”Hur många barn vill du ha?”
”Jag vill ha två!”
”Jaha, jag vill ha minst tre! Tänk att ha det jag och min bror har med fler än så, vilken dröm.”
”Mmm ja varför inte, tre vore najs”.
Jag har pratat om barn som att det vore något man bara gick och skaffade sig. Anledningen till att jag har pratat på det sättet är nog för att det är normen, ”alla” pratar så. Om hur många barn man vill ha, för givetvis vill man ha barn och även flera stycken.
Sen fick jag ett barn och min kropp hann knappt läka innan okända människor började fråga mig när jag ville ha ett syskon. Jag blev helt förskräckt av den tanken och ärligt talat något upprörd över frågan. Måste man som kvinna tänka på fortplantning så fort första barnet är ute? Och vad händer när man har skaffat ett syskon, blir det slut på frågor då för att man äntligen passar perfekt in i normen med mamma, pappa, barn och barn? Även innan barn, alltså innan vi ens började försöka skaffa barn, kunde jag bli förundrad över frågor kring när vi skulle skaffa barn. Som att livet inte räknas som lika värdefullt om man inte gör det vid exakt samma ålder som alla andra. Jag var tvungen att fundera mycket på om jag ville ha barn för min egen skull eller för samhällets påtryckningar den dagen då vi började försöka. När jag var helt säker på att beslutet var mitt eget tog vi steget.
Nu har det gått en tid sen dess och jag har ett barn på 14 månader. Under dessa 14 månader har jag tänkt helt galet mycket på syskon, både för att andra har undrat om syskon men också för att jag inte är säker på vad jag själv vill när det kommer till syskon. För det första är det inte ens säkert att det går, för inga blivande barn kan man ta för givet. Men sen då? Vill JAG ha fler barn, eller tror jag att jag vill det för att så fort någon säger att den vill ha ett barn säger minst alla andra att ”men man vill ju ge sitt barn ett syskon”.
Behöver barn syskon? Behöver syskon komma tätt? Behövs egentligen någonting eller är det vi som skulpterar upp normer som vi sedan pressar oss själva och alla andra till att följa? Är den med två barn med två års perfekt mellanrum nödvändigtvis lyckligare än den med noll barn, ett barn, massa sladdisar eller sju barn med lika många föräldrar inblandade? Kanske passar två barn perfekt för vissa, ja visst är det så, men kanske inte nödvändigtvis för alla?
Hela grejen med barn har gjort att jag reflekterat på djupet kring vad jag vill och vad jag tror att jag vill. Först och främst är jag medveten om den absoluta lyxen att ens kunna reflektera, för jag vet att det inte är så för alla. Att universum tar beslut åt en. Men jag kommer till mina egna slutsatser utifrån min egna situation. Som att jag, när jag packar ner Dantes pyjamaser i små plastboxar och märker dem med ”Pyjamaser strl 50-62”, gör det för att jag ser fram emot att få använda dem någon gång i framtiden igen. För att jag vill det, ingen annan. För att det är mitt liv, ingen annans.
Jag vet inte hur vår familjekonstellation kommer att se ut. Kanske precis som normen, kanske helt tvärtom. Om det blir som normen är det för att jag vill det och inte för att det bara blev samma som alla andra (vill jag i alla fall tro?). Det viktigaste för mig är att jag gör det jag mår bäst av – jag har ju bara ett liv.
Första tiden efter Dante var jag faktiskt övertygad om att jag inte skulle vilja ha fler barn. Jag vet att jag lever med en person som drömmer om flera barn men kände starkt att då får han lämna mig om det är viktigare med fler barn än att leva med mig. Med tiden förändrades dessa känslor och jag ser på barn på ett mer långsiktigt sätt än vad jag gjorde första månaderna. Det var så himla tufft tyckte jag, och så mycket jag hade gjort annorlunda om jag hade vetat om hur jobbigt det skulle vara. Jag skulle varit mycket mer förlåtande och accepterande mot mig själv. Nu har jag erfarenhet i bagaget, därför kan jag förhoppningsvis skapa en bättre upplevelse i framtiden om jag blir gravid igen. Det är ju jag som ska bära barnet, föda barnet och mata barnet (om jag ammar) vilket betyder att resan kräver mer av mig i starten än av min partner då jag lever med en man. Om jag hade fått välja hade jag helst kört varannan gång, om inte biologin var i vägen alltså. Att det var hans tur nu och jag som fick behålla min kropp (nåväl, den kropp som fortfarande inte och troligtvis aldrig kommer vara helt som innan). Jag som fick njuta av all mat och dryck i nio månader, jag som fick peppa i förlossningssalen och jag som fick serva vid sidan om när min partner ska få matningen att funka och sedan ha övergripande ansvar av den i x antal månader.
Tänk om man hade kunnat köra varannan gång, vilken grej ändå haha. Att få testa båda delarna. Nu går inte det och en del av mig blir stressad av att göra om allt igen, men som sagt, jag ser på det här med att bli gravid mer långsiktigt nu. Jag tänker inte på en bebis utan jag ser en till familjemedlem framför mig. Som är med och pratar om dagen vid middagsbordet, spelar fotboll med Dante, går på bio med oss, upptäcker världen, har sina egna universum och låter mig få vara en del av dem. Kanske en dag gör mig till farmor eller mormor, ger mig mors dag-presenter, tar hem en pojkvän eller flickvän som jag börjar älska. Den drömmen och den tanken gör att jag mjuknar vid idén om fler barn, för jag ser så fram emot att göra den resan tillsammans med Dante. Resan som är livet. Och kanske med ett syskon en vacker dag, om vi har tur, bara inte just nu.
Pst… kom ihåg att alla texter jag skriver är skrivna utifrån mitt liv, mina erfarenheter och mina personliga känslor. Jag vet att de ser olika ut för alla ♥
Omslaget är så fint! Kan ni inte designa ansiktet på omslaget efter ditt utseende? Tänk vad coolt att ha ett illustrations-du! 😊😍 All lycka med projektet!