Min dotter är 16,5 månad och hon har också fått ett sjukt humör. Här om dagen fick hon ett raseriutbrott och stod och gallskrek i fem minuter. Man kunde tro att hela världen gått under, men verkligheten var att hon missade papperskorgen när hon skulle slänga sitt äpple, alltså haha. Man blir knäpp men kan samtidigt inte låta bli att skratta. Var inte alls beredd på att den här bestämdheten kunde komma såhär tidigt 😂
Önskar jag kunde ge dig något tips om sömnen, men vi har det precis som er. Hon sover så fruktansvärt dåligt. Man börjar bli lagom less på att gå omkring som en zombie om dagarna.
Tack för att du är så ärlig här, det gör det lite lättare för mig att veta att jag inte är ensam. Kram
Tips för att hantera små barns utbrott: big little feelings på Instagram. Magiskt!
Samma här med skrikutbrotten med vår dotter, men tänker att det kommer bli bättre när vi kan prata mer med henne och få henne att förstå ’varför’ hon inte får leka med vissa saker. Men jag gör som du, avleder med något annat och det funkar för det mesta. Ordet ’stopp’ går också bättre än ’nej’ har vi märkt. Då blir hon inte lika sur och man hinner hindra henne innan det verkligen blir NEJ! 🤣
Jag tror på att inte underskatta hur mycket dom förstår och jag är samtidigt alltid noga med att visa att jag respekterar hans känslor. För mig är det jätteviktigt att han alltid ska känna att jag inte ignorerar att han är ledsen men tyvärr kan han ändå inte få som han vill. Jag har ett dåligt minne från när jag var barn och min mamma inte tog mig på allvar när jag var ledsen och jag har alltid detta i bakhuvudet… Man vet aldrig vad som verkligen känns viktigt för ett barn och gud förbude att han verkligen känner sig förkrossad och jag bara ”äh, nej gå o lek med något annat”. Jag brukar säga Nej följt utav en förklarning varför. Och jag brukar krama honom och säga att ”Jag är verkligen ledsen att du är ledsen, jag vill inte att du ska vara det men tyvärr kan du inte leka med toa-borsten. Den är full med baciller, du kanske får dem i munnen och sen blir du sjuk och får ont i magen” och jag gör det så många gånger det behövs. Jag tycker att han brukar förstå, t.ex. har han börjar säga ”Aj” och tar på magen när jag brukar säga ”Du blir sjuk och får ont i magen” eller när jag säger ”Du kan få en stöt och det gör jätteont och är jättefarligt om du leker med kontaktuttag” och då säger han också ”Aj” och tar sig på huvudet. Men ja.. ibland överväger man ju att låtsas som att man inte ser bara för o slippa säga ”Nej” och höra en massa skrik och gråt haha.. Men sen tvingar jag mig alltid att ta tag i det.. Man måste gå igenom det ju annars lär de sig inte. Men jag har i alla fall känslan av att min son uppskattar en förklarning till varför han inte får göra dittan och dattan och inte bara ”Nej”. Så gör jag i alla fall!
P.s jag personligen tror inte på metoden ”Ersätt med något annant” om man tar något ifrån dem. Jag vill att min son ska lära sig att man inte nödvändigtvis måste ha något att underhålla sig med hela tiden. Jag vill att han ska acceptera ett nej, jag vill inte att allt ska behöva bli ”Nej, men här har du detta istället” för hur blir det den dagen du är någonstans och säger nej men inte har något annat att erbjuda? Typ om du säger nej till en leksak i en leksaksbutik?
Jag tänker att det handlar om att avleda barnen.. Små barn har inte förmågan att kunna reglera känslorna inom sig, reflektera och se konsekvenser av sitt handlande. Dessa förmågor kommer först i sexårsåldern då de tar ett rejält språng i sin utveckling. Därför, tänker jag, att de inte heller gör kopplingen att skriker jag så får jag någonting annat och därför använder jag mig utav den metoden i t.ex. leksaksaffären. De gör helt enkelt inte den kopplingen. Så därför tänker jag att avleda är bara en stor hjälp för våra barn för att kunna förflytta fokus från en känsla till en annan <3
Är verkligen ingen expert, men tycker det låter som att du gör ”rätt” med Dante och hans skrikutbrott. Barn måste få testa 1000 gånger om innan det har fastnat för dem vad som är rätt och fel/tillåtet. Vad Dante gör är precis vad alla barn ska göra, testa och undersöka vad som funkar och inte funkar i livet. Skrikutbrotten kommer ju då små barn ännu inte har lärt sig att självreglera sina känslor, allt som känns kommer ut utan filter, ganska härligt ändå. Jag tror på att tillåta barnets känslor. Sitta med och bekräfta vad som händer. Prata högt om hans känslor. ”Jag ser att du blev ledsen när jag tog toalettborsten, det gjorde dig arg, jag hör att du är arg, Dante skriker högt” osv osv. Tror inte på att avleda och ersätta, dvs ge något annat för att han ska glömma bort det han inte fick ha. Då tar man också ifrån honom möjligheten att öva på att känna sina känslor, processa dem och lugna ner sig – en viktig egenskap att lära sig! Så låt honom skrika och försök att vara så lugn och neutral inställd som möjligt till alla dessa ”utbrott” 🙂
Vet inte om han är lite för liten men när vår dotter blir sådär ledsen/hysterisk brukar vi säga ”vill du ha en kram?” 4/5 gånger vill hon det och vi kramas så hon blir lugn, sen förklarar vi varför vi sagt nej till den specifika grejen. Oftast handlar det ju om att de inte ska skadas, bli sjuka eller ha sönder saker som då kan va farliga.
Hej!
Jag har inga barn själv än, men följer många som har barn. En instagram som heter biglittlefeelings verkar vara väldigt poppis hos många när det handlar om att hantera utbrott och vilka verktyg man kan använda sig av. Har som sagt inga barn själv så vet inte hur effektiva tipsen är, haha, men kanske är intressant att läsa om iallafall!
Hoppas att du får en fantastisk fredag och helg!
Kram
Måste bara inflika här att han är ju verkligen helt magiskt söt!
Vill också tipsa om ett helt fantastiskt instagramkonto som verkligen får en som förälder att reflektera och fundera: petrakrantz
Hej kära du! Vill tipsa dig (och alla som läser detta och är förälder eller har barn i din närhet) att kolla in @drbeckyathome på Instagram. Blir tårögd över hur kärleksfullt hon behandlar ämnet föräldraskap och kommer med så mycket pepp och konkreta tips! Kram!
Jag har inte barn själv och det är nog inte aktuellt än på ett tag, men alltså vilken MYSIG text. Jag älskar att läsa Dantes uppdateringar. Älskar att du beskriver hans personlighet som dramatisk. Så gulligt haha
Haha! Gulle dig <3 Så kul att någon som inte har barn i samma ålder ändå kan uppskatta dessa små uppdateringar 🙂 Jag skriver dem mest för mitt eget minnes skull, så kul att ha sparat i framtiden om hur han var som litet barn. Puss!