Ni som har sett eller hört mig prata om bebisresan senaste dagarna har knappast missat hur mycket jag pratar om att det är mitt livs svåraste jobb… det är verkligen det. Kanske är det världens svåraste jobb för att man som mamma sätter sådan otrolig press på sig själv? Jag pratar mycket om vikten att vara snäll mot sig själv men lyckas ändå vara hård mot mig själv ganska ofta. Det är så många mammor som har berömt mig för mitt jobb med My Baby Book och Baby Journey men vet ni vad att varenda mamma där ute gör det svåraste jobbet av dom alla tillsammans med mig: Tar hand om barn. Alltså det är på riktigt tusen gånger svårare att göra alla rätt som förälder än att göra allt annat jobb. Känner alla såhär? Eller är det bara vissa av oss och varför i sådana fall? Hur blir man mer förlåtande mot sig själv som mamma?
För en halvtimme sen: glad, mysig och nöjd över min insats i SVT
I morse gick jag upp 06.30 för att sminka mig och sedan smyga ner till taxin som kom strax efter 07 och skulle ta mig till SVT där jag skulle prata om boken och appen. Innan jag gick la jag fram Dantes kläder till hans skolfotografering: hängselbyxor och randig tröja. Damon kammade håret på honom och tog honom till föris i vanlig ordning. Bara det att fotograferingen skedde 09 och Dante lämnas alltid 09.15 så han missade sin första skolfotografering. Tårarna bara rann när Damon ringde och sa det… man har liksom vissa saker som känns extra viktiga när man är förälder och det här var en sån sak. Jag började leta efter var någonstans det stod just 09 och såg att det stod på samma papper som vi föräldrar skrev under och lämnade in som godkännande. Men i den andra informationen stod bara datum och inte tid så jag förutsatte att det skedde mitt på dagen någon gång.
Så nu sitter jag här och försöker jobba med rödgråtna ögon och tårar som fortsätter droppa hur mycket jag än torkar bort dem.
Fan, känner mig inte som en bra mamma idag. Det är nog i kombination med att jag har så mycket jobb den här veckan och inte hinner vara med Dante så mycket. Så nu har jag gjort om i mitt schema så att jag kan hämta honom tidigt idag och bara vara tillsammans. Ska sätta på mig praktiska kläder och sparka på löv ute på Djurgården eller något.
Hoppas att ni får en fin onsdag och att ni är snälla mot er själva ♥
Nu: Söndergråten, skör och vill bara ge upp
Kramar!! ❤️
Brukar aldrig kommentera men läst din blogg länge! Du verkar vara en så fin mamma. Ibland glömmer man och gör fel.
Det kommer säkert komma en ny chans till foto för de barn som missade! Så många som är sjuka nu så på min sons förskola lägger de tex alltid in ett extradatum. Oroa dig inte och var snäll mot dig själv <3
Ring förskolan. Fotografen brukar vara där i flera dagar eftersom fler grupper ska fotograferas. Be dom ta porträtt bild på Dante. Jobbar i förskola och vi har fått till det så en del gånger pga olika orsaker. Kram
Jag, som kommer från en mindre stad men bor i Göteborg, tycker att jag märker stor skillnad på storstads- och småstadsmammor. Småstadsmammorna jag känner känns mycket mer avslappnade än de jag umgås med här i Göteborg. Man ältar inte så mycket, vardagen bara liksom rullar på. Gemensamt för mammorna här är att de bryr sig väldigt mycket om vad andra tycker och tänker, medan jag aldrig har hört sådant prat från mammorna som bor i staden jag kommer ifrån.
Jag vet inte om det kan ha med saken att göra, att man i storstäder lever mer stressat och pressat..? Men jag har i alla fall tänkt på det många gånger, att det finns en stor skillnad i beteende.
KRAM!!!!
Jag förstår verkligen din känsla. En vill liksom skrika på sig själv och det känns så otroligt ledsamt att inte få det första skolfotot, samtidigt som en är frustrerad och irriterad på att en missa tiden.
Men vet du vad, det kommer fler chanser till skolfoto, kanske inte känns som en tröst nu, men när en tänker efter så är det ändå det.
Och va lite busig och boka in fototid för att ta ett klassiskt skolfoto på Dante i samma outfit. Sen kan ni kolla tillbaka på de kortet om 100 år och fnissa ”hihi här råka vi missa Dantes skolfoto-tid, men det löste vi genom att kirra ett eget” 🙂
Sen tycke jag du verkar vara en fantastisk mamma och en missad skolfoto-tid kan inte ta ifrån dig att du gör ett hästjobb och ger honom ovillkorlig kärlek. Mamma-power på dig!
Kram
Hej! Jag vill inte förringa din sorg över fotograferingen men uppmuntra i att jag inte träffat någon familj med småbarn i ”modern tid” som väljer förskolefotografierna om det ska göras tex en fotovägg eller album. Bilderna tagna i vardagen upplever jag blir så himla mycket finare och mer levande. Vår förskola slutade med fotografering innan vår yngsta hann ta sina första och jag inser att jag känner noll förlust av det. Har aldrig valt att ha framme stora sonens förskolefoton pga opersonliga och stela. Alla får såklart känna som de vill, bara en pepp❤️
Kom ihåg att Dante inte har en susning om vad han missat:) han är nog inte ens medveten om de fina kläderna utan är mest glad att få ha en kul dag på föris! Själv försöker jag bolla vab och jobb och har mest dåligt samvete över mängden tv tid det blir för min unge och att han ska vara alldeles uttråkad över att vara hemma 😑
Jag har inga egna barn och är ärligt talat livrädd för att skaffa det, är så rädd för att inte räcka till som mamma, att inte orka, att göra fel och att allt ska gå åt helvete rent ut sagt. Och jag tycker det är SÅ befriande och härligt att läsa om ditt mammaliv och alla funderingar du verkar ha kring liknande frågor. När jag läste detta inlägget kunde jag verkligen relatera till din känsla av att inte duga som mamma, det är den känslan jag är livrädd för att gå runt med hela tiden om jag skulle skaffa barn (som jag egentligen längtar otroligt mycket efter). Men så slog det mig, att du verkar ju vara en helt fantastisk mamma?! Tänk att man kan vara så bra som du är, och ändå känna sig otillräcklig. Det kanske betyder att jag också skulle vara bra nog som mamma, trots min ständiga självkritik och rädsla för att göra fel.
Det jag försöker komma till är alltså att du verkar vara en helt FANTASTISK mamma till ditt barn Michaela, och om jag någon gång vågar skaffa barn hoppas jag att jag blir en lika fin mamma till hen som du verkar vara till Dante. Kram!
Du får ju vara hur ledsen du vill, men äh säger jag. Jag kan ju idag som vuxen o även som tonårig ha roligt åt de gånger mina föräldrar klantat sig, tappat bort mig i matbutiken, glömt att hämta upp mig etc. Situationer som de säkert har haft ångest över o känt sig misslyckade kring. Men sådant händer, alla glömmer o tappar bort ibland o så länge man inte är den föräldern som gör det jämnt pga stress, prioriteringar etc är det bara en händelse bland annat. Jag o mina föräldrar har ju inte haft lika kul åt alla gånger de skötts sig exemplariskt utan det är ju missarna, den dåligt lagade maten etc man kommer ihåg, fast på ett kul sätt då..
Jag missade också min sons fotografering! Fy vad det sved och jag kände mig hensk men försöker tänka att det kommer många fler chanser. <3
Flyttade också från Stockholm till mindre stad. Kan andas ut på ett annat sätt. Håller med om allt du skriver. <3
Har genom mitt arbete träffat på en del dåliga föräldrar och de skulle aldrig bry sig om en sån sak eller ens fundera kring huruvida de är bra eller dåliga i sitt föräldraskap. Tänker ofta på att så länge man reflekterar kring sin roll som förälder så vill man väl och gör sitt bästa. Mer kan man inte göra och det finns inga garantier för nåt, men jag tror inte en missad fotografering kommer sätta några djupare spår i Dante 😉
Hej!
Förstår känslan, MEN tänk allt som du gör vareviga dag, jobbar o sliter och verkligen gör allt i din makt för att du o din fina familj ska må bra! Första fotograferingen, fine förstår känslan, men att han fick umgås med dig o göra roliga saker en dag när du egentligen hade sjukt mycket att göra, och det är sånt våra barn tar med sig i sin minnesbank, tid att umgås o bara göra vad som faller oss in,
Hör om fotografen har fler tider, annars blir det fler bilder nästa år, och då är din son äldre o kanske tycker det ska bli spännande! Annars har du en hel guldgruva att ge till din son när han är äldre, din blogg och dina texter!
Må så gott, du är grym
Kan verkligen relatera till känslan att mammarollen är världens svåraste jobb och pressen som kommer med det. Jag är ensamstående på heltid, pappan bor i ett annat land. Känner en sån sjuk press att ge lika mycket som två föräldrar kan, inte glömma något, alltid se till hans bästa. För kommer inte jag ihåg allt och försöker ge honom en så bra uppfostran full med kärlek som mjöligt så finns det ingen annan där som kan ”rädda upp”, det står och faller på mig. Det är en himla tyngd att ha på sina axlar, allt ansvaret är mitt. På tal om avundsjuka som du skrev om för ett par veckor sedan så kan jag vara sjukt avundsjuk på dem som har en partner att dela föräldraskapet med. Tänk dig om du hade dubbelt så mycket att tänka på, komma ihåg, fixa med och omsorg att ge… Och ALDRIG har chans till ett break eller paus. Singelmammor är nog det starkaste som finns!
Vi bor lite i utkanten av en mindre stad och här upplever jag inte att mammorna är så pressade. En otrolig skillnad från när vi bodde mitt inne i storstan.
För oss har ett lugnare liv minskat på stressen och pressen, det är inte lika mycket som ska hinnas med. På gott och ont. För här kan man inte springa ner och dricka bubbel med sina väninnor, gå på megaformer, titta i de vackra butikerna och köpa en havrelatte. Det finns liksom inte här. Vad som finns här är dock det som jag upplever som mer genuint för oss som familj. Ingen som söker bekräftelse på samma vis, här kallar vi oss inte för ”supermammor”, powerkvinnor som kan ha bebis OCH jobba, karriärmammor eller liknande. Här är man liksom bara sig själv. Ibland kan jag få panik på det skrala utbudet, trenderna som landar här ett par år efter större städer och att vi inte kan få keto-mat hemkörd till dörren men på det stora hela så är detta vår vardag nu och vi älskar det, barnen älskar det!
När vi bodde i Stockholm sögs man liksom in i hetsen utan att ens märka det.
Hoppas pressen lägger sig. För vad är det att stressa över? Du gör så gott du kan!
Gud det låter helt ljuvligt! Jag upplever lite samma bara från att ha flyttat ut från stan till en förort 1,5 mil från city. Men efter din kommentar vill jag flytta några mil till haha.
Jag grät hysteriskt varje dag i en vecka när det var mitt barns sista dagar på sin gamla förskola.
Hon gillar ju den nya också, men jag känner mig fortfarande hemsk som drog bort henne från trygghet, vuxna hon litade på och sina kompisar.
Gör ont varje dag hon är där.
Hej! Jag uppskattar dina helguppdateringar men tycker det är lite synd att de många gånger inte kommer förrän slutet av veckan. Med vänlig hälsning, Petra
Det är svårt att hinna med livet med många bollar i luften och småbarn, jag gör mitt bästa <3
Tack för att du delar med dig av upp och nedgångar i mammalivet. Fy tusan vad det hjälper att se verkligheten hos andra mammor. Du är världens bästa mamma till Dante <3
Hej! Jag är en av dom som verkligen inte förstår vad som är så svårt? Jag älskar att va mamma och jag har hela tiden tyckt det är enkelt? Jag vet inte vad det beror på. Men så som jag ser det är det ju bara att ge kärlek, leka o prata o gosa? Såklart att min också brukar bråka o gråta men jag brukar alltid stå på mig, nej är nej t.ex. och jag brukar förklara att tyvärr är det så att man får inte dittan o dattan… ibland får man ju såklart förklara att nu måste verkligen mamma duscha o ta hand om sig, du får bada eller leka ensam så länge… samtidigt brukar jag verkligen känna förståelse för om han är ledsen. Klart jag förstår att det är superspännande att klättra in i diskmaskinen men det kan man ju inte göra.. så jag vet inte! Vet verkligen inte varför vissa tycker det är så svårt, jag önskar alla kände som jag, ni förlorar mycket onödig energi på att stressa er o va ledsna 🙁 min pojke är 1,5 år btw o jag e ensamstående med honom.
Nu vet jag inte vad du jobbar med Vera, men jag tror det ibland handlar om vad man jobbar med. Jag är sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning. Det är stressigt och slitsamt MEN! När jag kommer hem tänker jag inte en tanke på jobbet. Fokuserar bara på mitt barn och sambo. Älskar att umgås med min son som är 1,5 år. Man får liksom ny energi av att se hans glada face när man kommer hem.
Som egenföretagare är det troligtvis mycket svårare att koppla bort jobbstressen. Jag gissar bara:)
Jag tror att mammarollen är den svåraste för att man bryr sig mest om just den rollen. Kärleken till ens barn kan inte jämföras med något annat och då vill man bara ge och ge och ge och aldrig göra fel eller misslyckas. Problemet är bara att det inte finns någon gräns eller definition på hur bra en mamma ska vara. Så vi ger allt och sen lite till. Å sen tänker vi att vi kanske borde ha gett ännu mer… Så känner jag i alla fall. Men sen tänker jag på min egen mamma och tänker att hon gjort precis allt rätt. Både när hon gjort allt rätt och när hon misslyckats; för man vill ju aldrig ha en annan mamma. Jag hoppas att mina barn känner så om mig. Att de kan se det mänskliga med att missa saker i deras liv och känna att det är bra att mamma inte mådde dåligt för sånt för då hade vi blivit så ägsliga av oss…
Jag förstår att det är tråkigt att ni missat fotograferingen men du har knappt sovit senaste två åren pga Dante. Du har skrivit en bok och startat en app pga honom och planerar hela din tillvaro utifrån honom. Du gör redan mer än vad Dante någonsin kommer att kräva av dig. Boka en familjefotografering istället. Ta fina kort till julen och sen be fotografen att ta en bild på Dante som den han skulle tagit på skolfotot. Den kan väl förskolan använda så Dante inte känner sig utanför? ❤❤❤
Gud så fin kommentar, tack Sara <3 Dante fick ta sina egna bilder senare på dagen så förskolan löste det för honom, så snällt av dem. Håller helt med dig i dina tankar kring mammarollen! Heja mammor <3 Massa kärlek!